Kategori: Okategoriserade

Vi flyger hem mycket resenärer från hårt drabbade områden just nu och jag har ett flertal gånger den senaste tiden fått frågan om jag inte är rädd för smitta när jag jobbar på flyget i dessa dagar.
Sanningen att säga så är jag inte det. Nu hör det väl till saken att jag aldrig varit rädd för att bli sjuk. Har ingen hypokondri what so ever i mig. Snarare tvärtom vilket kanske inte heller är det bästa alltid.
Jag har hur som helst klarat mig och inte blivit smittad. Min mamma som är 80 år i maj vill dock inte träffa mig just nu och det respekterar jag och tycker är bra.

Många har den felaktiga uppfattningen att luften i ett flygplan bara går runt runt i kabinen och att den på grund av detta är fylld med bakterier och virus vilket ju är högaktuellt i dessa dagar.
Jag kan lugna er med att så inte är fallet. Vår arbetsmiljö när det kommer till luften är mycket bra.
I en Airbus är luften helt ny och utbytt var tredje minut. De filter som finns för att rena luften är de samma som används i operationssalar och de stoppar alla former av bakterier och virus.
Det är alltså betydligt bättre än de flesta andra transportmedel. Så rent luftmässigt kan vi inte ha det mycket bättre.
De har heller inte hittat någon ”smittlänk” till någon som rest med flyg läste jag på Omni

Den största smittorisken för oss i kabinbesättningen är kontakten med passagerarna. Av den anledningen har SAS bestämt att vi inte ska ha någon som helst servering ombord. Varken mat eller dryck.
Detta är sedan flera veckor tillbaka.
Vid boarding, när alla passerar de som jobbar fram, är också ett sådant tillfälle och då tar vi ett steg tillbaka för att inte vara närmare än nödvändigt. De som arbetar bak stannar där tills alla sitter på plats och finns inte i kabinen som den ene av oss vanligtvis brukar.

Vi har alltid plasthandskar och handsprit lastat ombord. Handskar använder vi om vi behöver plocka skräp och handspriten används regelbundet av alla.
Vi har den främre toaletten avstängd för oss som arbetar och de bakre är till för passagerare.
Vi tvättar händerna ofta och noga då vi har varit ute i kabinen.

Jag saknar kontakten med passagerarna. Att prata med dem, att köra drinkvagnen, servera och sälja.
Måtte vi snart vara tillbaka på våra vingar i det blå igen.
Måtte inte detta skada människorna och samhället mera nu.
Enough!

Lördagsmorgonen är lugn och solig vid köksbordet i Solna. Jag är ensam i lägenheten.
Jag skulle flugit med det plockades bort och jag fick standby istället. Min roster förändras snabbt och ofta just nu. Det är hittills den största skillnaden på ”nu och då” som jag upplever.
På lördagseftermiddagen flyger jag till Oslo med mitt crew och ett helt gäng passiva. Och på Gardermoen känns det som jag hamnar i frontlinjen av det som sker just nu.
På en flygplats har det slagit igenom så uppenbart, det som Covid-19 har ställt till med. Det är så påtagligt.
Konsekvenserna är så stora här.
Tystnaden. Tomheten.
Och alla militärer när vi kommer på kvällen. Vi får visa pass och militärerna ser till att vi inte köar för tätt och att vi hamnar i rätt fållor.

Vi går till crewhotellet. Det är stängt. Lapp på dörren.
Vi traskar vidare till det på andra sidan. Där får vi vara.
– Obligatorisk drop-in i restaurangen kl 17:00, säger Marco.
Vi andra är på.
Trots rådande läge och det faktum att vi inte kommer att få röra oss fritt på Las Palmas så ser vi fram emot vårt dygn där. Tänker att vi förhoppningsvis får vara vid poolen och njuta av värmen, ta en drink och ha kul. Vi är ett så roligt gäng så vi kommer att ha riktigt skoj.
Marco berättar att han har sina speedos med sig. Får vi inte lämna rummen ska han sola på balkongen i dessa, säger han.
Vi planerar hur vi ska ge oss ut och handla mat och vin och ta upp till våra rum och njuta av det på balkongen.
Sen öppnar Marco vår airside-app.

Då har det kommit en flygbiljett…

Las Palmasstoppet går upp i rök. Vi ska flyga passiva hem redan samma dag.
Vi kommer att ha ett stopp på 3,5 timma, byta plan och sedan åka passiva tillbaka till Oslo.
Jag har längtat efter detta Las Palmasstopp sedan schemasläppet den 15 februari och så ska det behöva bli cancellerat pga att en person åt en smittad fladdermus i Wuhan i höstas…
Livet är inte rättvist.

Morgonsol genom de stora fönstren. Bara våra steg som hörs.
En öde flygplats. Om morgonen. En chartersöndag. Det är helt surrealistiskt.
Är jag med i ”The Walking Dead”?
När kommer anfallet?
Vi har sex passagerare med oss ner. Ingen servering överhuvudtaget. De har fått var sin vattenflaska. Det är allt.
Vi sitter längst fram för oss själva, men tittar till våra passagerare då och då.
Hem är vi fullt, men kapten löser det så vi sex i besättningen får komma med passivt redan på detta plan.
Slipper 3,5 timma väntan och sen ankomst till Oslo. Också här sitter vi längst fram.
Denna söndag tillbringar jag sittandes på ett plan i närmare 12 timmar. Aldrig har längtan efter att få köra drinkvagnen och prata med passagerarna varit större.
Jag lägger patiens på telefonen, kollar en film jag laddat ner, redigerar bilder jag tagit, skriver, äter, pratar med mina kollegor, tittar ut på världen från ovan.

På måndagen blir vi omschedulerade och får flyga till Bergen ToR. På tisdagen delas vi upp. Tobis ska till Stavanger, Marco till Bergen igen och jag till Bodö.
Det blåser kraftigt. Det rister i planet och det tar rejäla skutt ibland.
Planen är lätta nu när det är så få passagerare. Då påverkas de av vindarna mycket mer. Ett tungt plan ligger mer still.
Det är svårt att hitta matställen på Gardermoen. Vanligtvis finns hur mycket som helst men nu är så gott som allt nerstängt.
Till slut hittar vi en Peppes Pizza i ankomsthallen. Där äter vi två dagar i rad så nu blir det diet när jag kommer hem.

Jag kommer aldrig att glömma dessa dagar och denna slinga. Allt är så surrealistisk. Så overklig. Och så innerligt sorglig.
Vad kommer att hända oss? Danmark har permitterat all personal. Norge det mesta av sin. I Sverige är vi deltidspermitterade och ska jobba 40%. För mig med 80% tjänstgöring blir det 32% av en heltid och ca 6-7 arbetsdagar i månaden.
Det är jag glad för. Jag vill hålla kontakten med mitt jobb och mina kollegor.
Däremellan försöker jag att bara vila i allt.
Jag kan inte påverka något.
Jag kan bara göra det bästa av detta och det ska jag.
Och så ska jag arbeta så mycket jag får.

Tankar D-vitamin på en tidig ferry flight till Salzburg. Dricker kaffe och pratar med kollegorna.
Vi är tomma ner. Vi hämtar endast hem passagerare. Det är Coronakaos i Europa. I världen.
Vi kommer inte att ha någon som helst servering ombord. Vi kommer att hålla avstånd till våra passagerare och de av oss som vill arbetar med munskydd.
Under ditresan placerar vi ut en vattenflaska vid var stol istället. Det är den regeln som gäller från SAS för denna flight.
Passagerarna ska ha fått informationen från sitt charterbolag och i gaten.

Jag är inte rädd för smittan. Jag är betydligt mer orolig för världsekonomin och företagens förmåga att överleva detta.
För många bolag kommer inte att klara detta. Många kommer att duka under, även livskraftiga sådana. Och när välskötta, livsdugliga bolag riskerar att duka under är det en stor fara. Det verkar inte som om alla förstår förödelsen i det.

Jag är trött på de ofta onyanserade inlägg jag läser och hör. Jag tittar inte på nyhetssändningar i TV länge. Jag uppdaterar mig en gång om dagen. Det får räcka. Jag vill ha statistiska fakta. Kunniga personer som uttalar sig.
Jag är trött på alla hobbyepidemiologer. Som anser att allt som görs är fel. Som anser att alla beslut som tas är fel.
Det är lätt att spela matchen från läktaren. Lätt att sitta hemma och ha åsikter man aldrig behöver ta ansvar för och tro sig veta bättre än de som vigt sitt liv åt detta, som arbetar dygnet runt med att fatta svåra beslut i frågan.
Som tar steg för steg för att göra det som är det bästa för oss.
Jag litar på de som är mitt i det. De som faktiskt har hela den bild vi inte har. Jag litar på att de vill göra det bästa möjliga för de flesta möjliga.
Jag blir genuint glad och hoppfull när jag hör att Riksbanken kommer med stöd till företagen och att Skatteverket ger längre betaltid när det gäller sociala avgifter, skatter och moms. Att andra myndigheter går in med olika stödåtgärder till våra företag.
Det känns som om alla jobbar mot samma mål. Att se till att vårt samhälle lider så lite skada som möjligt.

Dagen efter ska jag göra en liknande tur, men denna gång till Teneriffa. Tomt ner och passagerare hem.
Jag går till pick-up på hotellet i god tid för att där se att jag fått sms från pursern att den är framflyttad 1,5 timma pga slottid.
Jag går hem och fixar mig en kopp kaffe och kastar mig på soffan.
Väl ombord på planet får vi en ny slot. Denna gång på 2 timmar.
En person som arbetar i flygtornet på Teneriffa har konstaterats coronasmittad. Allt måste saneras innan ett nytt team får komma in och arbeta och innan planen kan få nya landningstider.
Ett par kollegor och jag går upp till avgångshallen och strosa runt en stund. Den är inte tom, men mycket öde jämfört med hur det brukar vara.
Vi sitter och tittar ut över landningsbanan medan vi äter en bit. Vid 14-tiden kan vi äntligen lyfta.
Nu har vi 5,5 timmas flight ner till Kanarieöarna och sedan lika långt hem. Det kommer bli en sen natt.

Jag är självklart oroligt för mitt jobb. För företaget jag arbetar på.
Jag har kommit att älska detta liv och jag skulle dö lite inombords om jag inte fick fortsätta med det.
När vi landar har våra scheman för april kommit. Vi som är fast har fått fulla sådana. En kollega som är i resurspoolen har ett helt tomt.
En kort stund senare ser vi klippet från presskonferensen som vår VD på SAS har haft under kvällen medan vi varit i luften.
Vi inser att vi inte längre har något jobb. Någon av oss. Det är gungfly under fötterna.

Ute ösregnar det. Det slår hårt och högt mot rutorna när vi bussas in till stan. Vindrutetorkarna arbetar hårt. Klockan är 01:50.
På radion sjunger Aviicii Wake me up when it’s all over…
Just så, tänker jag. Just så. Väck mig på andra sida allt detta.

”Bland älgar och skog
Våra hjärtan de slog
För den norrländska präriens gudinna”
Jag hör Olle Ljungström i huvudet när jag lämnar hotellet påpälsad med mina stora svarta solglasögon på.
YR säger +3 grader, men när jag kommit en bit är jag övertygad att under det står med liten minitext ”feels like -10”.
Vintern är inte min vän även om jag kan tycka om att titta på den. Den är vacker på bild.
Här är ingen skog. Här är det vita vägar med hårdpackad snö utan vare sig salt eller grus. Den har jag svårt att gå på. Blir liksom lite stel och konstig i gången. Känner att jag liknar en pingvin.

Jag har bestämt mig för att ta en PW till Luossavaara, ett av de kända gruvbergen i Kiruna. Tänker att det är fint däruppe och att det säkert finns ett ställe där man kan ta en fika och gå på toaletten.
Det är min alldeles egen lilla expedition.
Jag kommer aldrig så långt. Misslyckas med denna liksom André misslyckades med sin.
Trasslar mig runt bland hus med google maps i högsta hugg. Håller på att göra intrång i en trädgård när den leder mig på villovägar.
Pratar med en äkta Kirunabo som packar ur varor ur sin bil och undrar om jag ska fortsätta bakom hennes garage för att komma till Luossavaara eller om jag är helt lost. Det är jag! Jag ska inte alls gå bakom hennes garage utan fortsätta vägen till jag kommer till den stora vägen…

Hittar en stor väg. Börjar gå.
Tar några bilder på fjäll, sol och norrländska vidder. Blir mer och mer kissnödig.
Ser Luossavaaraberget och att alla skidliftar står still så det är inte öppet.
Inser att det inte kommer att finnas något öppet fik med toalett.
Tänker att det kanske finns allmänna toaletter jag kan använda.
Om de är upplåsta.
Eller en bajamaja.
Eller en gran.
Inser det hopplösa i min nu ganska desperata sits.
Har dessutom gått över vägen och klumpigt tagit mig över ett vägräcke till vad jag tror är en gångbana. Det kanske det är. På sommaren.
Nu är det snö. Som jag sjunker ner i med mina träningsskor. Blir kall och lite fuktig runt anklarna.
Jag vänder tillbaka och kravlar över vägräcket igen.

Närmar mig hotellet med snabb pingvingång. Hissresan till våning två är en pärs.
Kastar mig in på rum 218, droppar jackan på golvet.
Kissar i en enda stor utandning med skorna, solglasögonen och mössan på.
Fett misslyckad Luossavaara-expedition, men en frisk pingvinpromenad.
Slutade dock bättre för mig än för André. Jag överlevde isbjörn och min egen lilla Vitö. Gör ett nytt försök framöver när det är mer vår och mindre snö.
Kanske ska ta en tur ner i gruvan någon gång. Där finns säkert toaletter om nöden kräver.

Men jag ger inte upp. Dagen efter skiner solen i Luleå. På med kläder och solglasögon igen. Nu ska det promeneras.
Har en fin liten runda som jag alltid går i snabb takt när jag är här. Det är lite isigt och ganska vått på gångbanan, men det är bra grusat.
Det går ganska fint. Sen kommer en gångtunnel…
Jag är PW-sugen och tänker att det nog ska gå bra det här.
Mitten av tunneln är vattenfylld. Jag går utmed betongväggen på vänster sida. Inser att det är ganska mycket vatten. Trampar jag i kommer det att gå en bra bit över skokanten. Slinter jag blir det ännu värre…
– Helvete Helena! Vad skulle du här att göra, säger jag högt till mig själv när jag är på mitten i halvmörkret i tunneln och har lika långt framåt som bakåt.
Jag försöker få grepp om betongväggen på något sätt. En liten utskjutande fyrkant hjälper lite.
Min lilla kant som jag går på blir smalare och smalare och den är isig. Jag kommer inte att klara detta torrskodd…

Men det gör jag och nu är jag rejält kissnödig! Antar att det beror på all anspänning att komma över Marianergraven i tunneln.
Som tur är befinner jag mig i ett område med kontor, företag och större butiker.
ICA Maxi blir min räddning. Där tågar jag in och ber att få låna kundtoaletten.
Det får jag. Jag hade varit beredd att betala för det inte annars. Vad gör man inte!
Nu älskar jag ICA! Ska alltid kissa där framöver.

Stukad av ännu ett misslyckande beger jag mig till hotellet. Pingvinar mig fram till centrala stan där jag äntligen kan gå som en vanlig människa igen.
Jag ska börja bidda stopp i södra Sverige. Detta håller ju inte.
Norrland och vinter är uppenbarligen inte min grej. Nu är det bevisat.
Och det är inget fel på min blåsa. Det är jag som dricker för mycket kaffe på morgonen… eller..?

Ibland tänker man att det man har är för alltid.
Jag har insett att så är det aldrig.
Jag minns fortfarande doften av de första månaderna i mitt nystartade förtag.
Det har gått många år sedan dess. Det är borta nu.
Jag minns kärlekar jag trott på.
Kärlek jag själv känt.
Den jag valt att lämna. Och den som lämnat mig.
När jag vill känna mer låter jag min favoritmusik styra mina sinnesstämningarna.
Just nu Janis Jolins oemotståndliga ”Ball and Chain” på repeat i mina öron.

Det har varit många förändringar.
Det kommer att bli fler oavsett jag vill eller inte.
Det enda jag har är mig själv och den kreativitet som finns inom mig.
Min förmåga att starta om igen. Om det behövs.
Ofta tycker jag att jag har bättre koll på läget än andra.
Men sen inser jag att så tänker nog alla andra också.
Men jag har fattat läget utifrån mitt liv och mina perspektiv.
Jag har mött så otroligt många människor. Många märkliga personer.
Jag har hamnat i så otroligt många situationer.
Vissa har berört mig. Andra kan jag inte ens minnas längre.

Jag kommer ibland på mig med att längta tillbaka.
Sträcka mig bakåt, till en tid som är sedan länge förbi.
Antagligen för att det ibland känns enklare.
Andra perioder i livet önskar jag att jag kunde radera.
Men det fungerar inte så.
Du får inte leva om ditt liv, det är det som är hela grejen.
Och du blir aldrig kvar på ett ställe.
Nu är jag här, men jag kommer inte att stanna här heller.
Redan imorgon har jag en tid någon annanstans.

Jag har klippt en del band till sådant som binder mig på en plats.
Jag försöker klippa fler.
Framför allt materiella.
Jag hör ibland folk säga ”Det är inte viktigt, det är bara pengar”.
För mig är det viktigt. Pengar är frihet för mig.
Jag har varit ung och sen äldre och sen yngre igen.
När man omger sig med fel människor åldras man.
Och det känns som om det börjar om när man hittar balansen och sig själv igen.
Jag ska inte lita på andra än mig själv.
Jag ska inte lita på himlen, den bryr sig inte om mig.
Jag ska inte lita på ett annat liv än det jag har.
Jag ska inte lita på turen.
Lita inte på sånt.
Stå inte stilla för då blir du kvar.

Med ett helt gäng plan, piloter och kabinpersonal fast i sandstormar på Kanarieöarna verkar det ha varit några kaotiska dagar för Crew Control, trafikvakten, på SAS.
Själv hade standby från söndag till onsdag och hoppades jag skulle få några kul dagar med roliga crew.

Ringde på lördag kväll och fick veta att jag var tänkt på en flight ToR Köpenhamn med incheckning 05:15 på söndag morgon. Tar dem på orden och går upp i tid.
Trafikvakten ringer när jag står med tandborste och lödder i hela munnen. Då är klockan 03:35.
Taxi till Arlanda Express. Inte för att jag är lat och lyxig utan för att det är obehagligt i tunnelbanan vid 04-tiden på natten/morgonen. Kroggästerna har tagit taxi hem och morgonpendlarna har inte kommit igång. Det är folk därnere som du inte vill möta och vara ensam med helt enkelt.
Dessutom hinner jag inte ut om jag måste ta t-banan idag.
Resten av den dagen tillbringar jag pw:andes på Djurgården i vårvädret.

Måndag. Går upp 03:30. Fixar facet och går och lägger mig igen. Somnar snabbt. Blir inte utringd.
Jobbar med styrelsefrågor vid köksbordet i Solna.
När standbyen löper ut åker jag till Gamla Stan och besöker en väninna och hennes man i deras fantastiska lägenhet med takåsarna och himlen som grannar.
Klockan 19:15 lägger jag mig.

Tisdag. Går upp 03:30. Fixar facet och somnar om. Trafikvakten ringer 06:40.
Jag ska checka in för en Berlin ToR kl 08:05. Efter det en Umeå ToR.
Hinner fixa håret och klä på mig. Inget mer.
Magen kurrar lite försiktigt. Jag säger åt den att tiga och vänta på bananen och kaffet på Crew Base. Den lyder.
På väg hem från Berlin får jag fax från trafikvakten via kapten. Umeå cancellerad. Standby avslutad efter Berlin.
Standbyen på onsdag ändrad från 06:00-16:00 till 03:30-13:30
Jag som hoppats på ”sovmorgon”….
Åker till Solna. Äter. Jobbar och skriver. Orkar inte mer. Lägger mig 19:15.

Onsdag. Går upp 03:15. Fixar facet och somnar om. Trafikvakten ringer 05:35. En ToR Berlin (igen) kl 08:05. Efter det en Frankfurt ToR. De har verkligen maxat min sista dag.
Hinner äta frukost! Magen mycket gladare.
Ska landa 19:40. Ser chansen att komma med sista flighten till GOT 20:30.
Kallt i Frankfurt. Behöver av-isning. Tar tid. Ser GOT-flighten gå upp i rök.
Landar endast 10 minuter sent. Parkerat på inrikes. Och planet jag just landat med är det som ska till Göteborg.
Sicken jäkla tur, tänker ni säkert nu! Bara stanna kvar ombord.
Men nej, så funkar det inte!
Köper snabbt ID-biljett (personalbiljett).
Kapten är toppen och beställer en crew transport åt mig som hämtar nedanför planet. Bussas till utrikes. Chauffören släpper mig på den gaten som ligger allra närmast utgången.
Går igenom Tullen, och det är detta som är grejen. Jag MÅSTE gå igenom tullen eftersom jag varit utanför landet.
Det gäller alla, passagerare och crew. Gör jag inte det utan tar en ”rövare” och blir påkommen ryker antagligen min badge. Det vill jag inte riskera.

Så jag går från utrikesterminalen tillbaka till inrikesterminalen.
Snabba steg med väskan på släp.
Kan inte få ut mitt boardingcard i apparaten eftersom flighten redan är stängd. Får ställa mig i kö vid den bemannade disken.
Sedan är det security check.
Hinner med planet med liten marginal. Är en bland de sista ombord tillsammans med några av mina passagerare från Frankfurt flighten.
Hälsas varmt välkommen av crewet ombord som fått veta av ”mitt” Frankfurtcrew som bytt av dem vid dörren, att jag är på väg och att de inte får åka utan mig.

Landar i Göteborg 21:30. Tar flygbussen till stan. Packar upp.
Nästa standby vill jag ligga ute på slinga. Veta när jag har pick up och var jag ska vakna. Det är mer min grej.
Somnar med sval västkustluft mot facet.

Jag är ingen expert på hur man hanterar flygrädsla. Det finns det många fler som kan mycket mer om.
Jag tror också det kan vara väldigt olika hur detta upplevs från person till person. Precis som med allt annat så är vi unika varelser och hanterar saker och ting på olika sätt.
Jag kommer att ge de råd jag hört och fått veta genom åren, både som passagerare tidigare och som kabinpersonal nu.

Statistik
Det är säkert att resa med flyg. Risken att förolyckas är mikroskopisk, runt 1 på 11 miljoner. Statistiskt sett måste du flyga varje dag i 29,000 år innan du dör i ett haveri. Du utsätter dig för den största risken på väg till flygplatsen.
Detta är statistik från Luftfartsverket.
Att ta reda på statistik och rena fakta är en bra början om man vill komma till rätta med sin rädsla.

Teknik och piloter
Våra piloter är välutbildade och utbildas fortlöpande. De går regelbundet kurser i simulatorn för att där lära sig att hantera mycket svåra situationer om det skulle uppstå.
Ett plan kan flyga med en motor. Det är egentligen inte motorerna som håller det flygande utan vingarna. Och dessa går inte av. De kan faktiskt böjas upp till 90 grader har jag hört.
Om känslig teknik slås ut av tex ett åskoväder finns alltid backup.
Ett plan är konstruerat för att klara tuff turbulens. En modell testas för mycket större påfrestningar än så innan den godkänns.
Och oroa dig inte för dörrarna, de kan inte öppnas uppe i luften pga trycket.

Turbulens och väder
Piloterna försöker undvika turbulenta områden genom att flyga vid sidan av dem eller byta höjd. Detta både för passagerarnas skull och för oss om arbetar ombord. Turbulens skulle kunna jämföras med att köra på en dåligt underhållen väg, alltså absolut inget som är farligt.
Piloterna får alltid en väderinformation innan flygningen. De väljer den bästa vägen för att undvika oväder eller åskväder genom att flyga runt dem eller över dem. På flight deck finns dessutom en väderradar så de ser hela tiden vad som ligger framför.
Träffas ett plan av blixten, vilket händer då och då, så passerar den flygplanskroppen och försvinner bak. Hela planet är som en stor åskledare.
Inne i molnen skakar det ofta lite mer. Det beror på att det förekommer upp och nervindar i dessa. Det är bl.a. därför start och landning är mer hoppiga.
Tänk på att det skakar mindre på planet om du sitter vid vingarna istället för långt bak.

Förbered dig
Försök identifiera din rädsla.
Är det att inte ha kontroll?
Är det att inte kunna avbryta och gå av?
Är det de trånga utrymmena som är obehagliga?
Förberedelser ökar känslan av kontroll. Ju mer man vet desto bättre känns det. Läs på om flygning och flygplan.
Åk till en flygplats och besök den. Strosa runt, ta en kaffe och titta på plan som landar och lyfter utan att behöva känna stress för att behöva flyga själv.
Idag finns en stor källa i alla Youtube-klipp på nätet. Kolla på starter och landningar, turbulens osv. Ha på ljud så du hör hur det låter och undrar du något så googla och läs på om detta.
Kom i tid till din avgång. Stressa inte, det är aldrig bra. Ge dig tid att även då titta på plan som lyfter och landar. Se hur smidigt och fint det görs.
Undvik alkohol! Jag vet att många fått för sig att det hjälper, men det är fel väg. Känslan av att tappa kontroll är betydligt större här och du bearbetar inte rädslan med detta, du behåller den, kanske tom förstärker den.
Flygbolagen har dessutom blivit mycket mer restriktiva med att släppa ombord passagerare som är påverkade så risken finns att du pga alkoholintag och stress inför flygturen uppträder på ett sådant sätt att man ser dig som en säkerhetsrisk. Skippa därför alkoholen.

När du är ombord
Berätta för oss i kabinpersonalen att du är rädd. Vi är vana vid det och för många brukar det kännas lite lättare att bara få säga det.
Om möjlighet finns så be att få säga hej till piloterna och titta in på flight deck. Detta måste göras innan vi startar. Efter att vi är i luften har ingen förutom vi i kabinpersonalen tillträde dit.
Försök att inte fokusera på rädslan, tänk istället på den förestående semestern.
Passa på att titta på en film du längtat efter att se, eller läsa den där boken som är så spännande.
Avslappningsövningar hjälper många. Hör du till dem så gör dem under flygturen i din stol.
Om möjligt så sitt vid en gång. De flesta flygrädda tycker om att kunna resa sig upp och röra på sig under flygturen.

Flygrädsla går ofta över med tiden, även svår sådan.
Undvik inte det du är rädd för, det förstärker ofta rädslan.
Om flygrädslan blir ett problem så finns det kurser där du kan få hjälp att bearbeta detta.
Fortsätt att flyga och upplev världen. Upptäck skönheten i att flyga, att se världen från ovan och att få komma till nya ställen på vår jord.
Lycka till!

Jag fick en hel del reaktioner på mitt förra inlägg, det om att jag valt att leva ensam och att jag tagit beslutet att jag aldrig mer kommer att leva med någon annan.
Det gjorde att jag funderade en hel del runt detta, hur jag tänker och varför jag helt enkelt inte tror på ”den stora kärleken”.
Detta är mina tankar. Jag talar enbart om min erfarenhet och mina vänners erfarenheter och berättelser. Varje relation, varje människa är unik i sig.

Jag tror på många kärlekar i mitt liv. Jag är hur som helst inte gjord för att leva med en person hela livet. Jag vill faktiskt inte leva med någon.
Det finns många som lever med sin partner hela livet. Gott så. Jag är glad för deras skull. Men jag tror också att många stannar kvar i förhållandet för att de helt enkelt inte orkar eller vågar ta steget och lämna. Det finns olika anledningar till det, de mest vanliga tror jag är ekonomiska och sociala.
Människor som blir kvar i relationer de egentligen borde lämna börjar söka sex, närhet och bekräftelse utanför förhållandet.
Jag som dejtar en del vet och jag har levt med en person som bedrog mig under lång tid.

Att inte ingå i en parrelation och att aldrig mer vill leva med någon väcker ofta reaktioner. För många verkar lycka vara likställt med förhållande.
Jag har dessutom valt att inte skaffa barn. Även detta är ett medvetet beslut. Kanske inte när jag var ung, men runt 30-35 växte det fram.
Jag säger inte nej till att ha en kärleksrelation med någon igen, men jag tror att kärleken mår bäst av lite avstånd. Att få längta efter varandra. Att ha en vald vardag tillsammans. Inte alltid, hela tiden.
Det ger möjlighet att utveckla sin egen person och det som får dig att må bra, samtidigt som man har ett kärleksfullt förhållande.
Jag tror kärleken kräver en viss åtskildhet för att hålla i sig och för att respekten för varandra ska bestå. Utan detta avstånd förstoras den andra personens små egenheter till att bli fula och irriterande.
Jag tycker särboförhållanden är underskattade.

 Det är väldigt befriande att inte behöva tänka på att hitta någon partner. Att känna ett lugn och en tillfredsställelse i att leva ensam. Att omge sig med vänner och familj.
Och träffar jag någon så blir det så, men det kommer aldrig, och det menar jag från djupet av mina ”guts”, att bli något samboförhållande.
Men tro för den skull inte att jag lever utan män i mitt liv… Passionen och lustan finns alltid där, det är bara objekten som växlar.
Jag träffar många fina, roliga, intressanta, tokiga, heta män.
Ett liv utan män vore otänkbart för mig. Jag älskar dem.

Let’s face it – jag är 56 år nu, på mitt 57:e. Jag har inte tid att satsa på ”fel häst” en gång till.
Jag har mitt sätt och mitt liv att leva. En annan person kommer att ha sitt.
Jag vill inte kompromissa med de strukturer och den vardag jag har byggt upp. Det passar mig och får mig att må bra på alla plan.
Jag välkomnar mer än gärna en bra man in i mitt liv, men inte som sambo. Det är det som är hela skillnaden.

Jag har inga problem med att resa ensam som jag gjorde förra veckan till Miami. En del säger till mig att de tycker jag är modig, men för mig är det så det alltid har varit.
När jag hade eget företag gjorde jag under många år. Jag är van att ta hand om mig själv. Att lösa saker och ting på egen hand.
Jag har alltid varit en väldigt självständig person. En sån som, enligt många andra, gör konstiga val när jag väljer min väg.

Jag har alltid levt ensam. Nästan alltid. Samboåren räknar jag inte längre.
Jag drev mitt företag ensam och var tvungen att se till att det som skulle göras blev gjort. Det fanns liksom ingen annan. Visst hade jag personal, men det var trots allt jag som skulle ta besluten om vad som skulle göras, hur och när.
Jag har inga problem med att vara ensam. Jag prioriterar tid med mig själv, både hemma och på mitt jobb när jag ligger ute på hotell. Jag trivs väldigt bra med det.
Och jag har bestämt mig för att jag aldrig mer kommer att leva med någon.

När det kommer till mina små semesterresor som jag tycker om att åka iväg på vet jag ofta med kort framförhållning om det är möjligt och vilka dagar som fungerar för mig. Att hitta någon av mina vänner som kan ta semester samtidigt och pricka in samma dagar är inte möjligt. Och det är lika svårt att hitta en kollega som kan följa med då vi alla arbetar så olika scheman.
Jag blev kontaktad av en kollega som undrade om jag ville följa med till Dubai, men jag jobbade fem av de sju dagarna hon föreslog. Försökte istället få med henne till Miami, men då jobbade hon…
Alltså åker jag ensam på mina små turer.
Och då bestämmer jag också helt själv vart jag ska åka.

Men missförstå mig inte, jag gillar att ha resesällskap. Det öppnar alltid dörrarna till nya upplevelser och de föreslår saker som jag inte tänkt på.
Dessutom är jag väldigt social och gillar att prata och umgås med folk.
Men samtidigt, när jag väl är på plats, finner jag en ro i att få rå mig själv. Gå upp och gå och lägga mig när jag vill. Göra det jag gillar att göra, åka på mina turer och allt i min egen takt.

När jag är på mitt jobb och flyger är det så oerhört viktigt med tiderna som ska passas. Jag får inte komma försent. Där har verkligen stenkoll där.
Så när jag är ledig tycker jag om att bara släppa och inte bry mig så mycket.
Inte heller när jag ligger ute på layovers runt om i landet har jag några problem att sysselsätta mig. Jag går på mycket pw om vädret tillåter, jag läser, skriver, kollar serier, går igenom min mail och svara på det som behövs osv. Allt beror ju på hur mycket tid jag har.
Sömnen är viktig för mig när jag är ute på jobb så jag är noga med att komma i säng. Jag håller ganska noga koll på att jag får de timmar av sömn som jag behöver. Jag funkar inte annars.

När jag går till flygbussen har regnet, som jag hörde slå mot fönsterblecket när jag vaknade 0330, upphört.
City är helt öde. Det är bara mina klackar och min kabinväska som hörs mot kullerstenarna. På Landvetter är det fullt med folk. Det är det alltid tidiga morgnar.
Även planet till Sthlm är fullt, men jag kommer med. På Arlanda är det så dimmigt att piloterna måste landa med enbart instrument. Alla blir tillsagda att helt släcka ner sina elektroniska enheter för att inte riskera störningar.

Lunch vid 10-tiden är helt i sin ordning när jag ätit frukost vid 4 i morse. Jag är glupsk som en jakthund. Sedan slocknar jag och tar igen några av de timmar jag missade i morse. Jag kollar ”Once Upon a Time in Hollywood”, samt filmen om rättsskandalen Tomas Quick. Sedan landar Airbusen lugnt och fint på amerikansk mark.

Det är tropiskt klimat i Miami. Temperaturen är 24 grader. Jag längtar efter att byta kläder på hotellet. Det ligger på Ocean Drive med en palm och en blå himmel utanför fönstret. Sedan väntar  stranden på mig. Hänger skorna över axeln och går med bara fötter. Reflekterar över att sanden här är sträv. Mycket strävare än den på Las Palmas.

Älskar de färggranna baywatch-hyddorna och det turkosblå havet som är så typiskt för Miami Beach. Är galet förtjust i Art Deco kvarteren runt Ocean Drive som, när de tänds upp om kvällarna, är som en enda gigantisk filmkuliss. Överhuvudtaget är Miami färggrant. Om dagarna mer vitt, blått, turkos och palmgrönt. Om kvällarna som om det blivit doppat i färg. Det är helt klart ett ställe i min smak. Det är tropiskt och varmt. En blandning av USA och Latinamerika. 

På onsdagen ger jag mig ut på tur med Hop on Hop off bussarna. Fullkomligt älskar detta sätt att få en guidad tur och ta sig runt på nya ställen. Jag lär mig att alligatorn lever i sötvatten och krokodilen i saltvatten. Båda finns här i Miami. Att Miami Beach ödelades till stor del av en kraftig orkan 1926 och innan man hunnit bygga upp det igen kom den stora depressionen. När det fanns pengar att bygga igen gjordes det i den då rådande stilen Art Deco. Att Miami är en ung stad, endast drygt 100 år. Att Fishers Island är en helt privat ö som man inte kan besöka om man inte är inbjuden av någon som bor där. Det gör Ophra Winfrey. Ska kolla med henne. Återkommer om detta.

Hoppar av i Wynwood och kollar den omtalade graffitin. Väggarna i kvarteren har använts som enorma canvases för gatukonst. Det är riktigt snyggt. Kvarteren är medvetet ruffiga i sin stil. Här är inte mycket som är tillrättalagt, även om det finns mycket riktigt snygga byggnader.

Äter på ett litet ställe jag hittar på gatan. Det är varmt. Maten ackompanjeras av två enorma byggfläktar plus rockig reagge på hög volym. Ett par små tacos, som jag klämmer limesaft över, får räcka som lunch. Tar en mojito på baren bredvid. Den är inredd med en otroligt massa gröna växter, bastparasoll och enkla bord och bänkar i pastellfärger. Hemma är klockan 19:15 och då är det drinkdags. Nu har jag dessutom semester och då råder andra regler. Jag slås av det faktum att mycket drinkar serveras i plastglas. Min 150 kr’s mojito kom i ett stort plastglas.

Nästa hop off blir Little Havanna. Här samlades många av de kubaner som flydde Castros diktatur. De blev kvar. Här finns levande tuppar, dekorationstuppar, kubansk musik, mat och dans, en jädrans massa cigarrer som rullas och röks överallt, en ansenlig mängd barbershops, samt souvenirbutiker som säljer saker det står Cuba och Havanna på 🙄.

På torsdagen åker jag mer buss och sen tar jag en båttur som ingår i bussturen. Får se en massa lyxvillor där det bor kändisar och prominenta personer. Den dyraste och största kostar 650 miljoner kr och är enorm. Tänker på mina 54 kvm. Två rum och kök. Och balkong! Glöm inte det. Jag har balkong. Kan ändå bara vara i ett rum i taget, tänker jag, och låter mig nöjas med det.

Det är kväll och hela Miami Beach badar i färg. Baren på Collins Avenue heter Rock och spelar schysst musik. Blandade åldrar och laidback stil. Beställer ett glas rött vin och blir serverad det från en burk. Som en öl! Det var nytt för mig.

Trots diset är fredagen en mycket varm dag. Jag har bestämt mig för en lång pw. Jag börjar vid South Point och jobbar mig uppåt. Sitter en stund i sanden precis vid det glasgröna havet och vilar. När jag är mitt emellan South och Mid Beach behöver jag något att dricka. Köper en juice på ett lyxhotells bar-och poolområde bredvid The Boardwalk. Den kostar 12$. Dricker långsamt så det ska vara länge. Servering sker i plastmugg… Får sällskap av en ekorre. Han ingår i priset.

Bestämmer mig för att cykla resten av min motionsrunda. Hittar en Citi Bike parkering och trampar iväg. Cyklar ända upp till North Beach. Svettig och med ömmande bakända parkerar jag två timmar senare nere på Washington Avenue på South Beach.

Sätter mig på en fullständigt invaderad Ocean Drive och beställer mat. Här är total folkfest. Gatan är avstängd. Staden är nedlusad av poliser och special agents. Som om man var mitt i en polisserie på TV. Det ska spelas Super Bowl här till helgen och det är ett enormt pådrag. Mycket som byggs upp och fixas iordning för eventet. Ungefär som göteborgskalaset minus langosvagnarna, tänker jag.

Imorgon lämnar jag detta fantastiska ställe. Jag ska hem och tampas med de sista fyra oxveckorna och känna västkustvinterns andedräkt – grå, fuktig och mörk, med en temperatur strax över nollan. Det är tur jag lever i en värld där det finns Miami.