Månad: juni 2023

På håll hör jag kyrkklockor.
Påminner mig på något sätt om barndom.
Ljudet som kom över sjön.
Nu kommer det mellan stenhusen i en varm midsommarstad.
Sätter på P4 Göteborg.
Melodikrysset.
Det får stå och skvala i bakgrunden.
Fixar mig ytterligare en kopp kaffe.
Tittar ut över det lilla Jaktslottet medan vattnet kokar upp.
Lugn midsommar i stan.
Med underbart väder.
I kylskåpet finns tre sillburkar.
Och kallrökt lax.
Små runda fina färska potatisar.
Och jordgubbar.
Och vin.
Och cava.
På köksbänken står dill och gräslök i sina små krukor.
Jag har precis det jag behöver just nu.

På morgonen går jag ut och pw:ar.
Duschar.
Dricker kaffe.
Fixar over-night-oat som får stå och dra sig.
Tjockna.
Bli redo för att äta.
Sen börjar jag.
För jag ägnar midsommarhelgen åt att röj.
I skåp, garderober och lådor

Börjar med köket.
Köksskåpen och skafferiet.
Besticklådan och redskapslådan.
Kylskåpet och frysen.
Det är inte mycket jag slänger.
Redan väldigt bantat.
Nästan bara det jag verkligen behöver.
Men det smyger sig in en del.
Eller snarare blir kvar.
Sparas.
Tittar på de fyra cocktailglasen.
Inser att de inte använts under de år jag bott här.
Snart 6 år alltså.
De ska bort.
Och så ska jag köpa fler vinglas.
Det är det som används.

Fortsätter med badrumsskåpet.
Plockar ut allt.
Tar det till köket.
Och börjar granska produkt för produkt.
Läppstiften, alla utom ett, åker i soppåsen.
Jag använder aldrig läppstift.
Tycker jag ser gammal ut med läppstift.
Det passar inte på mig.
Blicken fastnar på mina otaliga flaskor med duschgéléer…
Och bodylotions…
Guilty pleasures.
KAN inte låta bli att köpa.
Allt som är dofter…
Ett av köksskåpen är smockfullt med doftljus och doftpinnar…
Men tro inte att jag bara köper på…
Jag är kräsen med vad jag gillar i doftväg.

Paula och jag åker till Ikea.
Jag ska bara ha vinglas och en vattenkanna.
Min har fått ett hål och läcker vatten varje gång jag ska vattna.
Det slutar med två påsar…
Ett par kaktusar, en stekpanna, en badrumsmatta…
Men mest förvaringsboxar.
Har redan en hel del.
Men inser när jag går mellan hyllorna i det enorma varuhuset att det saknas några.
T.ex. en till mina duschmössor…
Ja, jag vet!
Skämmigt!
Varje gång jag är på hotell så plockar jag med mig den lilla duschmössan i plast…
KAN inte låta bli.
Och jag använder dem.
Varje dag.
Har nog 30-40 st…
Vi har alla våra ”lik i garderoben”.

Nu står kläderna på tur.
Har redan två Ikeapapperspåsar fulla med sådant som ska till Erikshjälpen.
Och det kommer bli mer.
Så renset är inte slut.
Det kommer att fortsätta.
Har ju ”kontoret” också.
Och källarförrådet.
Där vet jag att det finns en liten låda med mina ”elevdagböcker” från högstadiet.
Fullklottrade med killnamn.
Och massa floskler från tonåren.
Ska ta mig en titt och sedan ska de bort.
De har legat där alldeles för länge redan.
Från en tid som aldrig kommer tillbaka.

Det finns inte mycket som är så befriande och lugnande för sinnet som att få rensa.
Röja och slänga.
Att ha få, men vettiga prylar.
Att ha ordning hemma.
Att allt har sin plats.
Jag vet för jag hamnade i ett förhållande där min partner var tvärtom.
Och det är extremt påfrestande om du har behov av ordning.
Som jag har.
Glömmer aldrig den bajsbruna trasmattan…
Som hans mormor hade vävt.
Som låg i en plastpåse i källaren.
Som inte fick slängas.
Som aldrig användes.
Som aldrig kom till glädje.
Men ligga hopvikt i en plastpåse, det skulle den…

Vissa människor ger dig energi.
Och inspiration.
Andra plockar den.
Suger ut den.
Jag har träffat två vänner under mina dagar här.
Så olika.
Så givande.
På helt skilda sätt.
Visar vägar att gå.
Eller inte.
Nu sitter jag på planet hem.
Med idéer.
Och inspo.

Jag kommer att börja flyga igen i mitten av november.
Så ser planen ut.
Det ger mig tid att renovera mitt badrum.
Och garderoben.
Och hallen.
Och måla om lägenheten.
Men jag ska börja med en rensning.
Igen.
Jag flyttade tre gånger på fyra år.
Då, när jag var i det där miserabla förhållandet.
Det goda det förde med sig var att jag gjorde gradvisa rensningar.
För varje flytt blev det färre och färre grejer.
Och trots att jag inte shoppar.
Eller håller på och köper prylar.
Så växer det i hörnen.
Nu ska det rensas igen.
Tänker jag.

Jag sitter ensam ute i pation.
Den lilla innergården.
Hemma hos Petra.
Den kan inte ens anas från utsidan.
Den är bara en vit, ganska stor, plåtdörr.
Som en garagedörr ungefär.
Hennes fåglar tjattrar högt.
Ljudet är jobbigt.
Vill ha tystnad.
Och ljud jag själv väljer.
Eller stadens, byns, ljud på håll.
Detta blir för mycket.
Men de är fina.
En av honorna ruvar på sina tre små ägg.
Hade velat se ungarna.
Men de kommer inte att kläckas förrän jag är hemma igen.

Jag tar en tur genom byn.
Felanitx är inte stort.
Här bor ca 18.000 själar.
Jag hittar en trappa som går uppåt.
Den måste jag ju ta.
Jag är helt ensam.
Möter inte en människa när jag tar mig uppåt i värmen.
Kommer till slut till en liten kyrkobyggnad.
Den är inte i bruk.
Utsikten är vid.
Jag ser hela byn nedanför mig.
Det är inlandet.
Jag kan inte se vatten.

Det finns ingen annan väg ner än den jag tog upp.
Så jag går tillbaka.
Fortsätter genom byn med de grå och beige fasaderna
En del slitet och nött.
Annat underhållet.
Jag gillar den där patinan som tiden ger.
De slitna dörrarna.
Den nötta färgen.
På torget slår jag mig ner på ”Cristalen”.
Messar Petra som sitter hemma och jobbar.
Hon tar hunden och shoppingkorgen och kommer.
Vi en gin och tonic.
Under markisen.
I skuggan.
Handlar mat och går tillbaka hem och äter.
Ljum kväll.
Vitt vin med isbitar.
Och pratar och pratar och pratar.
Till sena kvällen.

Från bussfönstret ser jag olivodlingar.
Små getter hoppar runt på den torra marken under de knotiga träden.
Hus och murar av beigefärgad sten.
Det tar en timma in till Palma.
Där hoppar jag av.
Och mötas av Mallan.
Vi går till Palmas gamla stadsdelar.
Där har hon bokat bord.
Beställer fyra mindre rätter.
Som vi delar på.
Och dricker cavasangria.
Lite rosa i tonen.
Med smak av grape.
Sen går vi upp till hennes lägenhet.
Sitter på balkongen medan solen går ner.
Och pratar och pratar och pratar.

Flyger med Swiss Air hem.
Mellanlandar i Zürich.
Äter lite.
Luktar på parfymer.
Hittar ett ställe med udda parfymhus representerat.
Där fastnar jag.
Planet är försenat en timma.
Tur jag har Succession på iPaden.
Göteborg är massor av folk trots att klockan är nästan 01:00.
Juninatten är ljum.
Och Metallica är i stan.
Älskar konserter mitt i stan.
Allt liv det för med sig.
Det är med en skön feeling jag går hemåt.
Med min väska på släp.
Och min inspo i huvudet.
Nu finns ingen mer resa inplanerad.
Kanske måste ändra på det…

– Se nu kommer den lilla flugsnapparhonan igen.
Mamma pratar alltid om sina fåglar.
– Och den där hackspetten, den är jag så galen på! Den kommer och pickar på holken och då tror ungarna att de ska få mat och sticker ut sina små näbbar och då tar han dem!
– En gång fastnade den i buren av nät och då tänkte jag att nu tar jag den! För det hade jag kunnat. Den var helt instängd där och kom inte ut. Den skrek så gräsligt! Hel psyko var den när den inte kom ut. Men så tänkte jag att den har kanske ungar som väntar på den… Men jag slog lite efter den för att straffa den. Men sen lät jag den komma ut fast jag piskade till den lite på stjärtfjädrarna när den tog sig ut i det lilla hålet.
Vi sitter i junivärmen i skuggan på hennes altan.
Det klingar svagt från de små vindspelen hon har hängande strax utanför.
Inifrån hallen slår klockan.
Jag dricker kaffe.
Och mamma pratar om sina fåglar.

Jag öppnar kylskåpet.
Hittar en bit onsalakorv.
Skär en skiva.
Lägger den på det hembakta brödet.
På köksbordet står en bukett liljekonvaljer.
Lukten från dem känns svagt där jag står.
Älskade doft.
Barndom och skolavslutning.
Precis som smaken av brödet.
Och korven.
Barndom.

Allt är sig så likt.
Förutom att vi blivit äldre.
Mammas fingrar är sneda av artros.
Mitt hår börjar bli grått.
Pappa är borta sedan länge.
Nu är det Kenth som finns vid hennes sida.
Särbon.
På väggen i hallen hänger studentfoton på oss tre syskon.
Så längesedan nu.
Minnen som drunknat i åren som flutit förbi.

Landsvägen slingrar sig genom grönskan.
Och de små samhällena.
Genom ett sommargrönt junilandskap.
Med blå himmel.
Och mjuk sol.
På väg till studentfest.
I min barndoms by.
det som en gång var hemma.
Jag känner alltid ett slags vemod vid försommar och skolavslutningar.
Mitt ibland all glädje.
Och alla förväntningar.
För ett är säkert…
Det blir aldrig som man tänkt sig.
Det kan jag se nu när åren packat in under mig.

Jag står en bit ifrån och betraktar.
Nere vid ån i partytältet är det fullt med folk.
Musiken hörs tydligt.
Det är upptempo.
Många som dansar.
Andra står utanför och pratar.
Skratt och sorl.
Och det där vemodet som klämmer till.

Jag fick beskedet idag.
På mail.
Att jag är välkommen tillbaka till TUI för vintersäsongen 23/24!
Så glad för det!
Så i november är det dags att sätta på mig vingarna igen.
En vinter med Thailandspendlande väntar.
Och jag känner mig så oerhört glad för det.
Tacksam.
Att jag hamnat på en så bra plats i livet.
Något jag inte planerade när jag tog studenten.
För en evighet sedan.
Och just nu vill jag inte vara någon annanstans.
För här är livet fint.

Mammas citronträd bär frukt.
Trots att det är juni.
Den uppstoppade fågeln på sin pinne börjar se lite luggsliten ut.
Klockan i hallen slår igen.
Vi sitter kvar därute på altanen.
– Ja nu ses vi inte förrän till jul kanske, säger mamma.
– Kanske, säger jag. Vi får se hur mitt decemberschema ser ut. Förra året var jag ju i Thailand över jul.
– Ja det var du ju. När får du schemat, undrar hon.
– I november, när vi börjar igen.
– Men vi ses ju till min 60-årsfest.
– Ja, just det, säger mamma. Det gör vi ju.
– Och kanske en dag eller två nere i Varberg. Om jag inte ger mig ut på den där flyg- och tågluffen som jag tänkt mig.
Vattenspridarens droppar bildar en regnbåge när solen slår i dem.
En traktor tuffar förbi ute på vägen.
– Nä, vi får väl äta lite lunch innan du åker tillbaka, säger mamma, tar sin urdruckna kaffekopp och reser sig.

Mitt resande har förändrats över tid.
Min kärlek till Nice består.
Sedan flera år tillbaka går jag.
På ett sätt jag inte gjorde när jag bodde här.
Stadsvandringar.
Och hikings.
Jag lär känna en stad, ett område, på det sättet.
Och trots att jag aldrig riktigt lämnade Nice så upptäcker jag nytt.
Hela tiden.
För staden förändras.
Byter skepnad.
Utvecklas.
Och det gör jag också.
Nice blev staden jag aldrig kunde lämna.
Den blev mitt andra hem.

Planen lyfter i en aldrig sinande ström.
Deras susande dån rullar som vågor över ljudvallen.
Som åska på långt håll.
När de svänger höger ut över Medelhavet.
Det ljudet är mitt Nice-soundtrack.
Med min frukost på morgonen.
Eller mitt glas rosé på kvällen.
Från Freds terrass.

Om kvällen, i skymningen, tjuter svalorna högt däruppe.
Och duvorna kuttrar i cypresserna.
Syrsorna har inte vaknat än.
Det är inte tillräckligt varmt för dem.
Tempen måste upp i 25-26 grader för att de ska börja gnissla.
Vågorna rullar oupphörligt in över stranden.
Över stenarna, les galets.
Oavsett årstid.
Eller väder.
Det ljudet är evigt.

Jag hör grannarna i huset som vänder solstolarna mot solen.
Gör sig redo för en dag med värme.
Två mil åt öster gör sig formel 1 förarna sig redo för loppet.
Det prestigefyllda.
Som går mitt inne i Monte-Carlo.
Utmed casinon och lyxbåtar.
På den tiden jag bodde här var jag där vid ett par tillfällen.
Då kunde man få biljetter till sittplatser i hamnen för ett överkomligt pris.
Idag är det helt andra summor.

Själv är jag inte speciellt intresserad av loppet.
Inte heller av Filmfestivalen i Cannes som hölls i veckan.
Istället förbereder jag mig för en hiking.
Idag blir de turen runt Cape de Nice.
Och om jag orkar, den runt Cap Ferrat också.
Det ska nog gå.
Inte jättevarmt ännu.

För ett par dagar sedan gick jag en ny hike.
Den runt Cap d’Antibes.
Avslutade i Juan les Pins.
Och tog tåget tillbaka till Nice.
Jag är inte ofta åt Cannes-hållet.
Fredo säger att jag åker till Frankrike när jag korsar floden Var.
Den strax efter flygplatsen.
Nice är väldigt starkt präglat av sitt italienska arv.
Staden har tillhört Frankrike och Italien växelvis.
Men är fransk sedan 1860.

Nice, och Rivieran, är för mig en blandning av enkelhet och lyx.
Här trängs slitna bilar med svindyra lyxåk.
Och de små färgglada fiskebåtarna med de mastodonta yachterna.
Från flygplatsen lyfter en strid ström av privatplan.
Framför allt nu när det är både Formula 1 och Cannesfestivalen.
Jag föredrar det enkla.
De gamla husen.
Den typiska medelhavsarkitekturen.
De trånga gatorna.
Tvätten utanför fönstret.
Kaffe på en liten uteservering.
Vin på en bar utmed stranden.
Eller bland de trånga gränderna i de äldre stadsdelarna.
Vandringar i städerna och byarna.
Eller utmed havet.
På någon trail.
Röd torr jord med sprickor som åldrad hud.
Stenigt och varmt.
Se Alperna som reser sig långt därborta med sina snöiga toppar.
Pinjeträd och ceder.
Lukten av schersmin i blomning
Havet turkost och mjukt.
Och luften doftande av dess sälta.

I Beaulieu sätter jag mig på en restaurang/bar.
Beställer ett glas rosé och en halv liter San Pellegrino.
Har gått i 2,5 timmar.
Har ca 30 minuter kvar att gå innan jag ska uppför berget.
Mot Èze Village.
Det lilla örnnästet uppe på klippan.
Via en trail som heter Sentier de Nietzsche.
Den är inte så lång.
Tar ca 1 timma att gå.
Men den är brant.
Och på sina ställen stenig och dålig.

Men när jag kommer fram är det värt de tunga benen och den svettiga ryggen.
Lilla Èze Village är en dröm.
Det är så pittoreskt.
Så litet.
Med smala gränder och gator.
Kantade med växter.
Det går inte att köra några som helst fordon där.

Jag hittar en liten bar/restaurang.
Och när jag sätter mig, på övre våningen, möts jag av en vy som fullständigt tar andan ur mig!
Det är så vackert.
Jag har St Cap Ferrat till vänster.
Och de ockrafärgade taken nedanför mig.
Ett litet klocktorn rakt fram.
Och två nyanser av blått.
Havet och himlen som en evighet framför mig.

Jag har gått fem olika hikes.
Två var helt nya för mig.
Utöver det blev det stadsvandringar.
Har åkt en del tåg.
Och buss.
Den där tågsträckan mellan Monaco och Nice.
Den jag pendlade regelbundet när jag jobbade på nattklubben i Monte-Carlo ett halvår 1987.
Måste vara en av världens vackraste pendelsträckor.

När planet lyfter ser jag hela den vackra kusten.
Från Nice till Italien.
Uddarna jag har rundat.
Ställena jag suttit på.
Jag har aldrig svårt att lämna när jag ska åka hem.
Tycker det ska bli skönt att få landa hemma.
Sova egen säng och allt det där.
Men att lämna Nice är annorlunda.
Det är mitt hem.
Det också.
Med skillnaden…
…jag vet aldrig när jag får återse.
Och det är det som gör det svårt.
För jag har en del av mitt hjärta här.
I staden jag aldrig riktigt lämnade…