Juni hemma i stan är mjuk och varm.
Jag sitter vid köksbordet och skriver om morgnarna i bara sportbh och löparbyxor.
Eller så sitter jag på balkongen.
När regnet kommer och väter gatorna doftar det sommar och vägdamm.
Mallorca känns plötsligt fjärran.
Fast det bara är några nätter bort.
Denna vecka har jag kickat igång tre nya uppdrag.
Nu kommer jag inte att ta fler för tillfället.
När jag fått dem att rulla så flyter de oftast bra.
Kräver inte så mycket av mig.
Men åtta får räcka.
Och så börjar jag det ena av mina deltidsarbeten nästa vecka också.
Det blir mer jobb till sommaren är jag trott.
Men allt är ju relativt.
Jag har gjort min första bokning på carsharing.
Idag ska jag hemåt byn nämligen.
Det gick smidigt.
Nu ska jag bara komma in i bilen och lyckas starta den med appen…
Så jag ropar inte hej än!
I veckan träffade jag en person jag tycker mycket om.
Vi ses inte så ofta, men hon är speciell för mig.
Vi gick långt och drack kaffe i Majorna.
Bara genom att vara som hon är lär hon mig mycket.
Om mig själv.
Och om att se saker från andra vinklar.
Kanske lär jag henne en del också.
Vi är varandras totala motsatser.
Moderaten och vänsterfeministen.
Ålder, politisk åsikt, personlighet, stil, våra hem, liven vi lever…
Och det lustiga är att det är hon som lever i ett förhållande med sin man och deras tre barn.
Jag är den som lever ensam och har många lösa förbindelser.
Men där jag är excelbladet är hon…
Ja, vad är hon..
En kreativ injektion med miljoner idéer.
One of a kind!
Samtidigt är vi lika.
Mer än vad man kan tro.
För på vissa områden i livet är vi gränslösa.
Knäppa och galna.
Och driftiga är vi, ja, verkligen.
Båda har drivit och driver företag.
Vi styr våra liv.
Skapar vår egen tillvaro.
Får det att fungera.
Sen är vi båda raka och tydliga i vår kommunikation.
Orkar inte med ”trevligt, ofarligt, snack” om maträtter, katter, barn och familj.
Vi vill på djupet i känslor, sex, relationer, livet…
Och gärna utforska de lite mer mörka sidorna av våra personer.
Men oj vad vi är ytliga många gånger.
För inget djup utan yta, eller hur?
Sen är hon oförsonlig, precis som jag.
Orkar inte med bullshitmänniskor som slösar med ens tid.
Men jag tror hon är ”snällare” än jag.
Där jag stänger dörren bär hon på mer förståelse.
Jag tror inte man skulle kunna sätta någon av oss i en box.
Vi passar inte in i någon av dem.
Jag ”föll” för henne första gången vi träffades.
På ett affärsnätverk.
Ganska snabbt insåg vi vår gränslöshet när det gällde manliga relationer.
Och någonstans där började det.
Att våga vara transparent.
Att kunna berätta om sitt liv.
Veta att personen mitt emot lyssnar och inte kritisera.
För jag accepterar inte att någon kritiserar mitt sätt att leva.
Och det skulle hon aldrig göra.
Det ligger långt ifrån henne.
Jag är snart 58 år.
Jag vet mitt värde.
Det faktum att jag inte vill leva ihop med en man betyder INTE att jag inte anser mig värd att älskas.
För, tro mig, det har jag fått ”förklarat” för mig.
Av personer som tar sig friheten att påtala sådant för mig.
Att jag inte anser mig värd att älskas…?
Tvärtom säger jag!
Just därför väljer jag att leva mitt liv så som jag gör.
Just för att jag ser mitt värde.
Just för att detta passar mig.
För det är så här jag mår bra idag.