Månad: oktober 2022

Innan jag når upp till vakenytan vet jag var jag är.
När lukten av jetbränsle letar sig in i näsan.
Jag är på hotellet vid Arlanda.
Rummet är mörkt.
Det kunde vara vilken tid på dygnet som helst egentligen.
Men jag ser en tunn glipa av ljus högst upp vid taket.
Och så har ju väckarklockan ringt.
Har sovit många nätter här nu.
Idag är det sista dagen på utbildningen.
Våra fyra veckor är till ända.
Idag ska vi få våra vingar.
Det andra paret för mig.
Det första fick jag vid 55 år.
Detta vid 59.
Och dämonerna håller tyst nu.

Det har gått fyra veckor sedan vi möttes första gången.
När vi satt i undervisningsrummet på Scandic Landvetter och presenterade oss för varandra.
Vi 14 som nu ska få våra vingar.
Våra personligheter har kommit upp till ytan under dessa veckor.
Det är intressant att observera.
Jag har alltid gillat att ”kolla” på folk.
Hur människan kryper fram.
Egenheterna blir tydligare.
Första intrycket kan visa sig vara ett annat när man kommer under huden på någon.

Vi börjar de sista dagarna med ett sista exam.
Det som rör Boeing 787-8 och -9.
Dreamlinern.
Och sedan har vi undervisning i allt som rör servicen.
Vi hinner också besöka ett plan som just landat.
Det gör vi en sen kväll.
Vi går dit vid 22:45 ungefär.
Och sen håller vi på till runt 00:30.
Även om jag flugit Boeing 737 tidigare så är det inte riktigt samma.
Men så är detta en annan modell av Boeing 737 än den jag blev upplärd på.
Nödutrustningen ligger inte på samma ställen.
En del fast utrustning är inte heller likadan.
Men mycket är sig likt.
Jag har grunden.
Behöver bara få koll på det som är nytt.
Under tiden vi är ombord körds planet bort till sin nya gate.
På Terminal 4.
Vilket innebär att vi får gå så gott som full circle på Arlanda för att komma tillbaka till SkyCity.
Vi måste ju passera tullen när vi varit ute på airside.

Vingdagen är en alldeles bedårande oktoberdag.
Med hög klar luft och knallbå himmel.
Gula björkar kantar hela vägen bort till CAE.
Och vi är så fina allihop!
Och så förväntansfulla!
Även om jag gjort detta en gång förr så är det samma speciell känsla.
Det tas tonvis med bilder.
Alla fotar alla.
Det filmas.
Och kastas hattar i luften.
På kvällen har vi bokat bord på hotellets restaurang.
Måste ju få fira att vi är klara.
Ingen orkar åka in till Stockholm.
Vi börjar med förfest på Millas rum.
Skålar i cava och prosecco som vi köpte när vi åkte in till Märsta Centrum.
Det hann vi med mellan dagens lektion och besöket ute på planet.
Sen tar vi hissen upp till restaurangen.
Och avslutar kvällen i baren nere i repan.

När vi nu skiljs åt lämnar vi den lilla bubbla vi levt i tillsammans.
Nu ska vi ut och möta den verkligheten som vi utbildats i.
Förhoppningsvis träffas vi snart uppe i luften.
Att få flyga med en kursare är alltid lite speciellt.
Några av oss flyger våra SNY-turer på Dreamlinern tillsammans.
SNY betyder Super Nummary, dvs man går utöver ordinarie crew.
Nu har jag en veckas lugn härhemma.
Sen ska jag ska flyga min första SNY på 737:an.
Den turen går till Larnaca från Göteborg.
En vanligt enkel turn-around.
Såna jag gjort så många hela sommaren.
Men jag har stand-by redan till helgen.
Det är inte så troligt att jag kommer ut eftersom de då måste flytta min SNY.
Men i detta jobb vet man aldrig, det har jag lärt mig.

I drygt 3,5 timma får vi vänta innan vi lyfter från London-Heathrow.
Ovädret som ligger över London drar sig österut, mot Göteborg, vilket gör att det drar ut på tiden.
Bakom mig sitter ett illvrålande barn.
Och bredvid mig en flygrädd kvinna.
Jag åt inte innan vi gick ombord.
Köpte inte något att äta.
Har en banan och en mandarin, men det förmår inte långt.
Frukosten är sedan länge ett minne blott för magen.
– Det är inte farligt att vara hungrig ett tag, muttrar jag till mig själv…
Vi blir sittande länge på planet innan vi får lyfta.
Tiden flyttas fram två gånger innan vi äntligen får börja taxa.
Under tiden delar flygvärdinnorna ut vatten och små chipspåsar.
Slukar min i ett nafs.
Hungrig som en varg.
Note to self – var inte så dum nästa gång.

När vi landar är det så dimmigt att jag inte ser marken förrän jag ser lampor precis innan vi når landningsbanan.
Planet får landa på enbart instrument.
Alla mobiler och Ipads måste stängas av helt.
Till råga på allt står vi remote och blir bussade till terminalen.
Där vi får stå i en evighetslång passkö.
Två plan har landat samtidigt så det är väl runt 350 personer…
Det är Boris ”Brexit” Johnsons fel…
För att inte tala om att de, engelsmännen, kör på fel sida.
Och har eluttag som inte matchar med något annat lands.
Vilket jag så klart har glömt att ta med adapter till.
Måste spendera £5,49 för att förse mig med (ytterligare) en.
Har några stycken hemma nu…
Note to self – uppdatera packlistan så det inte händer igen.

Vi bor på hotell ute vid Gatwick Airport.
Det är en av baserna för TUI i UK.
Vi äter English breakfast på morgnarna och är rörande överens om att frukosten på hotellet på ARN var betydligt bättre.
Vi är här för att ha en utbildningsdag med Holly och Matt på Boeing Center.
Nu är vi framme vid Dreamlinern.
Nu ska vi lära oss hur den funkar.
Vad som är skillnaden mellan den och den mindre 737-8.
Den utbildades vi på när vi var i Sthlm.
En viktig del för oss är hur vi hanterar dörren.
Både i normalt läge och i armerat läge.
Så det får vi öva på.
Vi får tyvärr inte besöka planet.
Det hade jag velat göra.
Men i slutet på november ska jag jobba på den för första gången.
Och det ser jag fram emot!

På morgnarna i Sthlm går vi ett gäng ut till CAE.
Krispigt oktober med blå himmel och gula löv.
Våra dagar blir fullmatade med både teori och praktik.
Ett teoretiskt exam om 737:an.
Den mindre Boeing-maskinen.
Den som tar 189 passagerare.
Och sen ett antal praktiska – åka slide, öppna dörrar, släcka bränder, hantera pilotsätena osv.
När vi är nere och besöker mock-uperna träffar jag gamla SAS-kollegor.
De är där för sina årliga nödträningar.
Så roligt att se dem.
Kan inte hjälpa att det nyper till i hjärtat igen.

Och så ”wet drill”.
Vi bussas ut till ett badhus en kväll efter stängning för att ha hela bassängen för oss själva.
Klädsim, ta på flytvästen under vattnet och blåsa upp den manuellt.
Alltså inte dra i ”röda brickan” och få den att blåsa upp med ett ”smash”.
Nej, lungorna ska göra jobbet, i vattnet, medan vi trampar för att hålla oss flytande.
Sen åker den stora flotten i och vi ska ta oss upp i den utan hjälp.
Jag är trött redan innan vi åker ut till bassängen.
Ännu tröttare när vi kommer tillbaka.
Somnar fint med utsikt över mitt favoritflygledartorn – det på Arlanda.
Det som är designat av Gert Wingårdh.
Som än inspirerat av den nordiska mytologin.
Odens två vakande korpar – Hugin och Munin.

Hinner med en PW runt Riddarfjärden innan vi lyfter mot London på fredagen.
Stockholm i oktober.
När vädret är fint.
Ljuvligt.
Fikar i Gamla Stan och tar flygbussen tillbaka till ARN.
Vi är några stycken som åker in till London på kvällen efter lördagens lektion.
Går av vid Blackfriars.
Strosar utmed Themsen på South Bank.
London höstar, precis som Sthlm.
Och en stad på kvällen, med höstlöv på gatorna, när ljusen tänds…
Magic!
Och nu går vi in på upploppet!
På onsdag åker vi till sthlm för sista etappen
En vecka kvar.
Ett exam kvar.

Lördag morgon i ett tomt oktoberGöteborg.
Bara två fiskmåsar som slåss om en spya på Kungsportsplatsen.
– Fräsch, muttrar jag till dem när jag passerar på väg till flygbussen och Landvetter för halvlek.
Nytt exam framför mig.
Ska börja dagen med det.
Måtte det gå bra.
Det har det gjort hittills.
Dämonerna tystnar mer och mer.
Rätt åt de djävlarna!
Men de väsnas lite extra idag när det är prov på gång.
Det har varit ett tufft tempo i två veckor.
Har inte hunnit mycket mer är plugg och utbildning.
Jag lägger allt annat åt sidan.
Nästan allt.
När det kommer till vad som är viktigt är jag bra på att prioritera.
Några saker måste jag hantera så klart.
Men det som jag anser kan vänta får göra det.
Sju teoretiska exams och ett praktiskt är avklarade.

Nu har jag två veckor kvar.
Hälften är gjort.
Tempot kommer att vara detsamma, men det är faktiskt bara två teoretiska exams kvar.
Det ena på Boeing 737 Max 8
Och det andra på Boeing 787 Dreamliner.
SAS flyger ju bara Airbus i Sverige numera.
Så det var ett tag sedan jag jobbade på en Boeing.
När jag började 2018 blev jag först utbildad på Boeing.
Men sedan hösten 2019 flög jag nästan bara Airbus.
På SAS kom skiftet av modell precis där.
Nu får jag damma av mina gamla av Boeing-minnen igen.
Inser när jag går igenom dokumentationen att den är något förändrad mot den jag minns.
Vi kommer också att ha en hel del praktiska exams nästa vecka.
När vi är på CAE på Arlanda.
Och i slutet på veckan åker vi till London för att bekanta oss med Dreamlinern.
Den finns inte på CAE på Arlanda.
Just Dreamlinern ser jag mycket fram emot.

Från min plats i kursrummet ser jag planen landa på Landvetter.
Många med den välkända SAS-loggan på stjärtfenan.
Jag kan inte hjälpa att jag saknar mitt SAS-liv.
Säger fortfarande ”vi på SAS”.
Har inte lyckats släppa mentalt än.
Och samtidigt ser jag så himla mycket fram emot det nya.
Motstridigt.
Som en kamp inuti.
En strid om var jag hör hemma.
Jag är fortfarande mitt emellan.
Minns hur roligt det alltid var.
Och har inte riktigt har fått komma igång på TUI.
Men vår lilla grupp lär känna varandra bättre och bättre.
Våra personligheter komma fram mer och mer.
Masken framför facet faller av.
Det är roligt.
Jag har fått nya kollegor.
Och samtidigt saknar jag mina gamla.
En morgon får jag sällskap av en fd SAS-kollega.
Hon ska till Miami.
Och på Instagram ser jag att en annan fd kollega gör sin sista flygning.
Nu går hon i pension.
Efter 45 år i luften.

Idag har jag skickat tillbaka min SAS-uniform och mina väskor till Ted Bernhardtz.
Och samlat ihop mina crewtags, min namnskylt, plombtången, vingarna och badgerna.
Sist tömde jag och raderade min iPad.
Imorgon när vi landat på Arlanda ska jag gå till SAS crew base och lämna in.
Det kommer att kännas konstigt att inte ha det som mitt ”jobbhem” när jag är på ARN.
Nu får jag gå till TUI’s crew base istället.
Så gott som allt packat för fem dagar i Stockholm och London.
Varför vänta..?
Bättre att göra allt idag.
Då får jag, förhoppningsvis en lugn dag imorgon innan vi lyfter.
På kvällen står jag en stund i fönstret och tittar.
Kollar fönstren runtomkring.
En katt på nedre botten mittemot.
Sitter och tittar ut genom fönstret.
Och adventsljusstakarna som stått hela året sedan julen 2021 lyser fortfarande…
Vildvinet vid jaktslottet är rejält glest nu
Och det som är kvar på dess tunna rankor är rött.
Hösten vann över sommaren i år igen.

Regn mot rutan.
Måndag kväll.
Ledigheten är lugn.
Sovmorgnar och inga tider att passa.
Bara jag och kaffet och genomgång av kommande veckas exams…
Jag går igenom mailen.
Fixar med BRF:en.
Jobbar igenom PAf’s administration och ekonomi för veckan.
Ringer SAS crew-support angående återlämning av mina grejer till dem.
Gör upp om en tid då jag ska komma.
Mailar Ted Bernhardtz om återlämning av uniform och väskor som ska till dem.
Känner återigen hur det nyper till om hjärtat.
Sista dörren att stänga om livet med SAS.
Sen dyker jag ner i min TUI-utbildning.
Och vänder tankarna mot allt det nya som väntar.
Som jag är så taggad för nu!

Första veckan av kursen är till ända.
Tre kvar.
Jäkligt intensiva dagar.
Med massor av information att trycka in i skallen.
Och med viktiga exams.
Tre den gångna veckan.
Och tre i veckan som kommer.
Som vi måste klara.
Även om jag har gjort detta en gång tidigare så kan jag inte ta något för givet.
Det har dämonerna piskat in i mig.
Vissa saker benämns på andra sätt.
Och hela kursen är på engelska.
Det var den på SAS också eftersom flygets språk är engelska, men där var våra instruktörer svenska.
Nu är det engelsmän.
Chris och Laura denna vecka.
Chris är dessutom från Skottland.
Så hans accent är betydligt svårare för oss att förstå.
Laura är från London.
Det gör det lättare.
Men de är suveränt bra båda två.
Fantastiska personer.
I veckan som kommer får vi två nya engelsmän som instruktörer.

Tisdagen var information, prova ut uniform och installera våra ipads.
Ett av våra viktigaste arbetsredskap som måste vara up and running omgående.
Vi gör hela vår utbildning via den.
Och våra exams.
Och den måste alltid finnas med när vi är ute på jobb.
På onsdagen samlas hela gruppen av 14 taggade ladies.
Och så trycks gasen i botten!
Vi går rakt in i Dangerous Goods.
Stort ämne.
Viktigt och tungt.
Vad skulle du gissa är vårt största problem/fara rörande farligt gods?
Det är faktiskt litiumbatterier.
Finns överallt.
I telefoner, ipads, laptops…
Och de kan överhettas och fatta eld.
Och är det något vi absolut inte vill ha på 10.000 meters höjd är det en brand.
För det kan gå förbaskat fort.

Dagen efter har vi exam rörande Dangerous Goods.
Och sen kastas vi direkt in i Security-kapitlet.
Lika viktigt och lika stort som det förra.
Dagen efter har vi exam på det.
Två dessutom.
Och samma upplägg.
Vi måste klara båda.
Säkerhet är ju vad vårt arbete går ut på.
Vi ska utan incidenter eller olyckor ta våra passagerare, och oss själva, från A till B.
Även om många vill tro att det är att servera drinkar…
Så just nu är det inga problem med vad jag ska göra på kvällarna.
Eller den lediga helgen som just passerat.
Skulle kunna plugga dygnet runt.

Jag minns den där varma maj 2018 när jag gjorde detta första gången.
I SAS-hangaren och på CAE på Arlanda.
Och kvällarna i det lilla rummet på Skinnarviksberget i Stockholm.
Med allt pluggande.
Då var allt detta helt nytt för mig.
Nu känner jag till terminologin.
Och kan leta i min egen minnesbank.
Men de där dämonerna härjar fortfarande där i bakgrunden.
Även om de har tystnat något så jag ser till att vara förberedd och påläst.

Därför blev det en söndag och måndag med inläsning.
First Aid denna gång.
Imorgon, tisdag, är det dags för exam i det ämnet.
Och det är lika stort och lika viktigt som de två tidigare.
Känns snart som om det ska poppa ut ur huvudet på mig.
Börjar bli trångt därinne.
När jag inte läser om First Aid, gör jag E-learningtest, kurser, på paddan.
Det ska också vara klart innan vi åker upp till Arlanda för vidare utbildning på CAE.
Och jag gillar inte att vara sent ute.
Vill ha allt klart i god tid.
Nu har vi en vecka kvar här i Göteborg.
Sedan flygs vi till Stockholm.
Attans vad roligt det här känns!!
Så håll tummarna för mig!
Snart lyfter jag mot nya spännande destinationer!

SK158 från Got till ARN i måndags.
Sista flighten med SAS.
SÅ tungt!
Satt på position 2A.
Såg hela kabinen.
Gången fram till främre galleyet.
Den blå skylten med SAS-loggan till höger på väggen.
Gardinen som svängde på sig när planet lyfte.
Det blev så där tjockt och trångt i hela bröstet när vi satt tysta och lyfte mot det blå.
”Sista gången” hamrade det i takt med hjärtat som slog.
Mitt danska crew hade köpt en present till mig.
Då kikade lipsillen fram.

När vi skiljts åt går jag till basen.
För ”sista gången”.
Min manager är inte där, men jag träffar en av de andra som jag pratar en stund med.
Då kommer lipsillen fram igen.
I Convinikylen tar jag en liten thailåda som jag värmer.
Sätter mig vid fönstret där jag så ofta brukar sitta.
Kollar ut på start- och landningsbanan.
Det där tjocka i bröstet finns kvar.
Vill inte försvinna.
Jag har så himla svårt för avsked.
Det värsta jag vet.
Går till bagagestället och tar min väska.
Säger hej då till crew support.
Ser några piloter jag känner igen.
De sitter borta i sofforna och pratar.
De ser inte mig.
Så jag går snabbt ut genom dörren.
Fixar inte mer avsked nu.

Så just nu står jag mitt emellan.
Foten jag hade på SAS har jag lyft men ännu inte satt ner i det nya.
Svajar på ett ben liksom.
Och då är det som att öppna fördämningarna för dämonerna.
Katastrofdämonen i armkrok med fiaskodämonen härjar runt i huvudet.
Ja, det är ett par av Ingmar Bergmans dämoner jag lånat.
– Tänk om det händer något som gör att det inte blir någon utbildning, säger de.
– Varför skulle det inte bli det, svarar jag.
– Tänk om du inte klarar kursen då, säger de en liten stund senare.
– Fast det har jag ju gjort på SAS, säger jag till mig själv för att få tyst på dem.
– Det kanske är helt andra kriterier här, fortsätter de.
– Och jag har gjort alla nödträningar under de år jag jobbat, fortsätter jag och försöker tuppa till mig.
– Men du kanske fuckar upp fullständigt, skrattar de.
– Ja, jo, jag vet…
Dämonerna har flyttat in i mitt huvud och de jävlarna är så svåra att bli av med.
Fan ta er, tänker jag.
– Du kanske gjorde helt fel när du sa upp dig, härjar katastrofdämonen vidare.
– Tänk om det slutar med att du inte har något flygjobb överhuvudtaget, skriker fiaskodämonen.
– Då sitter du där och ser dum ut, filosoferar katastrofdämonen.
– Du skulle aldrig berättat för någon. Nu har du jinxat, säger fiaskodämonen och ruskar på huvudet.
Jag försöker få tyst på dem.
Det går bra emellanåt.

Så på tisdag kommer jag att sätta mig på flygbussen och åka ut till Landvetter.
Det är där vi börjar utbildningen.
Då hoppas jag de där förbannade dämonerna har tystnat.
Att de lämnar mig ifred.
Jag har gjort drog- och alkoholtest redan i juli.
Min medical report är fortfarande aktuell.
Den gäller till mars 2023.
Jag har kartlagt mina jobbförehavanden de senaste fem åren.
Lämnat mina referenser.
Redovisa ett rent belastningsregister.
Gett dem tillåtelse att kolla upp mig via Säpo.
Gått igenom säkerhetsintervjun och fixat den.
Fått anställningsnummer.
Fått loggin till min Tuimail.
Fått schema.
Och tagit bilder till min nya ID-badge.
Nu är jag redo för allt det nya!
Och det ska bli så himla spännande!