SK158 från Got till ARN i måndags.
Sista flighten med SAS.
SÅ tungt!
Satt på position 2A.
Såg hela kabinen.
Gången fram till främre galleyet.
Den blå skylten med SAS-loggan till höger på väggen.
Gardinen som svängde på sig när planet lyfte.
Det blev så där tjockt och trångt i hela bröstet när vi satt tysta och lyfte mot det blå.
”Sista gången” hamrade det i takt med hjärtat som slog.
Mitt danska crew hade köpt en present till mig.
Då kikade lipsillen fram.
När vi skiljts åt går jag till basen.
För ”sista gången”.
Min manager är inte där, men jag träffar en av de andra som jag pratar en stund med.
Då kommer lipsillen fram igen.
I Convinikylen tar jag en liten thailåda som jag värmer.
Sätter mig vid fönstret där jag så ofta brukar sitta.
Kollar ut på start- och landningsbanan.
Det där tjocka i bröstet finns kvar.
Vill inte försvinna.
Jag har så himla svårt för avsked.
Det värsta jag vet.
Går till bagagestället och tar min väska.
Säger hej då till crew support.
Ser några piloter jag känner igen.
De sitter borta i sofforna och pratar.
De ser inte mig.
Så jag går snabbt ut genom dörren.
Fixar inte mer avsked nu.
Så just nu står jag mitt emellan.
Foten jag hade på SAS har jag lyft men ännu inte satt ner i det nya.
Svajar på ett ben liksom.
Och då är det som att öppna fördämningarna för dämonerna.
Katastrofdämonen i armkrok med fiaskodämonen härjar runt i huvudet.
Ja, det är ett par av Ingmar Bergmans dämoner jag lånat.
– Tänk om det händer något som gör att det inte blir någon utbildning, säger de.
– Varför skulle det inte bli det, svarar jag.
– Tänk om du inte klarar kursen då, säger de en liten stund senare.
– Fast det har jag ju gjort på SAS, säger jag till mig själv för att få tyst på dem.
– Det kanske är helt andra kriterier här, fortsätter de.
– Och jag har gjort alla nödträningar under de år jag jobbat, fortsätter jag och försöker tuppa till mig.
– Men du kanske fuckar upp fullständigt, skrattar de.
– Ja, jo, jag vet…
Dämonerna har flyttat in i mitt huvud och de jävlarna är så svåra att bli av med.
Fan ta er, tänker jag.
– Du kanske gjorde helt fel när du sa upp dig, härjar katastrofdämonen vidare.
– Tänk om det slutar med att du inte har något flygjobb överhuvudtaget, skriker fiaskodämonen.
– Då sitter du där och ser dum ut, filosoferar katastrofdämonen.
– Du skulle aldrig berättat för någon. Nu har du jinxat, säger fiaskodämonen och ruskar på huvudet.
Jag försöker få tyst på dem.
Det går bra emellanåt.
Så på tisdag kommer jag att sätta mig på flygbussen och åka ut till Landvetter.
Det är där vi börjar utbildningen.
Då hoppas jag de där förbannade dämonerna har tystnat.
Att de lämnar mig ifred.
Jag har gjort drog- och alkoholtest redan i juli.
Min medical report är fortfarande aktuell.
Den gäller till mars 2023.
Jag har kartlagt mina jobbförehavanden de senaste fem åren.
Lämnat mina referenser.
Redovisa ett rent belastningsregister.
Gett dem tillåtelse att kolla upp mig via Säpo.
Gått igenom säkerhetsintervjun och fixat den.
Fått anställningsnummer.
Fått loggin till min Tuimail.
Fått schema.
Och tagit bilder till min nya ID-badge.
Nu är jag redo för allt det nya!
Och det ska bli så himla spännande!