Kategori: Okategoriserade

”Real women are not perfect
and perfect women are not real.”
De orden fick mig att stanna upp.
Och tänka.
Förväntas jag vara perfekt?
Eller näst intill i alla fall.
Inte för mycket – inte för lite.
Av något.
Slank, men inte mager.
Kurvig, men inte fet.
Synas och höras, men inte för mycket.
Självständig, men ändå lyda.
Vara mig själv, men ändå passa in i boxen.

Grejen är att jag har nog aldrig varit lagom.
Alltid för mycket.
Av det mesta.
Jag är född med stora känslor.
Skrattar högt och frustande.
Så jag får ont i magen och tårarna rinner.
Pratar mycket.
Har åsikter om det mesta.
Känner allt.
Älskar så det påverkar varje cell.
Och det motsatta.
Men livet formade mig.
Jag fick mig själv att tro att jag var svår att älska.
Kanterna slipades till och utan att jag själv märkte det så förändrades jag.
Blev lite tystare.
Lite mer återhållsam…

Jag förväntas framför allt vara återhållsam när det gäller sex.
Jag ska gilla det, men inte för mycket.
Har jag mycket sex är jag en slampa.
Det är inte bra.
Men tar jag inte för mig så är jag tråkig.
En allt igenom ointressant sexpartner.
Och en sån vill ingen ha.
Hora/Madonna-komplexet som många har svårt att förhålla sig till.
Vi är väldigt olika även på det sexuella planet.
En del har stor aptit, andra mindre.
Det gäller både kvinnor och män.

Jag hade en gång en person i min vänkrets som plötsligt började slänga sig med ordet ”promiskuös”.
Det är ett epitet som så gott som aldrig läggs på en man.
I de allra flesta kulturer anses kvinnlig promiskuitet förkastligt medan manlig dito i stort sett är accepterad.
Han förväntas ”så sin vildhavre” och leva livet.
Men jag betackar mig för att någon annan ska komma och kalla det för promiskuöst!
Oavsett om du är man eller kvinna.
Men face it, männens spelplan är så oerhört mycket större.
Det har den alltid varit.
Det lär vi oss från tidig ålder.
Det är bara att lyfta blicken och se vad som händer i världen.

Med åldern kommer styrkan att säga ”fuck that” till allt det där.
När mitt behov att passa in blir mindre.
När jag inser att jag lever för min egen skull och inte för andras.
Inte ens för mina närmaste.
När vännerna jag har tycker om mig för den jag är.
När jag har rensat ut dem som inte gör det.
De som gärna och ofta vill tala om för mig hur jag ska vara.
Som tar min energi, är ogina eller på andra sätt försöker förminska mig.
När jag bara tillåter män i mitt liv på mina villkor.
Män som är alltigenom schyssta.
Och som får mig att skratta och må bra.
Män som jag älskar på mitt sätt.

Så är jag en feminist?
Ja, det är jag.
En sån feminist som anser att alla människor ska ha samma möjligheter oavsett kön.
Och som tycker att alla måste ta samma ansvar för sitt liv och sina handlingar oavsett kön.
Att vi ska ha samma lön för samma arbete.
Och att vi ska ha samma frihet att välja hur våra liv ska se ut.
Vi ska vara helt jämställda när det gäller lagar och regler.
Och vi ska få våra arbeten och uppdrag tack vare meriter och inte pga kön.
Rätt person på rätt plats, alltid.
Aldrig kvotering.
Kvinnor är inte snällare eller mjukare än män.
De är precis lika goda och dåliga.
De är inte mer omtänksamma eller bättre lämpade för varken det ena eller det andra.
Det är inte könsbetingat.
Det är en fråga om personlighet.

Jag inser att jag nog levt utanför ramen en stor del av mitt liv.
Människor måste få leva sina liv så som de själva önskar.
Oavsett hur det livet ser ut.
Jag vill inte vara lagom.
Jag vill inte leva enligt andra normer.
Jag vill leva mitt liv.
Det är det enda jag har och får.
Och jag säger till mig själv; förlåt för att jag försökte förändra dig.
Förlåt för att jag fick dig att tro att du är svår att älska.

Januari – Februari – Mars
Flygslingor i norr och okristligt tidiga morgnar.
Layovers i Oslo efter 14-timmarsdagar ToR Las Palmas.
PW:ar mig runt svenska metropoler i kyla, snö och isande vindar.
Älskar alla roliga, knasiga, underbara kollegor som gör mitt liv.
Och världen från ovan över Europa.

Jag drar till Miami för fyra dagar i tropiskt klimat.
Bara för att jag kan.
Bor på ett litet art deco-hotell på Ocean Drive.
Vandrar, cyklar, åker på stadsturer, dricker mojito i Wynwood och vin i Little Havanna.
Älskar varje minut av mina fyra dagar där.

I Kina har någon ätit en dålig fladdermus…
Och här hemma börjar folk hamstra toapapper…
Och det blir mer och mer tydligt att den där fladdermusragun kommer att påverka oss mycket.
Och helt plötsligt går det i en rasande fart.
Landar i Gbg efter en mardrömslik flight ToR Teneriffa.
Mitt i flygturen hem slår matförgiftningen till och jag får sitta längst bak på en tom rad med en plastpåse och kräkas.
När vi sätter hjulen i backen strax före 02 på natten vräker regnet ner.
Och vi har blivit permitterade.
Jag är helt slut efter att ha tömt mig fullständigt.
Situationen är surrealistisk.
Inget går längre att planera när det gäller våra flygningar.
Vi har inte en aning om hur morgondagen ser ut.
Vi går från 100 till noll på ett par veckor.
Och på bara några dagar är flygplatserna stora öde och tysta.
Planen är tomma ner och fulla upp när vi hämtar hem skandinaver från södra Europa.

April – Maj – Juni
Jag flyger några enstaka flighter.
Vi arbetar med ansiktsmasker och ställer in all servering.
Och tvättar och spritar händerna torra och fnasiga.
Passagerare måste ha mask ombord.
En del har cyklop.
Några en typ av gasmask.
Andra kör duschmössa till masken.
Oklart varför.
Flygplatserna dånar tomma mitt i covid-mardrömmen.

Livet som vi känner det, ställs in.
Konserter, event och resor.
Allt det där människor möts och umgås tas ifrån oss.
Jag vill ha trängsel i en bar.
Jag vill ha närhet och arbete och trång kollektivtrafik och köer och svettiga nattklubbar.
Jag vill leva utan att tänka.
De resor jag planerade under våren läggs åt sidan.
Inget New York, Berlin, London…

Så jag blir en vandrare.
Köper en ryggsäck och möter våren och sommaren på mina hikings.
Jag blandar stadsvandringarna med turer på öarna.
Tar båten ut i skärgården och hoppas av på en jag bestämt i förväg.
Och så jag går vandringsleder.
Jag maler i mig hela Gotaleden.
Vissa sträckor går jag flera gånger för de är fina och jag har lust.
Det blir många steg under denna sommar.
Och mycket böcker, poddar och sommarpratare i öronen.
Tid är det jag har mest av.

Juli – Augusti – September – Oktober
Jag börjar pendla till Nice.
Får medelhavsvärme på huden och sol i ögonen.
Cikadornas gnissel i öronen och doften av pinje, hetta och sälta.
Får byta mina nordiska vandringar mot rivierans.
Hittar fina hikes utmed det azurblå havet och upp på Alpernas utlöpare.
Skriver i skuggig värme på terrassen.
Dricker vin på uteserveringar.
Äter i Vieux Nice.
Vandrar runt i några år av mitt liv.
Där jag levde som ung vuxen och tog dagen som den kom.
Mitt andra hem.
Dit jag alltid kommer tillbaka.
Bor hos min ”bror” Fredo.
Är så innerligt glad för vår 35-åriga vänskap.

Hemma i huset har jag fått två nya ovärderliga vänner i mina grannar.
Så glad för dem och varenda en av alla som finns i mitt liv, nya som gamla.
På balkongen är det sommar.
Tillbringar mer tid än jag någonsin gjort därute.
Jag kommer inte att få flyga för SAS mer detta år.
Så jag tar tillvara en så gott som helt ledig sommar.
Har nog aldrig haft det när jag tänker efter.
Jag börjar Författarskolan för att få utlopp för orden inuti.
Tänker och skriver mycket.
Försöker bända ord till känslor.
Vänder och vrider för att pressa fram.

De sista månaderna
Det som såg lovande ut i somras vände snabbt när hösten drog in.
Årets sista månader blir tunga.
Det är en sorg inuti.
En tyngd.
Med hjärtat utanpå kroppen emellanåt.
Jag har klarat mig från att bli smittad.
Min familj och de flesta av mina vänner likaså.

Jag har kallat 2020 för det hemska året.
Vi har varit med och skrivit historia.
Vi som arbetade inom flygbranschen såg det mycket nära och på ett brutalt sätt.
Jag hade gärna varit utan den erfarenheten.
Det har varit ett sorgligt år.
Jag tänker på alla de som förlorat en närstående.
De som likt jag själv mist jobbet, sina företag, sitt hopp och sina drömmar, sin ekonomi, sin sinnesro.
Många kanske tycker det kom gott ur detta.
Och ja, livet har alltid goda sidor mitt i det som inte är bra.
Men jag har en känsla av att vi alla har valt att fokusera på det som fanns av gott.
Och det är det bästa sättet som finns.
Och det är gott så.
Det är mänskligt.

Men inför 2021 finns ett hopp och en bön om en annan tillvaro.
Nu behöver jag det.
Jag önskar inget högre än att få dra på mig uniformen igen.
Få gå upp i svinottan och checka in på basen på Arlanda.
Vakna ena morgonen i Kiruna med utsikt över gruvan.
För att nästa känna Maspalomas sand mellan tårna på ett Las Palmas-stopp.
Nu vill jag ha livet och jobbet tillbaka.
Snälla 2021 – ge mig det!

Så kom den, julen 2020.
Den jag sörjde i november då jag insåg att firandet med min familj inte skulle bli av.
Så det var redan gjort, sörjandet.
Avklarat.
Färdigt.
Och efter det började jag tycka det skulle bli helt ok.
Jag har länge haft med mig tanken att den dagen kommer då jag måste tillbringa julen själv.
När min mor är borta.
Och mina syskon firar med sina ”andra” familjer.
Nu kom den bara lite tidigare än beräknat.
Så jag har gjort det jag är bäst på.
Ta hand om mig själv.
Lösa min egen tillvaro.
Jag släppte och tänkte att det blir bra oavsett.
Och det blev det.

På julafton 2015 var våra föräldrar hos oss över dagen.
Jag gick in till sängen och lade mig ner en stund.
Min mamma kom in.
Hon som var den enda som visste vilket helvete jag levde i.
Hon satte sig bredvid mig på sängen.
Lade en hand mot min rygg.
Sa inget.
Bara hade sin hand där och strök sakta.
För en stund kände jag mig omhändertagen.
Det skulle lösa sig.
Men jag hade en bit kvar.
Jag hade allt framför mig.
För jag visste att det var bortom all räddning.
Förhållandet.

Jag tar mina vandringar i staden.
Solen skiner och jag får ha solbrillorna på.
Flygplanen ritar vita streck mot det blå och gör mig lycklig bara genom att visa sig.
Jag steker köttbullar som blir supergoda.
Köper rumsgranar på Linnégatan och sätter om så de ska få ny fin jord.
Får en narig näsa som botas med Egyptian Magic.
Dricker uppesittarvin med bästis.
Och tillbringar julaftonskvällen med Kenneth.
Äter hans suveräna Jansson och mina köttbullar.
Och lite sill.
Och mycket ost.
På morgnarna äter jag risgrynsgröt istället för havregrynsgröt.
Med kanel istället för färsk frukt.

Mellan jul och nyår var barnen hos oss.
Han var sparkad från sitt senaste jobb, det han haft ett halvår..
Jag försökte prata med honom.
Sa; jag finns här.
Blicken jag fick var förakt.
Sedan somnade han med rödvinsglaset i handen och spillde ut allt i sängen.
Han gick in till sonen istället för att fixa efter sig.
Försiktigt öppnade jag dörren och erbjöd mig att hjälpa till att bädda om.
Han for ut med en rasande blick.
Jag backade instinktivt.
– Hur vågar du störa mig när jag pratar med mitt barn?
Spottet flög från hans mun.
Han luktade fylla.
Blicken var galen och berusad.
– Gör jag rätt nu? Gör jag rätt nu? väs-skrek han stående över mig som en hotfull skugga när jag försökte vända lakanet rätt och få ordning på sängen.
Han lämnade sovrummet och slog igen dörren efter sig med en smäll.

Jag struntar i Kalle och väljer Fanny & Alexander och Seinfeld istället.
Ibland får tv:n stå på i bakgrunden medan jag skriver.
Men julen är mer musik än tv för mig.
Jag gillar sakral julmusik.
Stora körer i kyrkorummen.
Det är vackert och högtidligt.
Och det är så många minnen från förr.
Julklapparna är borta sedan länge.
Det avskaffade vi i familjen redan för 20 år sedan.
Det var ett befriande beslut.
Idag har jag svårt att tänka mig att jaga runt efter det.

Jag satte mig vid TV:n och andades för att hålla ihop.
Trasig i kanterna.
Den natten grät jag mig till sömns.
Igen.
Morgonen var tröstlös.
Som vanligt.
Han tog barnen och åkte till sina föräldrar på förmiddagen.
De skulle stanna två nätter.
Lugnet inuti när jag blev ensam var befriande.
Men inuti piskade tankarna.
Jag ringde mamma.
Bara tårar.
– Du vet vad du måste göra, sa hon. Det tar lite tid att orka ta tag i det, men till slut kommer det. När det är moget.
Men hur skulle jag få ork att ta det steget?
Och hur skulle han behandla mig då?
Hur lång tid skulle jag tvingas leva med honom efter det?
Hur skulle jag palla trycket om det var så här illa nu?

Jag står i fönstret, tittar ut på lugnet och borstar tänderna.
Ljuset doftar silvercypress, ceder och pinje.
Jag duschar i Laura Merciers ”Crème de pistage soufflé”.
Löddrar in hela mig.
Står länge i det varma vattnet och njuter.
Inuti är det lugn.
Jag har tänt mina stjärnor och ljusslingor.
Och min lilla gran.
Jag lever i min egen tillvaro.
Så som jag tycker om den.
Det är en vacker julhelg.

Varför valde han mig som den person han behövde besegra.
Gång på gång, hela tiden.
Varför blev jag ”den”.
Han, som jag gav min kärlek.
Som jag trodde på och valde att leva med.
Jag går runt i en decembermörk och grå stad.
Lyssnar på en bok som river hjärtat ur kroppen.
Och undrar.
Varför blir vissa av oss valda av dessa sjuka män.
De som slår fysiskt eller verbalt, eller både och.

– Vet inte om jag orkar inte ge mig ut i regnet, skrev jag.
Han svarade: Jo gör det!
– Ok, om vi går någonstans nära där jag bor.
– Du bestämmer ställe.
– Ok. Vi ses på Italiano.
Kl 19:00 skakade jag ur paraplyet.
Han reste sig från baren och mötte mig.
Han frågade: Vad vill du ha?
– Ett glas rött vin, tack, sa jag och slog mig ner.
Han var trevlig.
Pratet flöt lätt.
Jag skulle egentligen inte ens varit här.
Hade egentligen planerat en annan träff men den ställdes in.
Vi gick hem till mig.
Under träden som bildar en tunnel uppför trapporna vid Luntantu.
Som aldrig luktar så starkt av grönska och klorofyll som efter ett regn.
Jag hällde upp två glas vin.
Vi satte oss på balkongen.
Och hamnade i säng.
När han gick följde jag honom uppåt gatan med hunden.
Vi bytte telefonnummer.
Han ville ses igen.
Var väldigt insisterande.
Han tog trapporna nerför Carolus rex.
Jag gick ut mot räckena längst ut på bastionen.
Med den höga gamla stadsmuren under mig
Stod och såg honom passera Esperantoplatsen.
Han vände sig om.
Höjde armen och vinkade åt mig.
Det var den 14:e juli.

Jag blev inte kär i honom från början.
Det tog ett tag.
Men han var så intensiv.
Varje dag fanns han där.
Med små meddelanden.
Och telefonsamtal.
Det tog aldrig slut.
Och jag suktade efter bekräftelse.
Nu kände jag mig utvald.
Någon ville ha mig.
Det behövde jag efter uppbrottet från B.
Det jag velat ha med honom.
Och som jag sedan fick släppa när han inte ville.
Allt eftersom veckorna gick släppte jag in honom mer och mer.
Tills jag var fast.
Jag var mer kär i kärleken och bekräftelsen än i honom.
Hans hetsiga uppvaktning var påträngande ibland.
Han betedde sig som om han var kär för första gången.
Som om han aldrig träffat en kvinna förut.
Men jag kunde inte stå emot känslan av att vara utvald.

Han sa: Jag vill gifta mig med dig!
Jag skrattade.
– Vill du?
– Ja!
– Vi har bara känt varandra i några veckor. Det funkar inte för mig.
– Det är så mycket jag älskar dig! Du är allt.
– Men vi har ju varandra. Det är fullt tillräckligt just nu.
Han fattade att han gått för snabbt fram.
Gjorde det till ett sätt att förklara sin kärlek istället för bokstavligt menat.
Han sa: Självklart! Du har helt rätt. Det är vi. Och jag kommer att älska dig lika starkt när du är 60 som idag. Jag hade velat göra dig så gravid!
Jag skrattade.
– Nej vet du vad, det kommer inte att hända. Den biten har jag valt bort för längesedan. Och du har ju redan två.

Det kom smygande.
Det destruktiva.
Och jag märkte inte hur det eskalerade.
Jag var mitt i det, omsluten av det.
Som den kokande grodan…
Och så ville jag inte se det.
Ville inte tro att min man…
Trodde varje gång det var en engångsföreteelse.
Insåg efter ett tag att det inte var det.
Men blundade.
Hoppades hela tiden att det skulle bli som det var i början.
När han överöste mig med kärlek.
När vi inte fick nog av varandra.
Men dit skulle vi aldrig komma tillbaka.
För detta var inget friskt beteende.
Det var ett psykiskt stört beteende.
Det var en psykopats beteende.
Och det skulle bli värre.

Ett litet beslut förändrade mitt liv.
Formade mig till den människa jag är idag.
Knuffade in mig i en ny omloppsbana runt mig själv.

Om två veckor är vi mitt uppe i julhelgen.
Och jag ska fira jul ensam för första gången i mitt liv.
Med min kaffe i soffan på morgnarna ser jag mycket tips i morgon-TV om hur vi ska ”överleva” julen i år.
Och visst, det blir annorlunda för många av oss.
Men att fokusera på att ”överleva” den tänker jag inte göra.
Jag tror det kommer att bli riktigt bra.
Jag ska göra det till något bra.
Till något nytt.
Och vem vet, det kanske slutar med att jag inte vill gå tillbaka och fira jul ”som förr” igen.

Jag är inte traditionsbunden.
Inte på det sättet att allt måste vara som det alltid har varit.
Tycker det är ganska skönt när det blir nytt.
Och förändringar kommer oavsett jag vill eller inte.
När jag var barn var vi alltid hos mormor och morfar med mammas syskon och deras familjer.
Det var Kalle Anka, julmat och tomte.
Mina kusiner och jag hade bestämda platser där vi alltid satt.
Min var längst till höger, vid finskåpet med allt porslin och alla foton.
Bredvid mig satt Hillevi.
Farmor och farfar å sin sida, hade 15 barn och 41 barnbarn…
Ja, jag vet, det är helt galet vilken jättefamilj det var.
Skulle alla samlats där hade vi blivit 73 st.
Jag brukade åka med pappa upp på förmiddagen och önska god jul.
Att fira jul tillsammans där var inte möjligt.
Men tiden går obönhörligen framåt.
Och jag kommer aldrig mer att sitta vid det där finskåpet bredvid Hillevi på julafton.
Inte heller kommer jag att stiga in i farmor och farfars kaffedoftande kök där det aldrig var tomt.
Det livet finns inte kvar längre.

Jag önskar många gånger att tv kunde våga visa något annat än de gör.
Jag är totalt ointresserad av att se samma Kalle Anka-timme varje julafton.
Har sedan många år slutat titta.
Det samma gäller Johanna som visslar, rebellen Karl-Bertil med fryntlig fader och öm moder och så sist Tomten som gjort alla med barn.
Men det är jag.
Inser att jag troligtvis är i minoritet.
Jag skulle älskar att få se något annat.
Surprise me, TV!! tänker jag.
Tur att det finns många kanaler, HBO och Netflix.

Och så det där med julpynt.
Åren har gjort mig sparsam där också.
Halmbockarna hade tillsammans med kulor, glitter och tomtar inte plockats upp på många år och nu har de åkt ut.
De hamnade på Smyrna SecondHand efter att ha stått i lådor i källaren till ingen nytta.
Inte en tomte kommer över min tröskel.
Ja, förutom de två jag målade i en porslinsmålningskurs med ABF 1980.
De får stå i köksfönstret.

I år ska jag göra min alldeles egen jul.
Min mamma är 80 och vi kan inte riskera att hon blir smittad.
Vi får höras på telefon under dagen.
Och hon kommer att ha det bra med sin särbo som firar med henne.
Planen är att Kenneth, min gode vän och fd granne, kommer hit och vi fixar lite mat och dricker vin på julaftons eftermiddag/kväll.
Det är många som kommer att fira jul på annorlunda sätt denna gång.
Och det är säkert många som tycker det känns tungt.
Men julafton har inte fler timmar än någon annan dag.
Det är en dag, inte ett liv.
Det är en jul, detta år, inte för all framtid.

Det är 10 år sedan jag träffade B.
Vi hittade varandra på en dejtingsida och i början av december sågs vi för första gången.
Vi åt tapas och drack vin innan vi slirade hem till mig.
Han stannade hela natten.
Han var 12 år yngre, full av tatueringar och jobbade som gymnasielärare i samhällsämnen på en friskola.
Allt eftersom månaderna gick kom jag att tycka mer och mer om honom.
Ville ha honom lite närmre.
Jag antar att jag ville känna mig vald.
Att känna av att någon ville ha mig.

– Vi har träffats i fem månader nu, sa jag en kväll.
– Oj, har vi! Fan vad tiden går fort, svarade han.
– Mmmm… Och vet du, jag skulle gärna vilja att vi tog detta ett litet steg längre…
Hur tänker du?
– Eeehhh… det är för mycket med jobbet och barnen och…
– Fast lyssna nu på vad jag säger, sa jag. Vad jag menar är att jag tycker det kunde vara kul om vi kunde träffas tillsammans med dina eller mina vänner någon gång. Inte bara här hemma hos mig… Med mat och sex och vin och snack…
– Men det är så mycket med jobbet, barnen…
– Backa bandet. Du lyssnar inte. Det handlar inte om att jag ska vara en del av din vardag med barn och jobb. Det handlar om ifall du är villig att släppa in mig så pass mycket i ditt liv att vi kan ses med våra respektive vänner emellanåt. Om du tycker tillräckligt mycket om mig för det…
– Eeehh… alltså, Helena…. jag tycker jättemycket om dig, men inte på det sättet…

Det var inte detta svar jag hoppats på, men frågan var ställd och jag kunde inte ta tillbaka den.
Jag hade kastat bollen.
Nu kunde jag inte låta honom stanna kvar i mitt liv längre.
Efter denna kväll skulle vi inte ses mer.

– Ok. Då vet jag. Men vet du, då kan inte vi fortsätt att ses. Jag har kommit att tycka lite för mycket om dig och om vi fortsätter nu och du vet detta så kommer jag att trampa på mig själv och samtidigt tillåta dig att göra det samma. Det kommer inte att bli bra. För någon av oss.

Jag och hunden följde honom till hans bil.
Vi stod i den svala majnatten och höll om varandra länge. 
Jag kände den välbekanta lukten av hans after shave.
När jag kom hem tände jag inga lampor.
Gatlyktorna fick vara det enda ljuset.
De och försommarnatten.
Jag kröp upp i fåtöljen med ett glas vin.
Hunden i den andra.
Den som var hans enligt honom.
Sen satte jag på Emmylou Harris senaste och körde ”Goodnight old World” på repeat.
”Sometimes I feel like
I’m drownin’ in teardrops
My eyes are so tired of
The trouble I’ve seen
Then you fell from the heavens
Right into this sad place
Remembering God for awhile in your dreams”

Och där satt jag och mindes.
Hur hans skratt lät.
Hur han smakade.
Hans han brukade titta på mig.
Hur hans hud doftade.
På de där heta räkorna i chilisås, vår specialrätt, som jag fixade varje gång vi skulle ses.
Vad vi brukade prata om.
Tänkte på hur det hade kunnat bli om han sagt att han ville vara mer med mig.
Jag scrollade igenom telefonen och läste vår sms-konversation.
Det gjorde ont, och jag vred om smärtan ytterligare några varv.

Han och jag är idag vänner på sociala medier.
Vi springer på varandra då och då på stan.
Det är alltid lika roligt att se honom och byta några ord.
Han gjorde mig glad den tid vi träffades.
Han är en toppenman, men han var inte för mig.
Jag ställde den där frågan som tvingade mig att lämna honom.
För visst är det så, att vi alltför ofta undviker att ställa de där frågorna där vi är rädda för svaret.
Jag anade svaret jag skulle få av honom.
Inom mig visste jag.
Och förr eller senare hade jag fått svaret i alla fall.
Samtidigt kände jag en styrka i att ha vågat fråga och stå upp för mig själv.

Sverige i november måste vara en av de mest vemodiga platserna på jorden.
När ljuset flyr.
Träden är spretiga ris mot en grå himmel.
Stora sjok av kajor som skränar i skymningen.
Dagarna är ofta så gråluddiga att dagsljuset har svårt att tränga igenom.
Och löven ligger i kopparbruna blöta sörjen i rännstenen.

Och ändå… jag tycker det är vackert.
Lugnande på något sätt.
Omhändertagande.
Det måste sitta i mina nordiska gener.
I de där rötterna som trängt djupt ner.
Det finns något tröstande i att himlen inte alltid är blå.
Att det inte alltid är ljus och sommar och sol.
Det ger ett slags legitimitet till tungsinne.
Det gör det lättare att bära.
Att omfamna mörkret blir ljus på sitt sätt.

Tiden gjorde mig till en vandrare.
Det var skogen och öarna när sommaren var.
Nu är det staden.
Jag har sett det skifta från vår till försommar till sommar till sensommar till höst.
Nu på väg in i vinter.
Den silar redan sin våta kalla andedräkt uppmed älven, mellan husen.
I mörkret med alla ljus som glittrar.
Som ska explodera i advent nu.

Men jag vill stå och trängas i en bar och dricka vin.
Jag vill dansa mig sanslös.
Jag vill ha okända människor nära mig.
Jag vill boka en resa och bara dra.
Jag vill jobba på kontoret där solen alltid skiner.
Se himlen brinna i en solnedgång.
Och morgondimmorna lätta över skogarna.
Det är ingen som varnar en för att tillvaron ska krascha.
Ingen som hjälper en att hantera allt.
Alla har fullt upp med att hantera sitt.
Det är tillåtet att sörja det jag saknar.
Lika viktigt att ge sig tillåtelse till det som att välja att hitta uppsidorna.

För oj vad livet kan vara fint på en lång PW över två broar.
Med en bästis att diskutera livets highs and lows med.
Vänner och vin en hemmafredag.
Två själsfränder jag upptäckte fanns helt nära inpå.
Och en tacksamhet för de som fanns där innan och ännu är.
Och så alla serier jag inte tog mig tid att titta på när sommaren var.
Nu tar jag mig den tiden.
Kryper upp i soffan.
Blir en betraktare i en annan värld.
En annan historia.
Ett annat liv.
Utbudet är enormt, min aptit likaså.

Men jag sörjer redan julen utan min familj.
Den kommer inte att bli av.
Inget kvällsbad i ångande jacuzzi utomhus med min syster.
Med bubblande vin och mössor på huvudet.
Och kylslagna promenader i snålt decemberljus.
Inga lata stunder vid TV-soffan med mamma.
Titta på de välbesökta fågelbord utanför fönstret.
Kaffe, pepparkakor och en tid som stått lite still.
Och sen, glädjen över att få fira den ihop med en av mina bästa vänner.
Göra något nytt.
På ett annat sätt.
Laga mat ihop.
Dricka glögg och låta dagen gå.
Och sedan mer julfirande med vänner på annandagen.
Julklappsspel och vin och plockmat.
Det blir bra.
Bra denna gången också.

Måste jag det?
Måste jag förlåta för att kunna gå vidare?
Det sägs ofta att det är så.
Jag håller inte med.
Förstår inte varför det inte skulle gå.
Jag gjorde ett inlägg om detta på mina sociala medier för ett litet tag sedan.
Det var en del som skrev där och andra som DM:ade.
Ett ämne det uppenbart finns många åsikter om.
Detta är mina.

Att inte förlåta behöver inte betyda att jag inte släpper.
Och det behöver definitivt inte betyda att jag är bitter.
Bitterhet är något helt annat.
Det är att släppa som är det viktiga.
För mig betyder det att jag slutar sörja.
Gråten flyttar ut och ersätts oftast av ilska.
Ilska över att någon tog sig friheten att medvetet göra mig illa.
Gå bakom ryggen på mig.
Eller missbruka mitt förtroende.
Ilskan är faktiskt mer kreativ.
Den innebär också en ökad medveten- och uppmärksamhet.

För det ligger en skillnad i att medvetet göra illa och att omedvetet göra det.
Den som sårar omedvetet är lätt att förlåta.
Den kommer inte att göra om det om den blir uppmärksammad på det.
Men den medvetne fungerar inte så.
Den medvetne kommer att göra det gång på gång trots att du säger att det sårar.
Ibland behöver du inte ens säga något.
De har lärt sig att det räcker med ett ”förlåt” för att kunna börja om igen.
Ett förlåt som inte betyder ett vitten.
Det förlåtet vägrar jag att ge.
Den dörren stänger jag för alltid.
Och det gör jag för att skydda mig själv.

Att inte förlåta behöver heller inte betyda att jag hatar.
Det innebära distans och avståndstagande.
Men jag glömmer inte.
Det gör ingen.
Att bli djupt sårad glöms inte bort av jag ger mitt förlåt.
Det finns alltid kvar inom mig.
Det är den som jag förlåter som känner det lättare.
Det finns människor som passerat i mitt liv som jag aldrig glömmer.
Och aldrig förlåter.
De gick för långt.
De passerade anständighetens gräns.
Att förlåta förbehållslöst är att riskera att nedvärdera mitt eget värde.
Och jag är värd mer.

Men jag förlåter ofta.
För de flesta människor sårar mig inte medvetet.
De flesta sårar mig inte överhuvudtaget.
Jag är inte snarstucken.
Och jag tar inte så mycket personligt.
Jag tror mig ha en förmåga att se saker för vad de är och inte.
Framför allt i mina olika yrkesroller genom åren lärde jag mig snabbt att inte ta människors beteenden personligt.
Och det är nog en styrka jag har.
Att inte låta det ta sig in till min inre kärna och såra mig.
Det är inte min person utan min yrkesroll som de är irriterade på.
Självklart finns det en gräns här också.
Jag kan aldrig acceptera att människor passerar den.
Att de beter sig oanständigt.
Men då handlar det inte om att förlåta utan att markera ”hit men inte längre”.

Det finns dock en person som jag måste förlåta.
Förbehållslöst.
Alltid.
Mig själv.
Jag får inte piska mig med klander för beslut jag tagit.
För att jag inte lämnade snabbt nog.
För att jag trodde.
För att jag föll för lögnerna.
För att jag kämpade.
Och hoppades att allt mirakulöst skulle förändras.
För att jag ville fortsätta vara vän.
För att jag inte visste hur jag skulle göra för att inte trampas på.
För att jag inte lyckades freda mig.

”Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning.
Det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast.
Det är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast.
Vargtimmen är också den timme när de flesta barn föds.”
Ingmar Bergman

Varje natt vaknar jag och måste gå upp.
Det sker oftast i vargtimmen.
Nakna fötter mot ett kallt golv.
Hud som drar ihop sig av kyla i novemberluften från det öppna fönstret.
Genom de något snedställda persiennerna kommer ljus in från gatan.
Ritar skuggor mot det vita taket.
Skyltarna från Muhammeds lilla jourlivs lyser röda.
Tittar på dem varje natt.
Genom persiennerna.
Medan jag stiger ur sängen.
När jag lägger mig igen kommer sömnen omgående.
Nästan alltid.

Om jag inte hittar sömnen är det inte långt bort att maran börjar rida mig.
Ångesten kommer rusande.
Det är svårt att värja sig när den slår in sina hullingar.
När den hinner först.
Vardagens problem är demoner om natten.
Gigantiska.
Och helt orealistiska många gånger.
Jag har t.o.m. gruvat mig över vad jag ska skriva här.
Att jag inte längre har något att skriva om.
Att ingen vill läsa.
Och när jag vaknar inser jag att det inte spelar någon roll.
Att jag inte måste skriva.
Och att de som läser eller inte är inget jag kan styra.
Att det faktiskt inte spelar någon roll det heller.

Jag minns en tid uppe i det stora huset på kullen ovanför.
När jag sov bredvid ”honom”.
Eller när jag låg ensam i vår säng.
När han låg någon annanstans.
Huvudet fullt av obesvarade frågor.
Frågor jag inte ville ställa.
För jag var rädd för svaren.
De gångerna kom jag sällan till ro efter att jag vaknat.
Det var en mental kramp som jag var oförmögen att resonera bort.
Jag klarade inte av det.
Att leva i en mardröm om dagen och vakna med tankarna hamrande i huvudet varje natt gör något med en.
Ångesten härjade fritt och jag kunde inte freda mig.

Idag är mitt liv något helt annat.
Min vardag är min.
Jag äger min tillvaro och bestämmer vilka jag släpper in där.
Jag omger mig med vänner som tycker om mig.
Jag har min familj.
Och män som behandlar mig fint.
Ångesten i vargtimmen är hanterbar numera.
Istället för att låta de tunga tankarna komma tänder jag lampan.
Låter ögonen sakta vänja sig.
Tar min bok och läser mig till sömns.

Det kan vara en fysisk obehagskänsla att vakna mellan natt och gryning.
Kroppen går på sparlåga vid denna tid på natten.
Kroppstemperaturen är som lägst.
Det är då vi drömmer som mest.
Det är då mardrömmarna kommer.
Vi sover lättare.
Vaknar lättare.
Själen vill vandra vid denna tid på dygnet har jag hört sägas.
Jag vet inte om det stämmer.
Men jag tycker det är vackert.
Mystik är vackert.
Saker vi inte alltid har ett svar på.

Jag går igenom garderob och källarförråd.
Tömmer. Rensar. Kastar.
Åker till ÅVC och Smyrna SecondHand med det jag vill bli av med denna gång.
Ju äldre jag blir, desto färre prylar vill jag ha.
Mellan 2012 och 2016 flyttade jag tre gånger.
Livet tog mig på den trippen.
En av de positiva saker som kom ur det var att jag fick en rejäl utrensning av grejer.

Under dessa flyttar gjorde jag mig av med lite i taget.
För det var svårt i början.
Trodde jag skulle sakna minnena jag samlat på mig.
Jag hade tex en låda i en liten byrå där jag förvarade gamla program från teaterföreställningar jag sett.
I ett antal tidningssamlare hade jag årskrönikor från tidningar, ni vet de där som ges ut när ett nytt år står för dörren och man sammanfattar det gångna.
I en annan låda låg konfirmationskort och dubbletter av kort som redan satt i albumet.
– Kul att ha, tänkte hamstern.
– Skönt att vara av med, tänker jag idag.
Så fullständigt onödiga saker.
De tillförd inget i mitt liv.
Och jag insåg att det jag gjorde mig av med, det saknande jag inte.
Jag hade bara förvarat det utan att behöva det.
Sannolikheten att jag någonsin skulle ha lust att titta på gamla konfirmationskort var mikroskopisk.
Nu har det gått några år och jag har aldrig ångrat det jag slängde.
Mycket av det minns jag inte ens.
Så mycket värde hade det i sina lådor…

Mannen jag en gång levde med hade en gammal bajsbrun matta nedtryckt i en plastpåse i källarförrådet.
När jag såg den första gången var min naturliga instinkt att den skulle till den minimala högen med grejer han valt att slänga.
Men nej, den släpades med de två gånger vi flyttade för den hade hans mormor vävt.
Han använde den inte, hade aldrig gjort, men den skulle ligga i en påse, i ett förråd.
Hade jag slängt den i smyg hade han förmodligen aldrig märkt något.

Jag tänker inte ägna mer tid åt att organisera, rensa och röja för att sedan skaffa ytterligare en förvaringsmöbel för att hysa ännu mer samlade prylar.
Förr handlade rensandet oftast åt att omarrangera istället för att göra mig av med.
Det mesta blev kvar.
Men inte numera.
Jag är en hejare på att slänga och skänka.
I mitt hem vill jag ha luft och minimalt med prylar.
Jag har lådor och skåp som är så gott som tomma.
Har inte längre svårt för att göra mig av med saker.
Tvärtom.
Och det har också medfört att min längtan efter att köpa prylar är borta.
Jag är betydligt mer behovsstyrd än luststyrd när det gäller shoppade.
Vill downsiza mitt liv och förenkla tillvaron.

Men det finns dock en par svagheter.
För det måste det göra.
Mina böcker.
Och mina dofter.
Jag har glesat ut, rensat och skänkt bort bland böckerna genom åren, men jag älskar dem för mycket för att göra mig av med dem.
Och till mitt försvar kan jag säga att de INTE ligger nedpackade i lådor i något förråd.
Tvärtom, de är mitt smycke i vardagsrummet.
Som en tavla över en hel kortvägg.
Och dofterna… jag duschar i dem varje morgon.
Väljer och vrakar.
Och jag tänder mina doftljus så gott som varje dag.
Det är njutning och glädje för mig.
Då ska det vara kvar.

En annan fördel det har fört med sig, är hur snabbt det går att städa.
När det är rena ytor och inte en massa prylar överallt.
Jag vill inte ha saker som står framme och samlar damm.
Jag vill ha bortplockat och undanröjt.
Var sak på sin plats.
Det ska vara lätt att andas.
Då trivs jag.
Så vill jag ha det.
Det är väl en av orsakerna till att jag föredrar att leva ensam.
Jag bestämmer själv hur jag vill ha det.
Det ligger inga gamla mattor i plastpåsar i mitt förråd…