Månad: december 2022

Flyger årets sista.
En turn-around till Las Palmas.
Det var ett tag sedan jag jobbade 737:an.
Efter Dreamlinern känns den liten.
LPA är en lång kortis.
Stänger dörren om mig 07:10.
Öppnar den igen 23:00.
Blöt och trött.
Ställer mig i fönstret och tittar ut.
Regnet byter ständigt riktning under gatlyktan.
Vinden kastar den fram och tillbaka.
Det blåser hårt.
Kändes tydligt när vi landade.
När jag öppnar fönstret på glänt faller det tungt därute.
Och det rister i persiennen.
Kommer somna fint.

Årets sista dag.
Grått som diskvatten därute.
Knappast så ljuset orkar tränga igenom de tunga grå molnen.
Gillar vetskapen att jag får ge mig iväg imorgon igen.
Väskan som jag packade upp igår efter Grancan står tom.
Redo för ny packning.
Varför packa upp om du redan ska packa den igen…? tänker någon säkert.
”Do not mess with the checklist”, tänker jag.
Jag måste veta att jag har allt med mig.
Ska packa den klar innan vännerna kommer ikväll.
Vi är ett gäng som ska ha knytis här hos mig.
Göteborgsvänner.
Och ett SAS-gäng på stopp i stan.

Tänk om jag vetat…
Att ett år som började i arbetsglädje får sluta så också.
Då på SAS.
Nu på TUI.
Det hade jag inte tagit med i beräkningen.
Trivs fint med bas i Göteborg.
Även om jag ibland kommer på mig själv med att sakna Stockholm.
Älskar mina nya kollegor.
Och saknar de gamla.
Jublar över mina nya roliga stopp i värmen.
Och att äntligen få flyga long haul.
Har hjärtat på två ställen nu.

Tänk om jag vetat…
Att mitt val att leva precis så som jag gör är perfekt för mig.
Fortfarande.
Själv.
Utan barn och man i mitt liv.
Eller ja, låt oss säga utan förhållande med EN man…
Kommer aldrig leva ihop med någon igen.
Egna beslut i allt som rör mig.
Eget ansvar för mitt liv.
Utan kompromisser.
Där jag väljer min väg.
”Tänk om du ångrar dig”, sa någon en gång.
Det angående mitt val att inte skaffa barn.
”Tänk om du gör det”, svarade jag.
De där föreställningarna om vad som är ”lycka” stämmer inte.
För alla.
Vi har alla olika vägar att gå.
Och just där måste jag ibland säga hej då till människor i mitt liv.
Och de till mig.
När vi inte längre gör varandra glada.
När vi inte längre är bra för varandra.
Då ska vi mjukt stänga dörren.
Och inte ifrågasätta varandras sätt att leva.
Vi ska omge oss med människor som vill se oss växa.
Se oss förändras.
Som tål det.

Nu ska väskan packas för en tur till värmen.
Checklistan är utskriven.
Men först en sen frukost.
Tänk bara det…
Att få äta när det passar mig.
Och det som passar mig.
I det där ”förhållandet” jag en gång levde i fick jag ofta höra att jag aldrig var i fas.
Mat som jag fryst in för senare tillfällen var helt plötsligt bortrensat och slängt.
Så oerhört skönt att den tiden ligger bakom mig.
För alltid.
Människor som korsar ens väg är inte alltid av godo.
Imorgon blir det tåg till Köpenhamn.
En natt där och sedan Thailand igen.
Jag hoppas att de jag känner och älskar finns med mig nästa nyår.
Att våra hjärtan fortfarande slår då.
Sånt vet man aldrig.
En dag slutar vi finnas till.
Vi vet inte när.
Men till dess får vi leva.
På allra bästa sätt.

”May your coming year be filled with magic and dreams and good madness.
I hope you read some fine books
and kiss someone who thinks you’re wonderful,
and don’t forget to make some art
write or draw or build or sing or live as only you can.
And I hope, somewhere in the this year, you surprise yourself”
Neil Gaiman

När jag vänder mig om blickar jag upp i ett smutsvitt solskydd.
Skuggor av löv över canvasduken.
Rör sig lojt i den ljumma vinden.
En rultiga thailändska med en scrunchi dekorerad med rosa rosor knådar mina ben.
Känns behövligt efter timmar i luften.
När jag väl reser mig är jag lite groggy.
För lite sömn blandat med massage.
Betalar och går.
Köper en skivad mango.
Och går ner till stranden, till ”The Good View”, där jag köper mig något att dricka.
Och jordnötter.
Ser planen flyga in och landa där vi tog mark för en stund sedan.
Från min plats vid dörr 2R såg jag stranden där jag sitter nu.
Om ett par timmar ska vi i crewet ses på middag.
Det är julafton i Thailand.

Hemma är det djupt nere i midvintern.
Som allra mörkast just nu.
Saknar inte Kalle Anka.
Glad att slippa.
Har inget intresse av att se samma sak år efter år.
Traditioner… nja… jag är kluven.
Både gillar och inte.
När de blir en tvångströja, vilket de verkar vara för många, då är det dags att släppa.
Tar till mig det jag mår bra av när det gäller dem.
Resten får vara.
Tror jag har växt ur julen.
Och den mig.
Julkort…
Orkar inte ens tänka på det.
Skickar inga.
Förväntar mig inga.
Har bara behållit några små grejer.
Som gör mig glad.
Men det är allt.
Resten får vara.
Att hålla på med en massa julklappar är inte min grej.
Mina vänner är alltid välkomna.
På vin och snack.
En öppen dörr är min julklapp till dem.

Dimman ligger och trycker i trädtopparna.
Det är den 22 december och vi bussas till Köpenhamn.
Inte förrän vi närmar oss Skånes slätt kommer gryningen på riktigt.
Fikar på Joe & The Juice och boardar till Gatwick.
Imorgon lyfter jag mot Thailand.
Med Sara, Tiina och Jenna.
I London kommer vi få ett gäng britter att jobba med också.
Hör det sugande avlägsna dånet av jetmotorer som lyfter när jag sitter i sängen på kvällen.
Tittar på ett avsnitt av The Handmaid’s Tale.
Trött.
Svårt att hitta sömnen igår.
Kommer gå lättare nu.

Juldagen tillbringar jag på stranden.
I skuggan.
Med några av de andra i gänget.
Och med mango och drakfrukt till frukost.
Satte inte klockan igår.
Behövde sova tills jag vaknade.
Det blev till 11:00 thaitid.
Missade frukosten.
En timma innan Tui-flighten från ARN ska landa börjar vi gå utmed stranden.
Mot stället där planen flyger lågt.
Precis innan de tar mark.
Vi riggar mobilerna med hjälp av väskor och skor.
Och lyckas få en riktigt perfekt bild med planet och oss under.

Går tillbaka till hotellet.
Det ligger på andra sidan vägen från stranden.
Vid skylten där det står ”Cannabis & Relaxation”.
1 gr för 100 bath står det.
Duschar och fixar till mig.
Möter upp med Sthlmscrewet.
Vi är 18 st som äter middag i ljumma vindar.
Några åker in till Phuket.
Till Bangla Road.
Inte jag.
Party-street är inte min grej.
Alldeles för trött.
Behöver få sova.

Flyger ferry hem till Norden.
Till Köpenhamn.
En hel Dreamliner för oss själva.
Det kommer bli långa timmar.
Utan passagerare och service.
Har laddat ner serier och filmer.
Och så har jag planets eget urval av filmer också.
Det är på håret att vi kommer iväg.
Vi är nära en tredje natt i Phuket.
Blir drygt tre timmar sena pga tekniskt fel.
Det är indikationer på att en broms av åtta inte funkar som den ska.
Tekniker kommer ombord tre gånger.
Åtgärdar, kollar och går av.
Varje gång måste vi armera och desarmera dörrarna.
Det gäller att ha fokus på vilket som ska göras.
Darren och jag sköter dörrpar 2.
Crosscheckar varandra.
Efter fjärde åtgärden lyfter vi äntligen.

När vi passerar Mumbai har vi 8.50 kvar till Köpenhamn.
Jag följer planets väg på skärmen framför mig.
Utanför planets fönstret är det mörkt nu.
Vi har varit i luften i 4 timmar.
Jag kollar ”Stranger Things”.
Lite grusig i ögonen.
Klockan är strax 20:40 i Thailand.
Hemma är den 14:40
Vi ska landa 23:30.
Jag sover två timmar i crewresten.
Går ner igen när det är min tur att ha ”vakten”.
Någon måste hela tiden vara aktiv och ha koll på toaletter.
Att det inte luktar rök.
Att inget händer som inte ska hända.
Med boilers.
Och ugnar.
17 timmar efter att vi boardat tar hjulen mark i Köpenhamn.
Vid midnatt stänger jag om mig på hotellet.
Min jul är över.

Solen skiner som lucialjus på fasaderna utmed Avenyn när jag rullar iväg med flygbussen.
Skenet bedrar.
Det är hardcore iskyla.
För en frusen som jag.
Flyger propellerplan till Vantaa Airport.
Helsingfors har höga drivor av det vita kalla.
Boar in mig i mitt hem för kommande dygn.
Och går ner till hotellrestaurangen.
I högtalarna de traditionella julsångerna.
”Nu tändas tusen juleljus”…
På finska…
Fullt naturligt med tanke, jag vet.
Men det är rejält akward trots det.
Hungrig som den berömde vargen.
Trycker i mig en caesarsallad precis som jag gjorde i Manchester.
Skillnaden är att denna är god.
Inte den bästa jag ätit.
Men god.
Tar två chokladbitar från repan med mig upp på rummet.
Dessert.
Det är jag värd…

Sover en bra natt i kalla snöiga Finland.
För här har det kommit mycket.
I göteborgska mått mätt.
Frukost och sedan streaming sittandes i sängen.
Går till flygplatsen och köper lunch.
Är inte hungrig men vet att jag måste ha något innan vi börjar.
Det tar ett bra tag från pre-flight briefing till vi får möjlighet att äta.
Idag tog det ca 7 timmar…
Då går det inte att komma oäten.
Flyter bort i sömn en dryg timma innan jag behöver förbereda mig för jobbet.
Vet att jag har en nattflight framför mig.
Vet att jag behöver sömnen.

Idag jobbar jag fram.
I premium klassen.
Den lite dyrare.
Ungefär som business-class.
Men på chartersätt.
Jag har position 1R.
Har alltså hand om köket fram.
Ska ha koll på maten och att vi fått allt det vi ska ha.
Både till crew och passagerare.
Att alla specials är lastade.
Glutenfritt, vegetariskt, veganskt, laktosfritt, barnmat…
Totalt är det 298 passagerare.
47 av dem sitter här.
Detta är min första flight på Dreamlinern som aktivt crew.
Det är skillnader i serviceupplägget jämfört med 737:an.
Men också jämfört med det jag var van vid på SAS.
Håller fortfarande på och lär om.
Hyvlar bort.
Old habits die hard, som man säger.

Alla som jobbar på R-positioner får första rasten
Jag är alltså i första gruppen som får gå upp i crewresten och sova.
2,5 timma/grupp får vi.
En smal brant trappa leder upp till vår lilla bunker.
Där finns 6 bäddar.
Den till höger när jag kommer upp är ledig.
Ålar mig in.
Det går inte att sitta rakt.
Taket är för lågt.
Lägger kudden till rätta.
Vecklar ut den lilla filten.
Knyter upp mitt serveringsförkläde.
Viker ihop det och stopper ner det i den lilla fickan på väggen.
Petar ner mina glasögon på samma ställe.
Tar på min cardigan.
Måste hålla mig varm om jag ska lyckas sova.
Ställer skorna precis utanför min lilla sängplats.
Lägger mig tillrätta.
Ser till att filten täcker fötterna.
Fixar inte kalla fötter.
Då går det inte att sova.
Drar för den tjocka gardinen som täcker mitt lilla bo.
Fäster med tryckknapparna på sidan.
Sätter alarmet på telefonen på 2,25.
Kommer behöva fixa till håret när jag kommer ner igen.
Och borsta tänderna.
Sen släcker jag min lampa.

Lyckas hitta sömnen den här gången också.
Lite ytlig, lite obekväm.
Örhänget trycker sig in i huden.
Måste lägga handen emellan.
Får lite liggont och behöver vända mig.
Trångt.
Filten åker på sned.
Gör ryggen kall.
Drar och fixar för att få den att täcka mig.
Somnar om.
Och vaknar först när min klocka ringer.
Känner mig helt groggy när jag tar mig ner för den branta lilla trappan.
Öppnar dörren och kommer ner till mina kollegor i bakre galleyet.

Går genom en nedsläckt kabin.
Mot främre galleyet där jag har min position.
Går långsamt ifall någon passagerare skulle vilja något.
Kanske ha en fråga.
Det är flera timmar till vi ska landa.
Nästan alla sover.
Några tittar på film.
Det glimmar från små skärmar när jag passerar.
Det slår mig hur mycket större detta plan är jämfört med de jag är van vid.
Så kul att få denna erfarenhet också.
Att få flyga långt.
Det blir ett helt annat arbete.
Och liv.
Älskar det redan.
Snart ska jag landa i Thailand.
För ett dygns stopp.
Värme mot frusen göteborgshud igen.
Kommer njuta maximalt!

”Kom ihåg att våra rötter
de kommer alltid att finnas här”…
Låten kommer i mitt flöde under en kall PW.
Orden blir kvar.
Ligger som ett eko.
Och jag lyssnar igen.
Fastnar i orden om rötter.
Och om att blåsa in nytt.
Har ofta frågat mig varför jag blir kvar här.
I Norden.
Framför allt den årstid vi är mitt i nu.
Den jag inte är gjord för.
Vinter.
Mörkret kan jag fördra.
Men kyla, snö och is…
Varför lämnar jag inte?

Ett av svaren är mina rötter.
De kommer alltid finnas här…
Jag är nordbo i själen.
Grundad och fasthållen.
Djupt därinne.
Där rötterna växt sig djupa och långa.
En ständig längtan tillbaka hit.
Som inte går att släppa.
Inte klippa.

Träffar vänner i veckan och helgen.
Och där är ytterligare ett av svaren.
Tillhörighet.
Att vara en del av andra.
En gemenskap.
Ses över mat och vin.
Eller mötas upp på en krog.
Ta en PW.
Ha någon att ringa.
Kontakta och träffa.
Jag har ingen egen familj.
Det är det liv jag valt.
Jag är ok med det.
Kunde inte gjort annorlunda.
Då hade jag gjort våld på mig själv.
Men alla val jag gör kommer med good and bad.
Jag kan aldrig få allt.
Det kan ingen.
Jag inser att mitt liv kommer att bli ensamt ibland.

Köper ett par icebugs.
Och tar långa PW’s.
Nu kan jag gå på isen som ligger som ett pansar på långa stäckor.
Fikar i Majorna på ”mitt” ställe vid Mariaplan.
Har haft standby tisdag-fredag.
Inte utringd.
Det ger tid att arbeta undan.
Och att gå PW’s när SB-tiden löpt ut.
Nästa vecka blir det annorlunda.
Då byter jag vinter och kyla mot värme.
Slipper icebugs och is.
Nu ömsar jag skinn efter solsvedan från Mexico.
På båda benen.
Har redan förberett solcrème 50 inför kommande tripp.
Då ska jag till Thailand!

Förra veckan, till Mexico, då flög jag med Christer från Sthlm.
Han har precis börjat på flyget.
Och han är 62 år.
Min pappa dog när han var 62 år.
Hade han någonsin kunnat tänka sig detta liv?
Troligtvis inte.
Han var en annan generation.
Men Christer tänker annorlunda.
Vi är lika, han och jag.
Båda kommer från företagsvärlden.
Där vi arbetat som VD:ar.
Och uppväxta i industri- och företagarefamiljer.
Vi började flyga sent.
Och bryr oss inte om vad andra tycker och tänker.
Vill pröva.
Vill uppleva.

Älskar tanken på min pappa som flygvärd.
Det hade varit så totalt annorlunda från allt han någonsin gjort.
Så långt ifrån VD-rollen inom industrin.
Så långt ifrån styrelseordföranderollen i en industriförening.
Men jag tror aldrig han hade gjort det.
Konventionen hade troligtvis hållit honom tillbaka.
Tanken på ”vad andra ska tänka”.
Men jag tror faktiskt han hade gillat det.
Om han vågat släppa sargen.
Och struntat i allt och alla.
Han hade hur som helst gillat att jag gör det jag gör nu.
Som mamma gör.
Hon är en ivrig supporter till de flesta av mina svängar i livet.

Men i år blir det ingen jul ”hemma”.
Hos mamma.
Med Jansson, sill och köttbullar.
Jag ska tillbringa den på jobb.
Kommer att ligga i Thailand i två dygn.
Mycket har förändrats sedan förra julen.
Under detta år.
Börjar fundera på årssammanfattningen.
Den jag gör inom mig varje år.
Och brukar skriva ner här sedan jag började blogga.
Var befann jag mig förra året?
Var i livet var jag då?
Vad har året som gått fört med sig?
Hur såg det ut då?
Och hur ser det ut idag?
Vad trodde jag aldrig skulle hända?
Och vad hoppas jag inför nästa år?
Men först lite sol i Thailand!

TUI’s ”trafikvakt” ringer när jag äter frukost.
När vi lagt på får jag snabbt tänka om.
Tittar ner i den ännu öppna kabinväskan.
Ut med byxor och jumper.
Och ner med shorts och linne.
Tar en tunn klänning också.
Det blev ändring i rostern.
Jag ska till Mexico!
En ”bullet”, dvs en kortis, men ändå!
Bye bye Kap Verde.
Lämnar novemberGbg.
Med sitt dis och sitt gråa.

Planet till Amsterdam försenat med nästan två timmar.
Dimma på Schiphol.
Missar planet till Manchester.
Dricker världens godaste ingefäratea.
Medan vi köar för att bli ombokade.
I Manchester slår vi på Google Maps och tar oss till vårt hotell.
Checkar in och går direkt till baren för mat.
Hungrig som en varg.
Trycker i mig en medioker Caesarsallad och går och lägger mig.
Kallt om fötterna när jag kryper ner i sängen.
Det är det i UK.
Och vattnet smakar klor.
Det gör det i UK.

På morgonen tar vi oss till crew base, Jenny och jag.
I våra Ipads finns beskrivningar av hur vi tar oss till de olika crewrum på de baser vi kan hamna på.
Möter upp med resten av gänget och vår svenska kollega Christer från Sthlmsbasen.
Det är vi tre som ska flyga vår SNY (elevtur) idag.
Serviceupplägget är annorlunda på de stora maskinerna.
Det är andra rutiner.
Och det går fort, som vanligt, när vi kommer ombord.
Jag försöker hänga med och få koll på allt.
Vid boarding står jag ihop med Sara vid dörr 2L.
Det är där passagerarna går på.
Nu måste vi fråga vilket säte, bokstav, de har.
Så det går ner i rätt gång.
Sånt jag aldrig behöver tänka på tidigare på plan med en aisle.
345 passagerare ombord.
Fullt hus.

13 timmar efter att vi började arbetsdagen landar vi i Cancun.
Bussas till hotellet och checkar in.
Sitter ute en stund med några från crewet.
26 grader och ljumma vindar.
Lägger mig när klockan inuti mig är ca 02:30.
Somnar direkt.
Är vaken vid några tillfällen på natten.
Morgonen i kroppen på mig gör sig påmind.
Lyckas somna om.
Upp vid 6-tiden Mexico time
12 i mig.
Duschar och tvättar håret.
Går ner och äter frukost.
Pressar färsk lime på jordgubbsyoghurten.
Äter papaya och melon.
Ägg och ost.
Går upp och sover två timmar till.

Vaknar 10 Mexico tid.
På med linne och shorts.
Mot beachklubben.
Får följe med Christer från Sthlm.
Går förbi skyltar som varnar för krokodiler.
Och ser en på hemvägen!
Ganska liten.
Troligtvis ett ungdjur.
Kilar så galet snabbt iväg på ganska höga ben och den lilla svansen rätt ut.
Ner i vattnet och så är den borta.
Jag hinner inte ens bli rädd.

Den där julfeelingen jag hade när jag packade och lyssnade på julmusik är fullständigt borta.
Sitter vid poolen och älskar värmen.
Det är 30 grader.
Försöker freda mig för solen så gott det går.
Vinden är för stark för att kunna använda parasoll.
Den rasslar i palmerna.
Men den är så skönt ljum.
Och drar med sig en doft av sötma.
Och samtidigt lite salt från vågorna.
För havet är precis framför mig.
Beställer kaffe av Francisco.
Och pratar med Christer.
Och ett par piloter från UK, inte våra, som ligger bredvid.

Efter en lätt lunch är det uniform på igen.
Dags att åka tillbaka.
Det blev 26 timmar i värmen denna första tur.
Jag jobbar bak även på hemvägen.
Börjar få pejl på läget.
Nu är det natt.
Passagerarna somnar snabbt.
När servicen är klar delas vi upp i två grupper.
Hälften måste finnas kvar nere i kabinen.
Vi får 1,5 timma/grupp i crewresten.
En liten ”bunker” med sex bäddar där vi kan sova.
Den finns på alla större maskiner.
Jag hamnar i första gruppen.
Tröttheten har knockat mig.
Somnar snabbt och sover bra.

När vi landar är det morgon i Manchester.
Jenny, Christer och jag går till hotellet.
Sover ytterligare tre timmar.
Hade kunnat sova betydligt längre.
Men vill inte förstöra nattsömnen.
Tar en dusch och åker in till Manchester.
Hittar till slut en pub med plats.
Det är fredag em, fotboll och vi är i UK…
Hungriga och glupna trycker vi i oss var sin burgare.
Somnar direkt när jag lägger mig på kvällen.

Ser den orangea Eriksbergskranen långt där borta.
Och Karlatornet som sträcker sig mot decemberhimlen.
Hemma igen.
Kvar av mitt dygn i Mexico är solsvedda axlar.
Och brända underben.
Fick inte med mig 50-skyddet i all hast den där morgonen.
”Kepan” blev också kvar hemma.
Men underlagscrèmen har 50-skydd.
Så facet klarade sig.
Note to self – alltid ha dessa i packningen.
På mitt skrivbord när jag skriver detta ligger en snäcka.
Christer plockade den vid havet när han var nere och badade.
Och gav den till mig.
Längtar redan tillbaka.