Jag har gett mig in i ett skrivprojekt.
Det gjorde jag när jag landade i mitt gamla manus från 2012–2014.
Det var under de åren jag regelbundet gick olika kurser på Skrivarakademin.
Sedan kom livet emellan.
Med försäljning av mitt företag.
Och mitt förhållande som rasade rakt ner i ett stort svart hål.
Jag orkade inte fokusera på så mycket annat under 2015/2016.
Skrivandet lades åt sidan.
Som någon slags skrivkramp.
Men läsandet fanns alltid med.
Varje dag.
Jag älskar vårt svenska språk.
Och läser alltid på svenska.
Jag älskar orden som det är byggt av.
Så jag hittade tillbaka till mitt eget skrivande.
Först genom inlägg på sociala medier.
Och sedan genom att börja blogga.
Jag tycker om att vända, bända och vrida på ord.
Försöka matcha dem på oväntade sätt.
Försöka hitta mitt språk.
Min röst.
Mina ord.
Mitt sätt att skriva.
Det gör jag genom att läsa mycket.
Och att skiva mycket själv.
Jag bestämde mig när jag startade bloggen att det skulle bli ett inlägg varje vecka.
Varken mer eller mindre.
Och det har jag hållit.
I över 100 veckor nu.
Det har gått över två år sen jag började.
Så jag vet att när jag bestämmer mig, då fullföljer jag oftast.
Varje fredag eller lördag lägger jag upp ett nytt inlägg.
Min blogg är mina tankar.
Mitt liv här och nu.
Eller tidigare.
Och ibland framåt.
Högt och lågt, bra och dåligt.
Allt det där som virvlar runt i mitt huvud.
Jag är ganska svart i mitt sätt att skriva.
Tung och vemodig.
Inte alltid, men ofta.
En väninna sa en gång att hade jag inte känt dig utan bara läst dina inlägg så hade jag nog trott att du var en helt annan typ av människa.
Intressant, tänker jag.
Den text jag jobbar på i mitt manus är, i motsats till bloggen, helt fiktiv.
Den är en mix av personer som passerat genom mitt liv och som jag minns.
Från alla olika perioder i mitt liv.
Det är också helt uppdiktade karaktärer.
Allt detta har jag sedan plockat ihop till helt nya fiktiva varelser.
Som Frankenstein ungefär.
Händelser bearbetar jag på samma sätt.
Och platserna.
Och de flesta orterna.
Från början var det jag skrev humoristisk.
Det är inte mycket kvar av det idag.
Nu är det mycket svärta.
Och det kommer det att vara.
Jag trivs bättre med att skriva på det sättet.
Det ser jag också på de böcker jag väljer att läsa.
Min historia utspelar sig i slutet på 70-talet i en mindre by.
Temat är utsatthet, klass och vänskap.
Huvudkaraktärerna är Mona Persson och hennes mamma Maj.
Mona är 16 år och börjar 9:an när berättelsen tar sin början.
Maj är 34 år och jobbar på syfabriken i byn.
Det är runt dessa två och deras liv som min story rör sig.
Som jag skrev i mitt förra blogginlägg så är målet att ha ca 130 – 150.000 ord den sista juni.
Det blir ett jäkla skrivande!
Jag brutit ner det till textmängd/dag, vilket gör det lättare att överblicka.
Tre av mina kurskollegor och jag har bestämt oss för att fortsätta att respondera på varandras texter.
På onsdag ska vi ses och dra upp riktlinjerna.
Vi kommer att ta in en lärare också och betala denne för att stötta oss i processen.
Jag har också en god vän som erbjudit sig att läsa min text.
Hon är en van läsare och jag uppskattar verkligen hennes feedback.
Jag behöver utomstående som ger mig feedback.
Det är svårt att veta hur texten landar annars.
