Jag följde med Helena, ja hon hette också det, till Monaco och träffade Dominique som var chef på nattklubben, Navy Club.
Den låg på Larvotto Plage i Monte-Carlo, precis nedanför det hus där Björn Borg hade lägenhet.
När man ramlade ut där på natten var det 20 meter från vågorna som rullade in.
Denna lilla klubb tillhörde inte det enorma företaget Monte-Carlo SBM, Société Bains de Mer, som ägde Casino de Monte-Carlo, Hôtel de Paris, Operan, golfklubben, varuhus, massor av restauranger, nattklubbar, spaanläggningar, barer och butiker.
Det gjorde att väldigt många av de som jobbade på deras etablissemang besökte oss.
För en anställd på SBM var det nämligen förbjudet att bevista sin arbetsplats som gäst när man var ledigt.
Vår ägare var en monegask vid namn Fred.
Var han på klubben vid stängning, vilket hände ganska ofta, så brukade han bjuda med oss till en dygnet-runt öppen restaurang där de serverad frukost.
Han åkte före i sin gula Lamborghini med sin polare och efter åkte vi i personalen i barkillen Christians lilla Citroën 2CV med taket nedrullat.
Där satt vi på småtimmarna och såg dagen komma medan vi åt rostade toast med marmelad och drack champagne.
Sedan tog jag tåget hem till mitt lilla rum, sov några timmar, släpade mig ner till stranden och sov sedan resten av dagen där.
Jag minns hur min skjortklänning skavde mot allt salt som satt kvar på min hud när jag gick hem därifrån sent på eftermiddagen.
Jag jobbade som entrévärdinna och skötte garderoben ihop med dörrvakten.
Klubben var liten så vi stod så gott som vid baren med full utsikt över allt som hände.
Lön fick jag i handen varje kväll jag jobbat.
Detta var Monaco och här betalar inte utlänningar någon skatt, men tro inte att de inte hade koll på oss.
Första kvällen jag jobbade hade Domi ringt civilpolisen som kom ner och hälsade på mig och gav mig en tid för att komma till deras kontor för registrering.
Det var som i en gammal film från 60-talet.
Polisen i sin kostym som satt skrev ner mina svar på frågorna på en skrivmaskin.
Vad hette mina föräldrar?
Hade jag några synliga skador eller märken på kroppen? Osv…
Han tog en bild på mig och häftade fast den med mitt ”arbetstillstånd” och sen bjöd han ut mig på dejt.
Det faktum att han var gift var inget hinder.
Fotbollsspelarna i Monaco kom ofta till vår klubb och festade.
Domi försökte para ihop mig med en av spelarna, Manuel Amoros.
Han tyckte vi skulle passa ihop.
Jag var lite mer tveksam…
När vi städade för att stänga klubben den kvällen och jag fixade vid toaletterna hörde jag misstänkt välbekanta ljud.
Jag var ju inte direkt oerfaren så jag fattade vad som pågick bakom den låsta dörren.
Och till slut trillade nämnde spelare ut därifrån med en tjej i släptåg.
De kvällar jag inte tog pendeln till Monaco gick jag på rockklubb i Nice, Le Findlaters.
Jag dejtade en dörrvakt på stället, Jean-Paul, som mitt killgäng inte alls var glada för.
”Det står ju för fan gangster tatuerat i pannan på honom”, sa de.
Och de hade nog faktiskt rätt.
Sen var det Gino.
Galet snygg och urtrevlig.
Han hängde både på rockklubben Find och på Navy i Monaco.
Glömmer aldrig hur vi drack tequila knack och blev snorfulla.
Och att jag sov hos honom i Villefranche i hans spaceade lägenhet.
Den var byggd i två etage med en del en halvtrappa upp, men det var inga väggar.
Som en scen ungefär.
Däruppe hade han sovrummet och en vidunderlig utsikt över bukten med alla båtar när vi vaknade.
Jag minns hur vi lyssnade på Billy Idol och drack kaffe sittandes i sängen.
Detta var mina sista månader i Nice.
I staden och landet som för alltid blev mitt andra hem.
Jag älskade det, men behövde gå vidare i livet.
Då, 1987, var inte Sverige ett EU-land.
Mina möjligheter att arbeta ”på riktigt” och bo där var inte lika enkla som idag.
Jag packade ihop det liv jag haft därnere.
Materiellt rymdes det i ett par resväskor.
Minnena är så många att de aldrig tar slut.
Det var november 1987.
Fredo, brorsan, körde mig till flygplatsen.
Och sen satte jag mig på ett plan till München för att besöka min syster innan jag tog tåget hem till Sverige.
