Kategori: Okategoriserade

När jag sätter mig i bilen för att åka tillbaka hem till Göteborg har jag Red Hot Chilli Peppers Tear på högsta volym.
Den blev låten vi stängde festen till.
Då var vi tre kvar som dansade.
Bilen är kokhet.
Det är 30 grader ute.
Jag sätter på mig solglasögonen och vevar ner rutan.
Jag har den nere ända tills jag når motorvägen i Borås.

Kroppen är varm och svettig.
Trött av allt dansande.
Utanför partytältet är det mörkt.
Nattkylan svalkar.
Musiken dånar därinne.
Många dansar till upptempot som pumpar.
Utanför tältet står det fler gäster i små grupper.
Det är prat och skratt.
Jag sätter mig vid sidan om.
Träder ur bilden.
Det känns som om jag inte längre är delaktig.
Bara en betraktare som de andra inte är medvetna om.
Ingen tar någon notis om mig.
Bara myggorna.
De har alltid gillat mig.
Det snurrar lätt i mitt huvud av vin, hög musik och dans.
Det är svensk sommarnatt.
Det luktar fuktigt gräs, åvatten och kvardröjande värme.

Bredvid mig flyter ån sakta förbi.
Där växer näckrosor.
Där fiskade vi som barn.
Med vår insamlade mask i små hinkar gick vi neråt, genom skogen och det höga gräset på ängen, till en stillastående liten håla, en ”hûlj” som vi sa.
Där rann vattnet strax bredvid.
Där stod det ofta abborre.
Och skinnäling, eller elritsa som den mer rätt heter.
I vår värld hette den skinnäling, en liten fisk som vi sedan använde för att försöka fånga gädda med.

Vi är sex kusiner och fem ingifta.
Vi är 11 i vårt ”gäng”.
Och vi har alltid haft kul när vi setts och det har vi fortfarande.
Ja, eller det kanske är en sanning med modifikation.
Under åren vi växte upp och var barn stod väl våra strider som sig bör bland syskon och kusiner som blir så gott som syskon.
Det är så många år som ligger bakom oss nu.
Hur många vi har framför oss vet ingen.
Jag tänker på hur vi var.
Våra olika personligheter.
De ordentliga och de som våra föräldrar aldrig visste vad de hade.
Jag hörde till den senare kategorin.
Jag tänker på hur vi utvecklades.
Och på vilka vi blev.
Vi har firat jular tillsammans.
Och sommarlov.
Och bröllop.
Och födelsedagar. Som ikväll.

Sen går vi hem genom den beckmörka skogen, min bror, hans fru och jag.
På grusvägen jag känner så väl.
Himlen är full av stjärnor.
Jag kan inte längre se dimman som stiger från den varma jorden mot natthimlen, men jag vet att den är där.
Jag såg den när jag gick upp mot huset tidigare.
Innan mörkret tagit över.
Det är den som ger svalka i mjuka sjok nu.

Sitter dagen efter och är verkligen lite ”dagen efter”.
Jag ska inte stänga fester längre.
Och sedan komma i säng vid 4-tiden, (vilket jag faktiskt inte hade någon koll på, men min svägerska påstod det) sedan sova dåligt och så vakna strax före 9…
Men det var så värt det trots allt.
Äter frukost ute vid poolen hos min syster.
Himlen är bländande blå.
Träden är gröna.
Tunga klorofyllfyllda.
Stenplattorna är heta, gråa och mjuka mot fötterna.
Vattnet svalkar.
Sitter på kanten, dricker kaffe och pratar.
Sommaren är uppskruvad på högsta volym just nu.
Vill stanna tiden.

När jag skriver detta sitter jag på en terrass i södra Europa.
Inser hur välsignad jag är.
Med en barndom utan trasiga sorgkanter och stora problem.
Då jag släpptes fri att gå min egen väg.
Trots min rebelliska natur, eller kanske just därför.
Med ett tidigt vuxenliv som tog mig hit ner till Nice, som blev mitt andra hem.
Här blev jag kvar i 3,5 år och fick vänner som bestått genom livet.
Det är en enkel lycka.

Sköljer svetten av kroppen, packar ihop och sätter mig i den sommarvarma bilen.
Lämnar Varberg och åker mot ett lika somrigt Göteborg.
Jag har haft min väninna tillika granne på besök.
Cyklat fram och tillbaka på strandpromenaden.
Druckit vin både här och där.
Jagat solnedgångar och solglitter.
Lyssnat på sommarpratare och pusslat tills det blev för mörkt för att se.

Det är något speciellt med att komma tillbaka till en plats man haft en relation till hela sitt liv.
Det är här jag tillbringat några veckor varje sommar sen jag föddes.
När jag var barn var det var det bästa jag visste att få åka till Varberg.
Det var som en feber hela vägen ner.
Och sedan, som en rusig gris, sprang jag omkring och kollade till alla ”ställen”.

På kvällarna borstade vi tänderna ute.
Vid vattenkranen i hörnet av trädgården under körsbärsträdet.
Det luktade fuktigt gräs, tandkräm och västkust.
Marken var alltid våt och kall där.
Det torkade aldrig upp riktigt.
Det var där man fyllde hinkar och bar in till köket.
Det var det vatten som fanns.

Och utedasset.
Lukten därinne.
Dasslocket av trä och det varma, mörka träet man satt på.
Dörren hade ett fönster med en tunn spetsgardin som gick att dra för.
Kom tåget då jag satt därinne kunde jag dra gardinen åt sidan och räkna vagnarna från min plats över hålet.
För tåget var viktigt.
Vi hade inte tåg hemma i byn där jag bodde.
Man tvättade händerna i en balja.
Kannan med vatten stor bredvid.
När man var klar hävde man ut vattnet utanför dörren, vid sidan om stenen som tjänade som trappa.
Tidigt, tidigt om morgnarna, en gång i veckan, kom lastbilarna med stora tomma tunnor som byttes ut mot de fulla.

Det fanns ingen el.
Vi hade levande ljus och fotogenlampor.
Vi lyssnade på radio som gick på batterier.
Spisen var ett slags primuskök med två plattor.
Vi använde rödsprit för att få igång det.
I köket fanns en lucka i golvet.
Det var istället för kylskåp.
Där luktade jord, fukt och lite mögel.
Pappa städade och vaxade alltid bilen noga.
Morfar satt sönder en solstol.
Mormor virkade dukar och drack kaffe.
Mamma virkade barbiekläder till mig och min syster.
Och så skulle hon alltid bada, avsett väder.
Jag vägrade och satt kvar i bilen.
Sen spelade syrran och jag minigolf en gång om dagen.
Räckte pengarna till blev det två.

Och så var det sommarkyrkan i tältet på åkern.
Vi satt i ring och sjöng:
”plingelingeling nu ska tåget gå
ut i vida världen
den som femtio öre har
får följa med på färden”.
Vi hittade nya sommarvänner för en vecka eller två.
Och ibland kom det ett kringresande tivoli.
Då var det fest.
Vi barn fick bara gå en gång.
Det kostade för mycket.
De andra kvällarna stod jag på staketet och såg glittret av alla ljus och hörde tjuten och skratten från åkattraktionerna där nere på åkern.

Så många minnen från en tid som en gång var.
Av människor som var en del av den.
Som är borta sedan länge.
Mormor och morfar, pappa, mormors systrar…
Och vi som var barn då, kusinerna som blivit gråhåriga och är över 50 allihop.
Det är ljusa, glada minnet.
Annorlunda mot dem som skulle komma några år senare.

Vi tillbringade alltid några sommarveckor där nere, han och jag.
Vi spelade ett spel en kväll.
Ett slags blandning mellan yatzy och alfapet.
Jag vann.
Nästan hela tiden.
Jag såg det komma på den vassa, elaka blicken.
Utbrottet. Hånfullheten.
De nedlåtande orden om min person.
Han fixade inte att jag vann.
Betedde sig som ett förväxt, outvecklat barn.
Situationen blev hemsk.
Eskalerade som alltid.
All energi forsar ur mig.

Dagen efter skulle en vän till mig komma ner på mc och sova hos oss en natt.
Jag funderade först på att ställa in, men insåg att när det var andra människor i närheten så ändrades hans beteende.
Det skulle ge mig en dags vila från hans terror.
För då satte han på sig sitt andra ansikte.
Då skulle han bygga sitt ”varumärke”.
Hela dagen var han full av ilska och aggressivitet.
När min vän kom var han nere och badade.
I ett utbrott av raseri hade han gått ner till havet.
När han kom upp och såg Kenneth på plats var han en helt ny människa.
Stora leendet på.
Det tillgjorda skrattet.
Det är konstigt, men jag hörde honom aldrig skratta på riktigt.
Ett riktigt äkta skratt om kommer inifrån.
Aldrig.
Han hade lärt sig hur man beter sig och sedan efterapade han det…

När jag levde i ett förhållande så var jag aldrig själv, men väldigt ofta ensam.
Det är det värsta som finns.
Jag trodde att jag träffat mannen i mitt liv.
Det kunde inte vara mer fel.
Jag drogs med i hans virvel och följde mitt hjärta.
Det ledde mig åt helvete.
Magen sa att det inte var ok.
Note to self: Lyssna aldrig på hjärtat, det är magen som är sann mot dig.
Jag borde lyssnat på den.
Så varför stannade jag?

Det var ett fantastiskt förhållande.
Något jag aldrig upplevt tidigare.
Inget jag sa eller gjorde kunde vara fel.
Han bejakade mig och bekräftade mig hela tiden.
Han hörde av sig till mig flera gånger varje dag.
Våra två första år var jättefina.
Han visade på alla sätt att han ville ha mig i sitt liv.
Och jag lät mig förföras.

Det började sakta.
Ganska tidigt faktiskt.
Men jag slog bort det.
Vägrade se varningssignalerna:
Förändringarna.
Smått och krypande kom kritiken.
Och den ökade.
Och sedan, ointresset för allt som var jag.
Allt som varit då fint och fantastiskt med mig i början, vändes mot mig.
Och så till slut avståndstagandet.
De hårda orden.
Aggressiviteten.
Utbrotten.
Till slut levde jag i ett kärlekslöst helvete.
Med en man som uppenbart inte hade en enda varm känsla kvar för mig, och som tog sig friheten att behandla mig illa.
Och som trots detta inte lämnade mig, utan bara skulle fortsatta tills jag inte längre stod ut.
När jag valt att lämna honom kom smutsen upp till ytan.
Otroheten.
Nätdejtandet.
Och att han stötte på mina och min systers vänner…
Jag var så jävla bedragen, så grundlurad.

Jag har försökt förstå varför jag inte gick tidigare.
Det finns nog många orsaker till det.
En av anledningarna var att jag inte orkade.
Min energi gick åt till att gråta, hålla ihop och försöka få livet att fungera.
Jag såg berget av arbete för att separera mig från honom och jag sköt upp det till nästa dag.
Gång på gång.
Men det var mitt liv som försvann.
Dag för dag.
Och när detta sjunkit in tillräckligt så jag tvingade mig att började lösgöra mig.

En annan anledning tror jag det var det faktum att jag investerat så mycket känslomässigt i honom och vårt liv tillsammans att jag verkligen ville få det att fungera.
Jag ville inte ge upp.
Man ska kämpa för kärleken, eller hur?
Jag gjorde det.
Jag gick till en relation- och samtalsterapeut för att försöka få hjälp med olika verktyg för att få det att vända.
För att få hjälp med hur JAG skulle förändra mig.
För jag hoppades hela tiden att vi skulle kunna hitta tillbaka till det vi haft i början.
Jag gav honom hela tiden ursäkter för hans svinaktiga beteende.

Men jag fattade till slut att det aldrig, aldrig blir bättre.
Bara värre och värre för var månad som gick.
Har den nedåtgående spiralen börjat så har den.
Så jag tvingade mig att börja agera.
Först mental.
Sedan rent fysiskt.
Och jag visade mig själv att jag kunde.
Jag hade levt med en störd människa.
Nu var det slut på det.

Det finns så mycket att berätta.
Och jag vill göra klart att detta inte är ett inlägg i kategorin ”känslokitsch”.
För mig är detta ett betraktande och konstaterande av ett liv.
Ett smutsigt förhållande som inte blev som jag hoppats.
Ett liv jag en gång levde och som påverkat mig djupt.
Som satte spår, men som jag idag inte längre mår dåligt av.
Detta är nyktra konstaterande.
För mig är det ett sätt att få ord på mina tankar, inte för att få medömkan.
Dessa år kommer för alltid att finnas med mig och de är en bild av hur ett dysfunktionellt förhållande ser ut.

Det har varit en sval juli.
Inte den tunga, varma jag brukar få uppleva då jag går in på ett nytt levnadsår.
57 nu.
Svårt att ta in.
Känner mig fortfarande som 37.
Våren kom och gick i ett kaos av covid, permitteringar, restriktioner och en osäkerhet på morgondagen och framtiden.
Tiden har nött dagarna.
Nu drar juli sitt sista andetag.
Var är vi om ett år?
Hur ser det ut då?
Tur man inte vet.

Det känns som om livet accelererar ju fler år som packar in under mig.
När jag var barn upplevde jag ett sommarlov som oändligt långt.
Nu går ett helt år i en rasande fart.
Om jag ska utgår från vår medellivslängd så är den nedre delen i mitt timglas betydligt mer fylld än den övre nu.
Hur mycket mer har jag ingen aning om.
Egentligen vet ingen av oss vet hur mycket sand det är kvar i vår övre del av timglaset.
Tur man inte vet.

En person försvann ur mitt liv i helgen.
Och jag kommer aldrig att glömma honom.
Han har betytt en hel del för mig.
En man jag hållit kär, men som jag inte varit kär i.
Om du förstår skillnaden.
Vissa människor kommer alltid att ha en plats i ens hjärta, men inte i ens liv.
Och det är ok.
Vi visste båda att det var så för oss.
Vi spelade med helt öppna kort.
Vi hade helt olika mål i livet.
Men våra vägar korsades och ett tag slog vi följe.
Tills han behövde vika av.
Det var rätt av honom att göra det.
Hans timglas var betydligt mer fyllt i den övre delen.

Men vad som än händer har jag mina vänner.
En annan typ av relationer som fungera lite annorlunda än de man har med älskarna i sitt liv.
Funderade en del kring de vänner som finns och funnits i mitt liv.
En del stannar en kort tid, andra längre, en del för alltid.
Jag känner en tacksamhet och glädje för de vänner som finns i mitt liv.
Som får mig att skratta och må bra.
Som jag kan vara mig själv med.
Som inte dömer och kritiserar.
Som lär mig så mycket om mig själv.
Som jag kan diskuterar med.
Som jag kan fråga om råd.
Som jag kan vända och vrida på tankar och åsikter ihop med.
Vi behöver inte tycka lika, leva lika eller rösta lika, men vi måste respektera varandras olikheter.

Mitt sätt att leva passar mig.
Inte resten av mänskligheten.
Och jag återkommer till det jag lovat mig själv i många år.
Att inte göra avkall på min person och det jag vill för att passa in i andra människors mallar och ramar.
Att inte låta någon annan tala om för mig hur jag ska leva mitt liv.
Att så länge jag försörjer mig och inte skadar någon annan är jag fri att leva precis som jag önskar.
Att stänga dörren för de som inte gillar mitt sätt att leva och tar sig rätten att kritisera det.
Att inte låta någon hindra mig från att bli lycklig på just det sätt jag vill.
Och varje dag får jag påminna mig själv om att detta gäller mitt sätt att vara mot andra människor in return.

Jag gjorde ett inlägg på mina sociala medier i veckan rörande mitt val att leva själv.
Eftersom det fick många att reagera fick det mig att fundera vidare runt detta och varför jag tagit beslutet.
Jag är medveten om att alla har olika syn på det där med förhållande.
Många har hittat en partner som gör dem lyckliga.
Gott så.
Detta är mina tankar.

Tvåsamheten ses av många som det ultimata sättet att leva.
Hela vårt samhälle är uppbyggt så.
Automatiskt tänkte jag också så som ung och ifrågasatte det inte.
Klart jag skulle leva ihop med någon, man och barn och hela grejen.
Men ”den rätte” uppenbarade sig aldrig.
Och jag hade inte drivet att leta efter någon för jag var så nöjd med mitt liv som det var.
Ju mer åren gick desto mer förnöjd blev jag och jag var en mycket tillfreds singel.

Vad jag inser är att många inte tror att det är så.
Antagligen för att de själva fungerar så.
Att det är en sorg hos mig att inte ha hittat någon.
De flesta utgår automatiskt från att jag letar efter en partner.
Inget kunde vara mer fel.
Jag kommer aldrig mer att leva ihop med någon.
Och just nu är inte ens ett förhållande något jag har lust att gå in i.
Skulle jag mot förmodan träffa någon där alla stjärnor står rätt, så kommer jag trots det aldrig att leva ihop med den personen.

Särbolivet är underskattat enligt mig.
Jag är av den övertygelsen att kärleken mår bra, kanske till och med bäst, av lite avstånd.
Alla de där små egenheterna man har, och som till en början upplevs lite charmiga, blir väldigt tydliga när man lever nära.
De riskerar att bli irritationsmoment istället.
Jag tror respekten för den andre blir större när inte vardagens bestyr får ta över relationen.
Jag vill inte behöva kompromissa om viktiga saker i mitt liv.
För kompromiss i sambolivet har för mig blivit synonymt med att avstå något.
Det tänker jag aldrig mer göra.
För mig ska det finns en glädje och en lust i att ses, inte ett måste.

Jag har dessutom aldrig velat ha barn.
Att det är provocerande för en del är tydligt.
Jag har fått kommentaren att det är ett stort ställningstagande.
Jag tycker det faktum att skaffa barn borde vara det stora ställningstagandet.
Någon kommenterade: ”Tänk om du ångrar dig när du blir gammal”.
Det är väl den sämsta och mest egoistiska anledningen någonsin att skaffa barn, tänker jag.
Mitt svar: ”Tänk om du ångrar dig…”

Inga val jag gör kommer att vara 100%.
Det finns alltid pro and cons med allt.
Ibland när tillvaron skaver så säger jag till mig själv: ”du har själv valt ditt sätt att leva och det innebär inte alltid att det kommer att vara 100%. Det går att välja om. Vill du det?”
Och det vet jag att jag inte vill.
Jag lever själv, men jag är inte ensam.
Jag får ta ansvar för att ha goda och bra vänner i mitt liv.
För jag tror att det finns två önskningar inom oss.
Vi vill och har ett stort behov av att vara själva, men vi vill också tillhöra ett sammanhang.
Jag tror att detta driver många in i förhållanden de egentligen inte skulle vara i och det får andra att stanna kvar i relationer de skulle lämnat för längesedan.
Och jag tror också att det får en del att gå runt och längta efter ett förhållande för de tror det är frälsningen.

Jag är övertygad om att den viktigaste relationen jag har är den med mig själv.
Det är den jag behöver jobba på hela tiden.
Ta hand om mig själv.
Fysiskt och mentalt.
Försöka vara mitt bästa jag.
Hitta glädjen.
Acceptera mig själv.
Älska mig själv.
Och göra de saker jag själv vill.
Jag säger inte att detta inte går om man lever med en annan människa, men jag tror det kan vara svårare.
Jag upplever att många sätter relationens bästa före sitt eget.
Jag gjorde det själv.
Jag hörde en gång en kvinna säga att hon så gärna ville träffa en man som hade en båt så hon kunde få komma ut på havet igen.
En annan vid bordet svarade och ifrågasatte varför hon helt enkelt inte skaffade sig en båt själv.
En enkel liten båt som ger henne precis det hon vill och behöver till den kostnad hon har råd med.
På det hade hon inget svar.
Och det är just det som är grejen.
Gör det bara.
Jag får inte låta ekonomin styra mina möjligheter att göra det jag vill i livet.
Nåja till viss del måste jag ju göra det, men jag menar inom ramen för vad just min ekonomi tillåter.
Jag ser därför ständigt över mina kostnader.
Skär ner på det jag kan och lever ekonomiskt så det blir pengar över till det som är viktigt.

Sedan fyra år är jag tillbaka i mitt älskade singelliv.
Jag är inte ensam.
Jag har massor av vettiga relationer – med både vänner och män.
För missförstå mig inte, jag älskar män!
Och jag vill ha dem i mitt liv.
Det är bara det att jag inte vill leva ihop med dem.
Can’t live with them, can’t live without them… som man säger.

Jag tar för vana att duscha för öppet fönster varje morgon.
Det varma vattnet och den något svalar morgonluften mot huden.
Det är en sensuell känsla.
Jag ser cypressen, lärken och palmerna vars blad ger skuggor på grannhuset.
Jag hör plan som lyfter från flygplatsen.
Hör duvan som kuttrar i cypressen.
Och cikadorna som börjar spela.
Det faktum att någon kan se mig, det bjuder jag på.

Tråcklar oss ner på serpentinvägarna mot Promenaden.
Höga murar. Frodig bougainvillea som ramlar över.
De typiska stenhusen med sina fönsterluckor
Tar motorvägen.
Ser skyltarna: Marseille – Aix en Provence – Toulon – Cannes.
Tar avfarten mot Grasse och Cannes.
Ska äta lunch med Fredos ”dotter” i Le Cannet.

Restaurangen ligger på ett litet torg i de äldre delarna av byn.
En brunn i centrum.
Höga lövrika plataner skuggar.
Deras släta kamouflagemönstrade stammar är så vackra.
Vi är en bit upp på kullarna ovanför Cannes.
Man kan se Medelhavet långt där nere.
Cikadorna är igång för fullt.
Högt och ljudligt gnisslar de överallt i träden och buskarna.
The soundtrack of summer in Provence.

Vi dricker rosé med isbitar.
På de flesta restauranger får man automatiskt ett glas med isbitar till vinet.
Jag äter en caesarsallad.
Fredo tar bläckfisk och Tiphany en tomat/burrata.

Hettan inne i bilen är som en vägg när vi öppnar dörrarna ett par timmar senare.
Står kvar en stund utanför för att blåsa igenom.
Föredrar detta alla dagar i veckan istället för att sätta sig i en vinterkall bil.
Försöker minnas hur det känns med -10 grader i en bil om morgonen.
Med mörker och frostiga rutor som ska skrapas.
Och andedräkten som rök ur munnen.
Lyckas inte…

Hittar en liten led som går från hamnen i Nice till Villefranche, en liten by som jag alltid tyckt mycket om och som ligger vid en mycket djup havsvik mellan Cap Ferrat och Mont Boron.
Bestämmer mig för att vandra den.
Det är en varm dag.
Den varmaste sedan jag kom.
Jag har ryggsäcken med mig.
Packar den med vatten och en powerbank.
Drar på mig en rejäl dos med solskydd och mina sneakers.
Tar spårvagnen till hamnen och börjar gå.

Klipporna är vita och taggiga, inte mjukt rundade av vågorna.
Antar att det är kalksten.
Folk hoppar från dem rakt ner i havet.
Det är högt, men det är djupt här.
Det stupar brant.
Det är Alpernas västligaste utlöpare som sträcker sig ut i Medelhavet.
Jorden är röd och järnrik.
Här växer kaktus, palmer, cypress, pinje och knotiga olivträd.
En helt annan vegetation än jag är van vid från mina vandringar hemma i Göteborg.

Havet skiftar i alla turkosa toner som finns på paletten.
Från ljust glasgrönt till mörkt blågrönt.
Så ser inte västerhavet ut där hemma.
Små ödlor kilar snabbt ut och in bland stenarna.
Cikadorna är högljudda, det är ett av de starkaste ljud frambringas av insekter.
Det är hanarna som låter.
De gör det för att locka till sig honor.
De är svåra att se, då de anpassar sig bra till omgivningen.

Hus har byggts på hyllkanterna som stupar ner mot havet.
Deras utsikt är vidunderlig.
Portarna till garagen ligger precis vid trottoaren om huset ligger utmed en väg.
Eller så är det en smal och brant stupande liten väg som man kan köra ner på som tillhör huset.
Det är hus både ovanför och nedanför mig.
Hur är det att bo långt ner här när det är full storm?
För vågorna kan bli riktigt höga.
Är havet djupt får de kraft och växer sig stora.
Jag har sett dem kasta sig in över stranden och Promenade des Anglais med full styrka.
Det är mäktigt men skrämmande att se.

I Villefranche hittar jag en restaurang i skuggan med utsikt över bukten och ett litet kapell.
Jag ser Saint-Jean-Cap-Ferrat på andra sidan.
Jag kan se Villa Nellcôte därborta.
Den ägdes en gång av Rolling Stones.
Det var där de spelade in Exile on Main Street som släpptes 1972.
Jag beställer en pizza med parma, ruccola och parmesan.
Till dessert tar jag ett glas rosé.
Med isbit.
Jag fyller på med 2 liter vatten.
Sedan går jag Basse Corniche tillbaka till Nice.

På kvällen tittar vi på ”Jean de Florette” på TV.
Jag tror det är den bästa film jag någonsin sett.
Den och dess del 2, ”Manon de Source”.
Filmen är gjord på Marcel Pagnols berömda romaner med samma namn.
Huvudrollerna innehas av Yves Montand, Daniel Auteuil och Gérard Depardieu.
Det talas franska med en så grov provencalsk dialekt att jag har lite svårt att följa ibland men jag blir alldeles hänförd av att höra det igen.

Och sen sitter jag helt plötsligt på flygbussen in till Göteborg.

”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång!
Jag kan aldrig komma hit igen!
Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv!
Akta det väl!
Slarva inte bort det!
För nu är det din stund på jorden!”.
Wilhelm Moberg

Flygbussarna går lika sällan som planen nu.
Är tidspessimist och är vid hållplatsen alldeles för tidigt.
Det är morgonkyligt.
Fukten kryper uppför benen.
Lite nattgrus kvar i ögonen.
Och en trötthet med outtänjda leder i kroppen.
Den man får när man gått upp tidigare än man är van.

Ombord dricker jag kaffe och pratar med mina kollegor i bakre galleyet.
Båda lika välbehövligt.
Mera kaffe på crewbase.
Får allt att kännas lite som vanligt.
Lite.
Messar med en kollega och kursare som bjuder in mig till sig.
Hoppar på bussen mot Uppsala.
Kliver av i Knivsta.
Hon möter mig och vi åker hem till henne.
Träffar man och barn.
Dricker mera kaffe och snickesnackar.

Följer förändringarna i antalet pax på flighten.
Som mest uppe i 178 av 180.
Sen nere i 173.
Alla kommer inte att checka in.
Det är alltid en del ”no shows”.
Pustar ut när jag ser att jag kommer med.
För oss som arbetar på bolaget och flyger på personalbiljett gäller standby.
Vi kommer med i mån av plats.
Och nej, vi reser inte gratis, men vi har personalpris.
Det är förmånligt.
Du kan också köpa biljett med garanterad plats, men då kostar det mer.
SAS har låtit oss i resurspoolen behålla denna möjlighet året ut, trots att vi inte arbetar just nu.
Under normala omständigheter måste du arbeta ett visst antal timmar/månad för att komma i åtnjutande av personalbiljetterna.
Är man fast anställd har man alltid denna förmån.

Har köpt med mig en kycklingwrap med parmesan som jag äter en bit in i flighten.
Tittar på ”Marcella” på iPaden samtidigt.
Går sådär med munskyddet på.
Glömmer att dra ner det en gång.
Drar inte ner det tillräckligt långt nästa.
Kycklingbitar och sallad trillar över mig.
Plockar och borstar.
Min sätesgranne är en ung australiensare.
Han är på väg till Monaco.
Jobbar på en av alla de jätteyachter som cruisar runt i Medelhavet på sommaren och i Karibien på vintern.
– När jag bodde i Nice på 80-talet brukade jag dejta killar som dig, informerade jag honom.

Ser hela Côte d’Azur under oss när planet gör en högergir och börjar inflygningen mot Nice.
Fullkomligt älskar denna vy.
Solen är på väg ner och rullar ut en gyllene matta tvärs över bukten utanför Cannes.
På kvällen dricker vi aperol på terrassen och catchar up, mon frère et moi.

Grannarna i huset bredvid har nedrullade jalusier.
Ingen ser tänker jag och tar morgonduschen med öppet fönster ackompanjerad av en kuttrande duva i cypressen utanför.
Tar bilen till Monoprix för matinköp.
Det är något speciellt att handla i ett annat land.
Nya varor.
Annorlunda varor.
Äter lunch på terrassen i skuggan.
Tomater och burrata.
Cikadorna gnisslar högljutt nerifrån buskarna i trädgården.
det är ett tecken på värme.
De spelar inte om tempen är under 25 grader.

Går in till stan ensam.
Stryker runt på gator och i kvarter jag känner.
Behöver få in Nice i mitt omlopp.
Här lyssnar jag inte på bok eller musik när jag går.
Här vill jag se, höra, lukta och känna mina minnen.
Inte enbart nostalgiskt utan enkelt välgörande.
Högt mellan husen i Vieux Nice pilar stora gäng av svalor.
Snabba är de.
Och högljudda.
De tjuter av liv.

Kroppen är konstant täckt av ett tunt lager svett.
Håret blir fett av att röra axlarna som är välsmorda mot solen.
Jag kan sitta länge på en bar med en kaffe och en stor flaska vatten.
Låren får ett rutigt mönster av de flätade stolarna.

På kvällen äter vi på Cours Saleya.
Det är där man har blomstermarknad på morgonen.
Här ligger många restauranger och barer.
Jag går alltid hit.
Jag gillar Vieux Nice.
De trånga gränderna med skugga och svalka.

Jag vet att jag alltid hittar Jacques på Rue Biscarra.
Han äter alltid där.
Jacques har rutiner som han aldrig ändrar.
Vi sitter i flera timmar, äter och pratar om allt.
Han är en vandrare, som jag.
Nästa gång, när jag ska ha mer tid, ska han ta med mig på en av sina långa hikings utmed kusten.

Med Christina och Fredo ser jag solen gå ner uppifrån Astons rooftop bar.
De mjuka pastellfärgerna som kommer när den sakta försvinner.
Medelhavet med sin obrutna horisont.
Nedanför oss, taken och kyrktornen i Vieux Nice.
Det är 35 år sedan jag lärde känna dessa två personer.
Vi äter på stället där vi träffades.
Stället som var ”the place” då, i mitten på 80-talet.
Där vi kände alla, både de som ägde det, jobbade där och många av de andra som hängde där.
Där det skedde ett otäckt mord på ägarens ene son.

De som kom för att öppna på morgonen möttes av en olåst dörr.
De såg blodspår som ledde nerför trappan och där fann de honom, ihjälhuggen på toaletten.
Man kunde aldrig binda någon till mordet.
Det är fortfarande olöst.
Helt säkert var det maffia inblandat.
Varje gång jag kommer dit tänker jag på det.
Det var så chockerande när det hände.

Boken jag har med mig ligger så gott som oläst vid sängen.
Jag somnar långt innan jag hunnit genom en sida.
Värmen tar på krafterna på ett sätt jag inte riktigt vant mig vid.
Det kommer jag inte att hinna denna gången heller.

Lyssnar på Christian Kjellvander i soffan.
Hans vemodiga, tunga musik ackompanjerar fint till allt det grå och fuktiga utanför fönstret.
Lite americanastil fast med svensk touch.
Min typ av musik.
Älskar Homeward Rolling Soldier, Drunken Hands, The Valley, Loneliest Woman in the World och allt däremellan.
Vädret har vänt.
Det är svala, nästan kalla, vindar och plötsliga regnskurar.
När jag tittar på prognoserna för de kommande dagarna vill jag bara dra ett täcke över huvudet.
Det håller i sig för alldeles för länge.
Hela nästa vecka.
Lusten att bara sätta mig på ett plan och dra iväg blir enormt stor.

Öppnar min SAS iPad och kollar flyg till Nice.
Vi som är i resurspoolen har ju fått behålla våra ID-biljetter, alltså personalbiljetter, hela året trots att vi inte kan flyga de timmar som egentligen krävs för att vi ska få använda oss av detta.
Det är jag mycket glad för.
Det går ett den 8:e från ARN.
Skulle passa…
Kommunicerar med min ”brorsa” därnere.
Mitt rum står redo får jag till svar.

Byggställningarna runt vårt hus har börjat tas ner nu.
Jag har fått den fria utsikten tillbaka i halva lägenheten.
Balkongen är fri.
Ägnade stor del av fredagen åt inköp, sätta ihop möbler och fixa i ordning därute.
Den är svårmöblerad, ”ballen”, då den är både lång och smal.
Funkisbalkonger är det.
Jag letade länge på nätet innan jag hittade något som kunde passa och som jag kunde tänka mig.
Jag vill ju också försöka få till det så man kan sitta där några stycken samtidigt.
Tycker jag fick det till slut.
Nu kan jag vistas där igen även om jag ”fusksuttit” där på helgerna när det inte arbetats.
Paula och jag invigde med prosecco och chips tills regnet jagade in oss.
Livet blir verkligen mycket lättare när vädret är soligt och sommar.

Jag fortsätter att kolla min iPad efter flighter från Nice.
Det visar sig vara svårare att hitta en passande hem.
Den 13/7 finns en bra, men då blir det få dagar därnere.
Men det kanske blir bra.
Det kanske räcker med det just nu.
Ok, så vad har jag som jag måste göra de närmaste dagarna?
Kan jag dra till Nice den 8:e?
Det är bokföring Q2 för mitt eget bolag.
Det kan vänta. Måste inte vara klart nu.
Ska till Mats i Högsbo en dag och jobba.
Det kan jag göra på måndag.
Persienner ska också monteras på måndag, men på eftermiddagen.
Då kan jag åka till Mats på fm.
Ska till Bjurfors 15/7 och skriva på köpekontrakt på senast sålda lägenheten.
Det kanske någon annan i styrelsen kan göra i mitt ställe om jag inte kan komma hem till dess.
Vi har första styrelsemötet med nya BRF styrelsen den 16/7.
Då måste jag vara hemma igen.
Ordförande måste vara på plats.

Åhhhh, vad det suger till i magen.
Jag vill ner till mina vänner i Nice.
Vill känna, lyssna och dofta sommaren därnere.
Dricka kaffe under ett parasoll utmed Promenade des Anglais.
Och ett glas rosé på Astons rooftop bar.
Och långa lunchsittningar med mina vänner från förr.
Svalka mig i skugga i gamla stans trånga gränder.
Tänker att jag kanske ska hikea lite därnere.
Det har jag aldrig gjort.
Ska fixa mig lite mer kaffe och fundera vidare.
Så nästa blogginlägg blir antingen ett regnigt hemmareportage eller ett soligt direkt från La Côte d’Azur.
Stay tuned!

När jag går till stationen för att ta tåget till Sthlm kommer Scorpions med Wind of Change i mina lurar.
Och jag minns en natt i Nice. Det måste varit 1998 när jag var nere för att hälsa på.
Snurriga av vin hoppade vi in i en taxi, in väninna och jag.
Natten var medelhavsvarm.
Lika galet varmt som vi har just nu.
Vi vevade ner rutorna. För att svalka oss.
På radion spelades Wind of Change.
Ett minne som brände sig fast.

Nu går jag med min kabinväska efter mig mot Centralen.
Jag ska flyga mina sista två leggar för denna period.
Kanske för detta år.
Vi får se.
Livet har gett mig ett fönster som står öppet och är ganska tomt.
Vad jag ska göra med den tiden som getts mig vet jag inte.
Och det är något ganska befriande i det.
Det där som alltid ska vänta till längre fram, kanske jag ska göra nu helt enkelt…
Kanske ska jag resa.
Besöka städer och länder jag har haft lust att se.
Träffa vänner runt om i Europa.
Passa på.
Göra det nu. Inte sen.
Carpa the fucking dag liksom.

Min ofrivilliga semester har jag hittills använt till att vandra.
Well, inte bara det.
Jag jobbar lite också.
Med diverse olika grejer.
Det har varit mycket med vårt underhållsprojekt i fastigheten som vi i styrelsen råddat med.
Inser att jag kommer att sakna många av dem jag haft att göra med under denna period.
Träffade på vår entreprenör i trappan och sa just det till honom.
Att det kommer att bli tomt när de är borta.
Att jag kommit att vänja mig vid att ha dem där.

Men jag kommer att vandra mig igenom sommaren verkar det som.
Har fått ner det i benen och tycker så mycket om det.
Ibland ensam, andra gånger ihop med något.
Jag traskar runt på vandringsleder i inlandet.
Och jag åker ut till öarna och går runt.
Tycker om båda.
Kanske ska jag ta några cykelrundor.
Ta mig lite längre på det sättet.
Funderar till och med på att vandra och campa.
Funderar på Kosteröarna.
Tycker namnet är så vackert.
Det lockar mig.
Det är så ”inte jag”, men nu har tanken väckts helt plötsligt.

Igår fick jag sällskap av min kursare från SAS, Arvid.
Jag gick från Floda till Tollered ensam.
Där mötte Arvid upp, vid Nääs Fabriker, och sedan gick vi till Norsesund.
På landsvägar, på stigar genom skogen och utmed sjöar.
Genom ett 30-gradigt sommar Sverige.
En så otvungen kravlös stund.
Bara gå där och prata.
Om våra jobb som förändrats så drastiskt denna vår.
Om framtiden.
Om vad vi vill göra med den tomma tid vi fått nu.

Nu sitter jag på tåget.
Åkte förbi den lilla perrongen där vi satt igår och väntade på att åka tillbaka.
Trots situationen jag hamnat i känner jag mig inte stressad för framtiden.
Jag känner på mig att jag kommer hitta upp i luften igen.

Livet är fullt av val.
Det är väl det som är att vara vuxen, tänker jag.
Att ha friheten att göra val och att sedan ta ansvar för dessa.
Vissa val är dock roligare än andra…
Vi som blev uppsagda gavs två val.
Det ena var att bli uppsagd, ta vår uppsägningstid och sedan ha 9 månaders återanställningsrätt.
Det andra var att återgå till resurspoolen, vilket innebär en ny anställning där du då avsäger dig din återanställningsrätt.
Jag valde det senare alternativet.
Av olika anledningar.

Hela den här Coronasituationen har varit, och är, mycket oförutsägbar.
Ingen har en aning om hur det utvecklar sig och när det har ebbat ut så pass att våra plan kommer upp i luften igen.
Well, de är väl redan uppe och flyger, men fortfarande i en mycket blygsam skala.
Jag tänker mer att de kommer upp på sådant sätt att det ger oss möjlighet att komma tillbaka.
Hela den faktorn var för osäker tyckte jag.
Det är ju fortfarande en hel del kollegor som finns kvar och dessa ska nu först och främst ges fullt arbete igen och gå från sina korttidspermitteringar tillbaka till sin ursprungliga tjänstgöring.
Om det inte går att ge dem fullt ut innan tiden för korttidspermitteringarna går ut så tänker jag att det fortfarande finns risk för att SAS måste säga upp ännu fler…
Då hamnar jag ännu längre bak i kön för återanställning.
Detta var min första tanke.

Tanke nummer två var att jag trots allt står ganska långt bak i kön.
Det är många före mig som har rätt till återanställning innan det blir min tur.
Går det långsamt att starta upp resandet igen så är risken för stor att min tid har gått ut innan man är framme vid mitt slutdatum.
Eftersom jag dessutom har kortare uppsägningstid än många av dem framför mig så rinner min tid ut före deras.
Det är också svårt att veta i vilken takt återanställningarna görs.
Allt beror ju på hur pandemin utvecklas och hur våra resenärer agerar.
Ytterligare en stor osäkerhetsfaktor som jag var tvungen att ta hänsyn till.

Det har alltid varit under sommarmånaderna, maj – september, som vi flugit mest.
Nu är det redan juni och uppsägningen börjar gälla från 1/7.
Jag skulle alltså ha 1 månad uppsägning + 9 månader, dvs tom 30/4.
Hinner jag inte fram till ”repet” innan dess så är jag ute ur leken.
Och det är ju under november – mars som vi har som minst flighter…
Återanställningarna kommer alltså med största sannolikhet att gå långsammare då.
Denna tanke var min tredje.

Om jag faller ur företaget nu, vid 57 års ålder, lirar sannolikheten för nyanställningar och kurser inte till min fördel.
Efter detta fullständiga sammanbrott för flygindustrin som Corona varit, är det svårt att sia om vad den närmaste framtiden innebär.
Om jag väljer resurspoolen är jag kvar i företaget.
Jag behåller min uniform, jag kommer att få min årliga nödträning, jag har kvar in iPad och jag har kvar min möjlighet till personalbiljetter med SAS.
Och det viktigaste av allt – jag lämnar inte företaget.
När SAS har återanställt alla de som vill och som har kvar den rätten, så kommer de att ge oss i resurspoolen möjlighet till tillsvidareanställning.
Jag fick ju den chansen förra våren och valde att tacka ja till 80% fast tjänst.
Den möjligheten hoppas jag kunna få igen lite längre fram.

Så nu blir jag ”timmis” igen.
Jag kommer troligtvis inte att kunna flyga mer i år efter den 1/7 eftersom korttidspermitteringarna gäller till 31/12.
Det skulle i så fall vara om de avslutar dem innan dess.
Så nu blir det ett break för mig.
Sorgligt, men nödvändigt.
Alla som hade dessa två val att göra har resonerat utifrån sina egna perspektiv.
Alla har sina ingångslägen.
Mina är de jag redogjort för här ovan.
Ett beslut var tvunget att tas och nu är det det som gäller tills vidare.
Jag har landat i det och är nöjd med mitt val utifrån den situation jag hamnade i.
Håll tummarna för oss alla att vi snart är tillbaka!