NÄR HOPPET DÖR

Det känns som om det aldrig hände.
Som en märklig, underbar dröm som bara kom och gick.
Två år fick jag.
Intensiva, fantastiska med så mycket glädje.
Jag älskade varje minut.
Och sen var det bara över.
Jag vände mig om och allt var borta.
Och jag var inte klar.
Kommer aldrig att glömma.
Livet och dess jävla käftsmällar va!

För nu har SAS knutit upp det sista bandet jag hade med dem.
Det sista hoppet känns det som.
Vi i resurspoolen har fått veta att våra kontrakt inte kommer att förlängas efter 30 april.
Jag hade verkligen hoppats på det.
Trott det.
Tänkt som vi alla gjort;
”Vi kostar ju inget. Låt oss vara kvar tills vi behövs”.
Men de gör sina val och jag kan inte påverka det.

Jag inser att mina chanser att komma tillbaka till det liv jag älskade så mycket är liten.
Tiden jobbar emot mig.
Jag fyller 58 i sommar.
När de börjar anställa igen, för det kommer de att göra framöver, då är jag troligtvis för gammal.
Men jag kommer att bära med mig varje litet minne.
Varje skratt, varje guppig landning, varje tidig morgon.
Soluppgångar över skogarna.
Dimman som stiger.
Slingrar sig över marken.
Känslan när vi går igenom molntäcket.
Och solen lyser upp hela kabinen.
Norrsken från cockpit.
Från vinter i Kiruna till vår i Malmö på ett par timmar.
Kaffe i galleyet.
Och lunch på klappen bredvid toan.
Alla suveräna kollegor.
Alla snack med våra passagerare.

Jag kommer att få åka upp och lämna tillbaka min uniform.
Mina badges, min ipad, mina väskor.
Och sen är det över.
Sen måste jag stänga den dörren.
Och jag kommer att vara full av tårar långt ner i magen.
Precis som jag är nu.

Jag har gått igenom så många steg i denna process.
Detta var det sista.
Vad gör jag nu?
Nu när jag inte kan hoppas längre?
En god vän skrev; ”Du gör som Thorsten Flinck och ”Reser dig igen””.
Och ja, jag vet att jag gör det.
Det finns ju liksom inget annat att göra.
Borsta av mig och gå vidare.
Lite tilltufsad.
Lite ledsen inuti.
Men med nya erfarenheter och kunskaper.
Och med vetskapen om att det går att göra mycket kul i livet.

Det som bromsar mig nu är att jag mentalt lite tjurigt stampar med foten.
Jag vill ha tillbaka det som togs ifrån mig.
För när jag funderar på vad jag vill göra så ser jag mig om, över axeln.
Ser tillbaka på det jag förlorade.
Det är en jobbig känsla.
Och inte så kreativ.
När jag sålde mitt företag och gick vidare efter det var det en helt annan grej.
Det var bara lättnad och en känsla av massor av möjligheter.
För jag var så färdig.
Lusten fanns inte längre.
Denna gång är det tvärtom…
Ofärdig och med en ovilja att just nu se möjligheter.
Men jag har mina uppdrag och jag tar på mig fler.
Jag försörjer mig.
Men inte på det sätt jag vill göra.
Samtidigt är jag glad att jag hittat tillbaka till skrivandet.
Att jag fått sån lust att färdigställa mitt manus.
Så jag vet, det finns ett driv där någonstans..

När smittan lägger sig ska jag åka ner till Nice.
Till min bror därnere.
Jag ska slicka mina sår i värmen.
Med honom på hans terrass.
Och med en kaffe i handen ska jag titta på planen som lyfter från flygplatsen.
Se hur de svänger ut över Medelhavet.
Och jag kommer att gråta inombords.
Men glädjas över de två år jag fick.
Och kanske, kanske… får jag en ny chans.
Eller så har livet ett nytt ess i rockärmen åt mig.