Denna text skrev jag i oktober 2015 när jag åkte till Hong Kong och Kina med köparna av mitt företag för att introducera dem för leverantörerna.
Den nedgående solen över St Petersburg färgar flygplansvingen utanför mitt ovala fönster gyllengul när vi passerar på 10 000 meters höjd.
Flygvärdinnorna går förbi med serveringsvagnen och jag passar på att beställa in en liten flaska bubbel.
Det är min sista resa till Hong Kong och Guangzhou i jobbet. Så mycket vemod och så många tankar som trängs, men också en känsla av lugn och tillförsikt över alla nya möjligheter som öppnar sig.
En känsla av djup tillfredsställelse över det beslut jag tog och som jag lyckades genomföra.
Många gånger var det oerhört tungt och motigt. Att sälja ett företag och få allt på plats är ingen enkel grej.
Men nu är det gjort och jag avslutar med denna resan tillsammans med mina köpare för att presentera dem för leverantörerna.
I nattmörkret, långt däruppe i det oändliga svarta, mellan Jekaterinenburg och Novosibirsk hör jag snarkningar från sätena runt omkring.
Några är uppe och går. Andra pratar tyst med sin stolsgranne.
I efterdyningarna av middagen och det sista i min bubbelflaska minns jag vad jag tänkte på när jag gick på de folktomma gatorna i Göteborg till flygbussen i morse.
Min första resa till Hong Kong och Kina. Hur fantastiskt jag tyckte det var och hur jag hoppades att jag skulle ha möjlighet att fortsätta mina inköpsresor dit.
Och det hade jag. I 15 år har jag rest hit två gånger om året. Detta blir min 30:e och sista resa i detta syfte.
Jag minns hotellen jag brukade bo på.
Jag minns lukten av durianfrukter på gatorna i Hong Kong.
Jag minns sena nätter på barer, framför allt en där vi dansade på bardisken och jag minns, fast jag helst vill glömma, hur jävlig morgonen dagen efter var…
Jag minns pendeltåget till Shenzhen och den galna shoppingen där – ”hey Missy, wanna buy copy watch, copy handbag, manicure, pedicure… Missy, missy…!!!! Good price for you..!!!!”
Jag vet hur det känns att sitta i Stanley och titta ut över sydkinesiska sjön med ett glas vin.
Och hur jag varje gång somnade på dubbeldäckarbussen tillbaka till Hong Kong city pga jetlag och antagligen de där vinglasen.
Jag kan höra ljuden av folkmassan och de mekaniska små leksakerna på Night Market på Tempel Street i Kowloon.
Och de enorma folkmassorna i Mong Kok där gatorna hade övergångsställen som var de bredaste jag sett.
Jag minns de, av hårt arbetande AC, iskalla taxibilarna där chauffören satt med täckjacka på.
Jag glömmer aldrig den legendariska skylinen på Hong Kong Island, en av de vackraste i världen.
Jag minns hur det är att komma med tåget sent på kvällen till tågstationen i Guangzhou och hitta taxibussen som hotellet alltid skickade dit.
Hur det luktade annorlunda där jämfört med i Hong Kong.
Jag minns proceduren för att checka in på Kinahotellet och deras gigantiska och överdådiga entré.
Jag minns kvinnan som hade till arbete att med en enorm fönsterskrapa på skaft, dra undan regnvattnet från asfalten framför bussen som skulle ta oss till mässan.
Jag minns smaken av deras sura inhemska rödvin ”Great Wall”.
Jag minns de sovande kineserna i montrarna på mässan.
Jag minns den slitna gamla Cantonmässan med sin tunga rökelsedoft i alla trapphus för att dölja stanken från toaletterna.
Och jag fick uppleva det nya jättekomplexet de lät bygga utmed Pearl River.
Jag skulle kunna skriva i evigheter om allt jag minns från dessa resor.
En del av de människor jag träffat där borta och som jag rest med åker inte längre dit. Andra är kvar. Nya har kommit till.
Somliga av dem har jag träffat enbart där och hela vår vänskap har byggt på de två gånger per år som vi träffats och delat några dagar i Fjärran Östern.
Jag kommer att sakna just detta. Det har varit något av det absolut roligaste.
Stäng en dörr – öppna ett fönster…
