Valet närmar sig och det är kulturkalas i stan.
Varför man valt att kalla det fd Göteborgskalaset för kulturkalas lurar ingen.
Samma langosvagnar.
Samma uppträdanden.
Ja, artisterna är ju nya, men det är samma upplägg.
På dagen familjer.
Och på kvällen party.
Låter lite bättre med ”kultur” tänkte tjänstemän och politiker.
Mig har det dock glidit spårlöst förbi.
Tills jag på onsdagseftermiddagen gick till pick-up vid crewhotellet.
Då var det fullt pådrag med bygget.
Hade gärna suttit på en uteservering med ett glas vin och några vänner.
Men bidrog istället till ”arbetslinjen” och flög folk till södra Europa.
För september är inte höst.
September är sensommar på det mest fantastiska sätt.
Har haft kvällsturer dessa dagar.
Och börjar dagarna under parasollet på balkongen.
I kortärmat och solglasögon.
Med mycket kaffe.
Lyckades till slut vända dygnet.
Åt kvällstid.
Fick till det de här sista dagarna på slingan.
Nästa vecka har jag kontorsgöra på schemat.
Då får jag de där 9-5 tiderna.
I repan på advokatbyrån.
Inser att jag tycker väldigt mycket om de där kasten som flyglivet ger.
Urtidiga morgnar kontra sena nätter.
På tisdagen börjar jag lätt.
Jobbar en Köpenhamn ToR i en Airbus 321:a.
De går ofta till CPH och OSL.
Mycket folk på dessa turer.
321:an är annorlunda än Airbus 320.
Där är 4 bemannade dörrpar.
Vi sitter var och en för sig.
En bak och en fram som vanligt.
Men de andra två, på position 2 och 3, sitter i kabinen vid de två dörrparen där.
I Airbus 320 sitter vi två fram och två bak.
Ingen i kabinen.
Där är inga dörrar utan fönster.
Det behöver bara vara bemannat där det är dörrar.
I 320 vet jag i sömnen var all nödutrustning finns.
Här får jag tänka till lite.
Så är det med en maskin man inte flyger så ofta.
Jag sover hemma mellan tisdag och onsdag.
Vaknar tidigt.
Än har jag inte hittat kvällsrytmen.
Ska till Malaga från Gbg och sedan landa i Sthlm 01:15.
Om allt går på tid utan sloter.
Redan på förmiddagen har jag fått en rosterändring.
Istället för att sova varje natt i Sthlm och ha standby på lördagen blir jag satt på en slinga nere i Gbg.
Perfekt för mig!
Efter Malaga får jag lift med kapten in till stan.
Underbart.
Hade fått vänta på flygbussen i en dryg timma annars.
Nu stänger jag dörren om mig på St Eriksgatan när den rullar iväg från Arlanda och ut på motorvägen.
Och det är Köpenhamn och Malaga och Göteborg och Kreta och Malaga igen.
Och sensommaren på västkusten.
Och solnedgångarna över Europa.
Och valupptakt i Sverige.
Sista dagen flyger jag Malaga igen.
Ombord har jag en klasskamrat från grundskolan.
Så roliga dessa möten är!
Vi hinner pratas vid en stund mellan mina sysslor.
Hon ska till Malaga med sin bror och son med flickvän.
Vi bestämmer att det är dags att ses och ”catcha up” under hösten.
Man vet aldrig när nästa tillfälle kommer.
Om det kommer…
För här står jag idag.
Frisk och levande.
Och samtidigt på ett sjukhus i Göteborg ligger en fd företagarkollega och dör.
I mitten av juni fick hon sitt cancerbesked.
Och i mitten av augusti gav läkaren henne 4–10 veckor.
Det kan gå så skrämmande fort.
Och så är ditt liv helt förändrat.
Det är så många nu.
De där jag känner som lämnar jorden.
Det blir så när åren packar in under en.
Men jag är inte rädd för att åldras.
Jag är rädd för att mista livet.
Mista förmågan att leva fullt ut.
Att inte orka längre.
Att inte få andas.
Men idag gör jag det.
Idag lever jag fortfarande.
Mitt i sensommarseptember.
