Visste inte att jag kunde sakna den så.
Den tidiga morgonen.
En folktom sommarstad.
Sömnen inte utgrusad ur mina ögon när jag går med väska på släp nerför Kungsgatan.
När jag steg upp kl 0250 började ljuset redan komma.
Vårt nordiska är magi.
Både midsommarljuset och midvintermörkret.
På Kungsportsplatsen är det jag och måsarna.
Och en gammal man som sover på en parkbänk vid glasshyddan vid Paddan.
Nattens svalka ligger kvar i luften.
Den känns mot min hud, genom min tröja.
På flygbussen försöker sömnen krypa tätt intill.
Trycker bort den för jag vill uppleva sommarmorgonen.
Tänker att jag sover ovan molnen istället.
På planet får jag flyga med två kollegor från förr.
De ger mig kaffe, skratt och minnen.
Och jag känner hur mycket jag saknar livet i luften.
Tittar ut på den välbekanta SAS-loggan på vingen.
Den jag var en del av.
Europa långt därnere.
Floder som silverhalsband.
Gröna böljande kullar.
Åkerlappar i olika gul-gröna toner.
Det blir ingen sömn…
Och så landar vi i Grekland.
Nu är det inte nattsvalka mot huden längre.
Checkar in på lilla lägenhetshotellet.
Där väntar en flaska vin från Irina.
Plockar fram datorn och gör några jobb jag måste fixa.
Sedan handlar jag mat.
Och kaffe.
Smörjer mig med 50-skydd och går en tur ner mot stan.
Barer och restauranger utmed vattnet.
Till slut landar jag i skuggan.
Med ett glas vitt och isbitar.
Är inte hungrig.
Tröttheten gör mig dimmig.
Börjar längta till en sval dusch.
Och en knäckemacka på rummet.
Tar ett glas vitt i den nedgående solen på balkongen.
Varför Grekland?
Varför Parga?
Irina, min kusins dotter, är reseledare för Apollo här.
Det och det faktum att SAS flög turen avgjorde det hela.
Det hade lika gärna kunnat bli Rhodos.
Eller Kreta.
Eller Ibiza.
Nice är inget val.
Nice är för alltid.
Dit ska jag åka snart igen.
Så vad finns att göra här i Parga?
Byn är liten och jag är ju mer av en stadsmänniska
PW:ar genom byn och upp till kastellet.
Gränderna är trånga.
Bilar kan inte ta sig fram där jag går.
Tittar mot fönstren och dörrarna utmed de smala trapporna.
Blomkrukorna som står utanför.
Detta är ”hemma” för vissa människor.
Som Västra Liden i Göteborg är hemma för mig.
Landar i skuggan under pinjeträden.
Invid de gamla murarna.
Med de gnisslande cikadorna på högsta volym.
Magra katter stryker runt borden på restaurangerna utmed Joniska havet.
Herrelösa hundar kommer fram till oss när vi kaffestoppar vid en vägkrog.
Sedan ligger de kvar på den varma asfalten och sover.
Väntar in nästa buss.
De har hittat sitt sätt att mätta magen.
Jag hittar mitt.
På lägenhetshotellet har jag min egen frukost.
Enkel lunch i form av knäckebröd och tonfisk och frukt de gånger jag inte äter ute.
Svalorna flyger högt.
Och cikadorna är en ständig ljudmatta.
De och mopederna.
Och jag kan sitta på balkongen om morgonen och jobba lite.
På eftermiddagen, när solen ligger obarmhärtigt på, flyttar jag in.
Lyssnar på musik och skriver.
Jag varken solar eller badar.
Men jag älskar värmen
Och jag tycker om södra Europa.
Strandlivet är inget för mig.
Istället åker på utflykter som en äkta charterturist.
Älskar att åka rundturer.
Att få trampa annan jord än min egen.
Med en konstant hinna av svett över huden.
Och en sol som bränner bort varje möjlig molntrasa.
När vi åker moppe, Irina och jag, kommer den i sjok, värmen.
Flytande, tung och randig.
Ligger i vågor över vägen.
Den ena ljum.
Den andra het.
Ingen sval.
Bär med sig lukten av olivlundar och gamla murar.
Av pinje, fikonträd och torr jord.
Den torra barken på träden luktar bastuvarmt trä.
Det är det här jag gillar.
På kvällarna äter jag ute.
Ibland själv.
Ofta med andra.
Båda funkar.
Hitta schyssta ställen där jag kan sitta en stund.
Titta på folk.
Prata med andra om jag känner för det.
Har inga problem med att vara själv.
Denna gång träffar jag andra ensamresande kvinnor.
Vi ses för middag kvällen efter rundturen vi hamnade på ihop.
Det kommer nog att bli fler kvällar tillsammans innan våra vägar skiljs åt.
Jag inser att jag lever ganska likt mitt liv hemma.
Men jag får byta miljö, utsikt och vardag för ett tag.
Jag får skriva och fundera på andra ställen än de jag är van vid.
När vi lämnade den herrelösa hunden på asfalten åkte vi vidare till Meteora.
Ett klosterkomplex beläget uppe på branta klippformationer.
En gång låg de under havets yta.
Idag långt över.
Klipporna tar andan ur en.
Temperaturen likaså.
Den når 38 grader.
Värmen är obarmhärtig.
Och idag, alldeles strax, ska jag ut på en båttur till Paxos.
Kika runt lite där.
Och imorgon ska Irina och jag ta moppen till Acheron River.
Det som enligt mytologin var floden Styx.
Den Karon tog dig över för komma till dödsriket, Hades.
Undrar om guden Hades låter oss gå?
Eller blir vi kvar…?