Mitt resande har förändrats över tid.
Min kärlek till Nice består.
Sedan flera år tillbaka går jag.
På ett sätt jag inte gjorde när jag bodde här.
Stadsvandringar.
Och hikings.
Jag lär känna en stad, ett område, på det sättet.
Och trots att jag aldrig riktigt lämnade Nice så upptäcker jag nytt.
Hela tiden.
För staden förändras.
Byter skepnad.
Utvecklas.
Och det gör jag också.
Nice blev staden jag aldrig kunde lämna.
Den blev mitt andra hem.
Planen lyfter i en aldrig sinande ström.
Deras susande dån rullar som vågor över ljudvallen.
Som åska på långt håll.
När de svänger höger ut över Medelhavet.
Det ljudet är mitt Nice-soundtrack.
Med min frukost på morgonen.
Eller mitt glas rosé på kvällen.
Från Freds terrass.
Om kvällen, i skymningen, tjuter svalorna högt däruppe.
Och duvorna kuttrar i cypresserna.
Syrsorna har inte vaknat än.
Det är inte tillräckligt varmt för dem.
Tempen måste upp i 25-26 grader för att de ska börja gnissla.
Vågorna rullar oupphörligt in över stranden.
Över stenarna, les galets.
Oavsett årstid.
Eller väder.
Det ljudet är evigt.
Jag hör grannarna i huset som vänder solstolarna mot solen.
Gör sig redo för en dag med värme.
Två mil åt öster gör sig formel 1 förarna sig redo för loppet.
Det prestigefyllda.
Som går mitt inne i Monte-Carlo.
Utmed casinon och lyxbåtar.
På den tiden jag bodde här var jag där vid ett par tillfällen.
Då kunde man få biljetter till sittplatser i hamnen för ett överkomligt pris.
Idag är det helt andra summor.
Själv är jag inte speciellt intresserad av loppet.
Inte heller av Filmfestivalen i Cannes som hölls i veckan.
Istället förbereder jag mig för en hiking.
Idag blir de turen runt Cape de Nice.
Och om jag orkar, den runt Cap Ferrat också.
Det ska nog gå.
Inte jättevarmt ännu.
För ett par dagar sedan gick jag en ny hike.
Den runt Cap d’Antibes.
Avslutade i Juan les Pins.
Och tog tåget tillbaka till Nice.
Jag är inte ofta åt Cannes-hållet.
Fredo säger att jag åker till Frankrike när jag korsar floden Var.
Den strax efter flygplatsen.
Nice är väldigt starkt präglat av sitt italienska arv.
Staden har tillhört Frankrike och Italien växelvis.
Men är fransk sedan 1860.
Nice, och Rivieran, är för mig en blandning av enkelhet och lyx.
Här trängs slitna bilar med svindyra lyxåk.
Och de små färgglada fiskebåtarna med de mastodonta yachterna.
Från flygplatsen lyfter en strid ström av privatplan.
Framför allt nu när det är både Formula 1 och Cannesfestivalen.
Jag föredrar det enkla.
De gamla husen.
Den typiska medelhavsarkitekturen.
De trånga gatorna.
Tvätten utanför fönstret.
Kaffe på en liten uteservering.
Vin på en bar utmed stranden.
Eller bland de trånga gränderna i de äldre stadsdelarna.
Vandringar i städerna och byarna.
Eller utmed havet.
På någon trail.
Röd torr jord med sprickor som åldrad hud.
Stenigt och varmt.
Se Alperna som reser sig långt därborta med sina snöiga toppar.
Pinjeträd och ceder.
Lukten av schersmin i blomning
Havet turkost och mjukt.
Och luften doftande av dess sälta.
I Beaulieu sätter jag mig på en restaurang/bar.
Beställer ett glas rosé och en halv liter San Pellegrino.
Har gått i 2,5 timmar.
Har ca 30 minuter kvar att gå innan jag ska uppför berget.
Mot Èze Village.
Det lilla örnnästet uppe på klippan.
Via en trail som heter Sentier de Nietzsche.
Den är inte så lång.
Tar ca 1 timma att gå.
Men den är brant.
Och på sina ställen stenig och dålig.
Men när jag kommer fram är det värt de tunga benen och den svettiga ryggen.
Lilla Èze Village är en dröm.
Det är så pittoreskt.
Så litet.
Med smala gränder och gator.
Kantade med växter.
Det går inte att köra några som helst fordon där.
Jag hittar en liten bar/restaurang.
Och när jag sätter mig, på övre våningen, möts jag av en vy som fullständigt tar andan ur mig!
Det är så vackert.
Jag har St Cap Ferrat till vänster.
Och de ockrafärgade taken nedanför mig.
Ett litet klocktorn rakt fram.
Och två nyanser av blått.
Havet och himlen som en evighet framför mig.
Jag har gått fem olika hikes.
Två var helt nya för mig.
Utöver det blev det stadsvandringar.
Har åkt en del tåg.
Och buss.
Den där tågsträckan mellan Monaco och Nice.
Den jag pendlade regelbundet när jag jobbade på nattklubben i Monte-Carlo ett halvår 1987.
Måste vara en av världens vackraste pendelsträckor.
När planet lyfter ser jag hela den vackra kusten.
Från Nice till Italien.
Uddarna jag har rundat.
Ställena jag suttit på.
Jag har aldrig svårt att lämna när jag ska åka hem.
Tycker det ska bli skönt att få landa hemma.
Sova egen säng och allt det där.
Men att lämna Nice är annorlunda.
Det är mitt hem.
Det också.
Med skillnaden…
…jag vet aldrig när jag får återse.
Och det är det som gör det svårt.
För jag har en del av mitt hjärta här.
I staden jag aldrig riktigt lämnade…