Livet är fullt av val.
Det är väl det som är att vara vuxen, tänker jag.
Att ha friheten att göra val och att sedan ta ansvar för dessa.
Vissa val är dock roligare än andra…
Vi som blev uppsagda gavs två val.
Det ena var att bli uppsagd, ta vår uppsägningstid och sedan ha 9 månaders återanställningsrätt.
Det andra var att återgå till resurspoolen, vilket innebär en ny anställning där du då avsäger dig din återanställningsrätt.
Jag valde det senare alternativet.
Av olika anledningar.
Hela den här Coronasituationen har varit, och är, mycket oförutsägbar.
Ingen har en aning om hur det utvecklar sig och när det har ebbat ut så pass att våra plan kommer upp i luften igen.
Well, de är väl redan uppe och flyger, men fortfarande i en mycket blygsam skala.
Jag tänker mer att de kommer upp på sådant sätt att det ger oss möjlighet att komma tillbaka.
Hela den faktorn var för osäker tyckte jag.
Det är ju fortfarande en hel del kollegor som finns kvar och dessa ska nu först och främst ges fullt arbete igen och gå från sina korttidspermitteringar tillbaka till sin ursprungliga tjänstgöring.
Om det inte går att ge dem fullt ut innan tiden för korttidspermitteringarna går ut så tänker jag att det fortfarande finns risk för att SAS måste säga upp ännu fler…
Då hamnar jag ännu längre bak i kön för återanställning.
Detta var min första tanke.
Tanke nummer två var att jag trots allt står ganska långt bak i kön.
Det är många före mig som har rätt till återanställning innan det blir min tur.
Går det långsamt att starta upp resandet igen så är risken för stor att min tid har gått ut innan man är framme vid mitt slutdatum.
Eftersom jag dessutom har kortare uppsägningstid än många av dem framför mig så rinner min tid ut före deras.
Det är också svårt att veta i vilken takt återanställningarna görs.
Allt beror ju på hur pandemin utvecklas och hur våra resenärer agerar.
Ytterligare en stor osäkerhetsfaktor som jag var tvungen att ta hänsyn till.
Det har alltid varit under sommarmånaderna, maj – september, som vi flugit mest.
Nu är det redan juni och uppsägningen börjar gälla från 1/7.
Jag skulle alltså ha 1 månad uppsägning + 9 månader, dvs tom 30/4.
Hinner jag inte fram till ”repet” innan dess så är jag ute ur leken.
Och det är ju under november – mars som vi har som minst flighter…
Återanställningarna kommer alltså med största sannolikhet att gå långsammare då.
Denna tanke var min tredje.
Om jag faller ur företaget nu, vid 57 års ålder, lirar sannolikheten för nyanställningar och kurser inte till min fördel.
Efter detta fullständiga sammanbrott för flygindustrin som Corona varit, är det svårt att sia om vad den närmaste framtiden innebär.
Om jag väljer resurspoolen är jag kvar i företaget.
Jag behåller min uniform, jag kommer att få min årliga nödträning, jag har kvar in iPad och jag har kvar min möjlighet till personalbiljetter med SAS.
Och det viktigaste av allt – jag lämnar inte företaget.
När SAS har återanställt alla de som vill och som har kvar den rätten, så kommer de att ge oss i resurspoolen möjlighet till tillsvidareanställning.
Jag fick ju den chansen förra våren och valde att tacka ja till 80% fast tjänst.
Den möjligheten hoppas jag kunna få igen lite längre fram.
Så nu blir jag ”timmis” igen.
Jag kommer troligtvis inte att kunna flyga mer i år efter den 1/7 eftersom korttidspermitteringarna gäller till 31/12.
Det skulle i så fall vara om de avslutar dem innan dess.
Så nu blir det ett break för mig.
Sorgligt, men nödvändigt.
Alla som hade dessa två val att göra har resonerat utifrån sina egna perspektiv.
Alla har sina ingångslägen.
Mina är de jag redogjort för här ovan.
Ett beslut var tvunget att tas och nu är det det som gäller tills vidare.
Jag har landat i det och är nöjd med mitt val utifrån den situation jag hamnade i.
Håll tummarna för oss alla att vi snart är tillbaka!
