Från flightdeck ser jag Malta snett framför till vänster.
Till höger Sicilien.
Dit har jag tänkt åka i sommar.
Tänker att det ska vara som i Gudfadern.
När Al Pacino gömmer sig där.
Får som strövar fritt.
Solbränd vegetation.
Olivlundar.
Gamla stenmurar.
Torrt och hett.
Ett långsamt liv.
Vi flyger ut från Göteborg med full maskin mot Larnaca.
Nu flyger vi tomma mot Lanzarote.
Medelhavet under oss.
Himlen ovan.
Och så flyger vi in över norra Afrika.
Tunisien först.
Där var vi en gång.
När pappa fyllde 60 år.
En evighet sedan.
I sommar är det jag som fyller 60…
Passerar gränsen mellan Algeriet och Marocko.
Ser den tunga linjen som utgör den.
Nu är det bara sand under oss.
Molnen gör skuggor mot allt det gyllenbeigea.
Saharas ytterkant.
Atlasbergen.
Som rundade mjuka kullar.
I en enda böljande gråbrun evighet.
Kan se snö på några toppar i fjärran.
I dalarna, mellan bergssidorna, grönskar det.
Där vattnet rinner.
Det går att skönja bosättningar.
Här bor berberna, ursprungsbefolkningen i Nordafrika.
Lämnar Afrika och flyger ut över Atlanten.
Nästa gång vi ser land är det Kanarieöarna.
Om förra flighten var tusen och en natt så är denna en nomadisk ökenvandring.
På British Airways har de kaffe i tepåsar.
Så klart.
Och det smakar ganska illa.
Men det är kaffe.
Och jag behöver det till mackan med ost och ibericoskinka jag köpte på flygplatsen innan vi boardade.
Nu är vi på väg till London.
Till Gatwick.
Sedan taxi till Heathrow.
Och så hem till Gbg.
Inom loppet av 40 timmar har jag varit i fyra länder.
Om jag räknar med Sverige.
Cypern, Spanien (Kanarieöarna) och UK.
Det är ett annorlunda jobb.
Molnet kommer snabbt.
Det ligger tätt över trädtopparna idag.
Marken försvinner.
Och allt är grått mitt inne i molnet.
Tomma mot Las Palmas.
Fem timmar att fördriva.
Det blir serier.
Och kaffe.
Börjar med det.
Och så är vi igenom.
Evigheten ovanför.
En svag månskärva mot det blå.
Och sol.
Alltid sol på mitt kontor.
Idag ska jag till Grancan.
Har inte haft något stopp där på hela vintern.
Nu fick jag två denna vecka.
Först ut Lanzarote.
En kortis.
Bara 16 timmar.
Men jag hinner känna värme.
Och nu Las Palmas.
Ett lite längre stopp.
Hela 24 timmar.
Vi bor i Puerto Mogan.
Hinner bekanta mig lite med den närmaste omgivningen.
Går ner till ”stan”.
Genom små gränder med bougainvillea som trillar ut över mig.
Värmen här är annorlunda än den i Thailand.
Inte lika het.
Inte lika fuktig.
Och här finns kaktusar.
Det gör det inte i Thailand.
Det är inte torrt nog.
Men palmerna finns på båda ställen.
Nu flyger jag mina sista leggar för vintersäsongen.
Vemodigt.
Kanske är det sista gången.
Eller så det blir en fortsättning till hösten.
Är det något jag lärt mig så är det att flygbranschen är osäker.
Det svänger fort.
Nu står en lång ledig sommar på tröskeln.
Eller ledig…
Ja, för det mesta.
Lite adminjobb, men i övrigt inget.
Om en månad är jag i New York.
Och om en vecka drar jag till Grekland.
Och efter NYC blir det en sväng till Nice.
Till min ”brother from another mother”.
Åker hissen upp med mina väskor.
Tar jag av mig uniformen för sista gången.
Lägger plagg efter plagg i tvättpåsen.
På måndag ska det lämnas in.
Uniform, badge, ipad, plombtång, namnskyltar…
Jag har haft en mycket speciell vinter.
Den fanns liksom inte med i beräkningen.
Har alltid hört att det är ett helt annat jobb att flyga långt.
Nu vet jag.
Men den jämförelsen får jag ta i ett blogginlägg framöver.
