Rhodos är en stenig ö.
Och olivträd.
De finns överallt.
Ensamma och vilda eller stora odlingar.
Knotiga
Låga
Och med breda kronor
Så vackra.
Rhodos är också pinjeträd
Likaså knotiga och låga.
Men smärtare än olivträden.
Växer mellan stenar och klippor.
På bergskanter.
Klamrar sig fast
Rotar sig där man inte trodde liv skulle klara sig.
Jag ser allt detta när vi åker genom landskapet till och från Akramitis.
Rhodos näst högsta berg.
På sydvästra delen av ön.
Vi är fyra stycken.
Två guider, Rosie, från Manchester, och jag.
Steniga stigar.
Pinje som kantar.
Där de står i lä och värms av solen doftar det av barken.
Ju varmare det blir, desto mer arom kommer den att ge.
Gröna mjuka stigar.
Fågelsång och getspillning.
Klippiga partier som kräver mer.
Kalla vindar.
Hårda på sina ställen.
Sista biten upp till toppen är bara sten.
Och blåst.
Det gäller att sätta fötterna rätt.
Jag får en oförglömlig upplevelse där uppe på höjden.
Bland pinje, stenar och vind.
Och nya bekantskaper.
Det är inte självklart att resa själv.
Alla tycker inte om det.
Jag gillar det.
Men nej, inte heller det är 100%.
Liksom allt annat du gör är det både good and bad.
En av de kvinnor jag träffar säger;
– Jag bara grät igår kväll.
– Varför det, undrar jag.
– Jag kände mig så ensam, svarar hon.
Men det har jag aldrig gjort.
Känt mig så ensam att jag gråtit.
Men visst, ibland kan jag få en sån himla lust att prata.
De som känner mig vet hur mycket jag gillar snackandet.
Kanske det är därför jag så ofta slår mig i slang med folk.
En del säger att de tycker det är så svårt att gå ut och äta själva.
– Varför, undrar jag?
– Det är som om folk tittar och tycker synd om en.
– Couldn’t care less! Om de visst hur bra jag har det skulle de tänka något helt annat.
Jag går ofta ut ensam hemma i Göteborg också.
Har jag lust, men ingen att gå med, så går jag till en bar och tar ett glas vin.
Eller en kaffe.
Sitter för mig själv.
Skriver.
Chattar.
Kollar folk.
Pratar med andra om jag får lust.
Kanske är det precis det som är bra för mig.
För många.
Att vara ensam och reflektera.
På helt nya ställen.
Tankarna blir annorlunda då.
De hittar nya banor.
Vardag någon annanstans.
Jag behöver inte göra så vansinnigt mycket konstigt.
Behöver inte göra galna grejer.
Fika på nya ställen räcker.
Se nya människor.
Höra andra språk talas runt mig.
Datorn är med så jag kan jobba lite.
Helst ute någonstans.
Med solen i ryggen.
Och kaffet nära.
Gå långa PW.
På nya rutter.
Leta mig fram med google maps.
Och med en bok i lurarna.
Åka rundturer.
Gå stadsvandringar.
I okända städer.
Jag är turist helt enkelt.
Vid ett bord på en uteservering sitter tre kvinnor.
Dricker kaffe och spelar kort.
Ur högtalarna kommer grekisk musik.
Hur kommer det sig att det bara händer utomlands?
Att man spelar typisk inhemsk musik.
Händer liksom inte hemma.
Det var samma sak på Grancan.
Typisk spansk musik.
På baren hänger slingor av fakekörsbärsblom på väggen.
Och från pergolan över mig.
På bordet står små fakebuketter av smårosor.
Jag hör ett vindspel av snäckor som klapprar bakom mig.
Så fake och så genuint samtidigt.
Mitt i Rhodos medeltida stadsdel.
Ett av världsarven.
Smala gränder.
Medeltida inramning.
Kommers, barer och restauranger.
Mycket folk.
Mycket sorl.
Och så Lindos.
Vilken underbar liten by.
Helt vitkalkad.
Förutom dess Akropolis uppe på kullen.
Dit upp går vi.
Och sen äter jag ihop med två nyfunna vänner.
Också de ensamresande.
Till Filerimos kloster går jag själv.
Med google maps som reseledare.
Redan på håll hör jag ljuden av jamandet.
Tänker att de måst vara vilda katter.
De låter så högt att de tränger igenom Jonas Malmsjös mörka röst som läser Keplers senaste, ”Spindeln”, i mina lurar.
När jag kommer fram förstår jag att det är påfåglar.
Hundratals av dem.
Som jamtjuter.
Jag visste inte att påfåglar hade detta ljud.
Inte heller att de var ”trädburna”.
När det regnar så sätter de sig uppe nämligen i träden.
Tänk vad man får veta när man frågar.
Några kvällar går jag upp till hotellbaren.
Ett skådespel i sig.
Jag tar ett glas vin och kollar på folk.
Det stoldansas.
Och golvdansas.
Och sjungs.
Går tidigt till sängs.
Tycker jag har sett nog efter en stund.
Men nu är det dags att lämna den lilla grekiska ön.
Ser hur den försvinner under mig från min plats på 19 A.
I SAS-planet mot Göteborg.
Ser Akramitis, berget där jag vandrade i fredags.
När jag landar är det sol och kallt.
Jag drar på mig handskar, den tunna täckjackan och solglasögonen.
Sen går jag hemåt.
I Valborgsmässoaftonsvimlet.
