Kategori: Okategoriserade

”Åh det är skönt när mitt Stockholm är grönt
Sakta gå hem genom stan
En kyss sen går man sakta igen sakta en tur genom stan
Åh det är natt och på avstånd hörs skratt
Och man går hem genom stan
En doft av hö från nån ljuv skärgårdsö
Smyger sig tyst intill stan”

Planet ska strax landa i Stockholm och sången ljuder över PA:t genom kabinen. En efter en lyfter passagerarna huvudena från tidningar, böcker och skärmar och när hon slutar sjunga denna klassiska sommar-Stockholm-sång börjar de applådera.
Det är vår fantastiska purser Gen som sjunger, en omtalad person på SAS, känd som den sjungande flygvärdinnan, då hon inför varje landning sjunger för passagerarna.
Gen var min handledande purser på sex leggar när jag flög som elev.

Denna flight har jag arbetat i främre galleyet med henne. Pursern har alltid position 1R på flighterna så jobbar man fram med pursern har man position 1L.
Så vad gör då 1L?
Vad har jag för ansvar och uppgifter när jag innehar denna position?

Vi tog oss upp för ståltrappan, släpande på våra ganska tunga kabinväskor.
Planet står på plats och dörren är öppen. Vi går ombord och ställer in våra väskor i de skåp som är avsedda för detta. Piloterna är redan på plats.
Vi hälsar på dem och presenterar oss. Sen börjar vi jobba.

Jag som har position 1L börjar med att ge piloterna var sin flaska vatten och en plastpåse där de kan slänga skräp och papper.
Sedan går jag över till att kolla att crew maten är lastad. Eftersom vi ska till Nice idag och flighten är över sex timmar innan vi har möjlighet att äta så måste det lastas mat till oss. Det ska vara 6 meal lastade varav en vegetarisk och det stämmer.

Jag kollar hur många jag skrivit upp på min lilla lapp att det skulle vara i Plusklass.
Jag kollar vagnen och det stämmer, både det som står på lappen utanpå och det som är lastat inuti. Där finns 34 boxar med lax och pastasallad.
Jag kollar snabbt de andra vagnarna och skåpen och ser att det som ska vara där är på plats.

Pursern kollar med oss om vi är klara för boarding. Det är vi.
– Boarding positions.
Vi ska nu inta de platser vi ska ha när passagerarna kommer ombord.
Alla dörrar måste vara bemannade vid detta tillfälle. 1L& 1R står i entréen där passagerarna kommer ombord.

Boardingen går smidigt och så fort vi får bekräftat från gaten att alla som checkat in har gått igenom gaten kommer nästa kommando:
– Boarding completed

Så fort kapten är klar med sin information börjar vi ”förbereda kabinen för start”.
1R, dvs jag, börjar framifrån.
Det är en hel del som ska kollas; säkerhetsbälten, stolryggar, bord osv.
Jag som har position 1L ska också kolla att allt är latchat och säkrat i främre galleyet.
När jag har kollat rapporterar jag till purser:
– Forward cabin checked.

Nu är det dags att göra ”Safety Demonstration”.
Vid ”Safety Demonstration” står jag, 1L vid rad 10.
– ”Nödutgångarna bak, över vingarna och i den främre delen av kabinen är märkta med ”Exit”-skyltar. Ljus i mittgången kommer att visa vägen ut. Lägg märket till var din närmaste nödutgång finns. Den kan vara bakom dig. ”
Vi som ”demar” gör de rörelser ni alla så väl känner till.

Vi är nu klara för att lyfta. Det sista kommandot vi får över PA:t är:
– Cabin Crew take your seats.
Vi gör så och spänner fast oss hårt.
När alla, inklusive vi i kabinpersonalen, sitter på plats ringer pursern i till Kapten och ger sin sista rapport inför starten och innan det får inte planet lyfta:
– Cabin clear
Nu är det dags att lyfta mot den franska rivieran.

Så fort vi fått ”sign off” och kan ta av bältena, fixar jag kaffe till piloterna.
Jag passar på att höra när de önskar äta sin mat och vill de ha den på nervägen sätter jag den i ugnen omgående.
Det tar ca 20 minuter att värma den.
Under flighten arbetar jag med pursern och serverar i främre delen av kabinen.
Vi sköter Plusklassen men fortsätter bakåt tills vi möter våra kollegor som arbetar bakifrån.

När vi börjar närma oss Nice och får ”sign on” för passagerarna är det dags att kolla kabinen för landning. Samma procedur som när vi lyfter.
1L, jag, kollar framifrån och rapporterar ”cabin checked” så fort galley och kabin är kollade och säkrade.

Vid denna landning får vi den vackra Sinatrasången ”Summer Wind”. En passade låt när Medelhavet glittrar långt därnere under oss.
”The summer wind came blowin’ in from across the sea
It lingered there, to touch your hair and walk with me…”

När passagerarna går av står jag tillsammans mer pursern och piloterna och säger ”Hej och tack” till alla våra passagerare.
Nu ska vi göra en snabb ”turn around” och vända tillbaka till Stockholm.

Det gnisslar i bromsarna när pendeltåget saktar in på Arlanda Station.
Med kabinväskan efter mig går jag av tillsammans med en bunt andra människor.
Hissen blir snabbt full. Det är tidigt. Klockan är 05:48 och vi har check-in 06:05.

Jag går genom ett ännu ganska tomt Sky City. Hissen tar mig upp till våning fem där Crew Base ligger.
Jag ställer ifrån mig min väska i hörnet där det finns ställningar för dessa.
Det har börjat fyllas med folk nu. Det doftar av kaffe vid automaten där några piloter står och förser sig.
Jag nappar åt mig ett par bananer och stoppar ner dem i väskan innan jag också fixar mig en kaffe som jag girigt suger i mig samtidigt som jag öppnar min iPad och checkar in.
Jag sätter mig i soffan och börjar gå igenom dagens leggar för mig själv.

50 minuter innan planet ska lyfta samlas vi i kabinbesättningen för en pre-flight briefing på Crew base.
Om piloterna är på basen kommer de förbi och hälsar och ger oss information om väderförhållande, beräknad flygtid och annat som kan vara bra för oss att veta. I övrigt har de sin egen briefing.

Vi samlas på ett särskilt ställe för just denna procedur. Tidiga morgnar är det med stora kaffemuggar och trötta ögon, men det är alltid lika spännande att se vilka man ska arbeta ihop med.
Jag gillar de här korta snabba genomgångarna. Det är bra att få sitter ner en stund med jobbet framför sig och det brukar på kort tid bli en uppsluppen och positiv stämning. Det är så många roliga människor man träffar här.

När jag tar min iPad och min handväska och går dit är pursern redan på plats. Jag ser på skylten på bordet att det är ”min” flight.
Vi hälsar samtidigt som ytterligare en i crewet dyker upp och bara en minut senare kommer den fjärde och sista. Vi öppnar våra iPads med aktuell flight och pursern håller i briefingen.

Vi kommer förberedda. Själv brukar jag göra det på pendeln till Arlanda eller när jag precis kommit fram till basen. Man kan inte göra det för tidigt då mycket händer in i det sista.
Jag föredrar att skriva upp det viktigaste på en liten papperslapp som jag kan ha i fickan under flygningen. Står jag i gången och har kabinplacering under boarding eller är ute och serverar så vill jag kunna ha den nära till hands.

Vi börjar med att kolla vilken flygplanstyp vi flyger – Boeing eller Airbus.
Vi får veta vilket vårt flightnummer är och vilken gate vi avgår från.
Sedan går vi över till att titta på information rörande passagerarna.
Hur många är det totalt?
Hur många sitter i Plusklass och hur många i Goklass. Passagerarna i Plusklass har automatiskt mat och dryck i sin biljett då denna biljett är dyrare, men är det någon i Go som har beställt mat så kollar vi var den/de sitter.
Vi får också veta var ”dividern” mellan Plus och Go ska sitta.
Vi tittar om vi har några Diamond och Pandionpassagerare ombord och var dessa sitter då de har särskilda förmåner med sina kort.
Det finns också passagerare som beställer sin biljett med ”special services”.
Det är tex om de har barn under 2 år (infant), husdjur (pet in cabin), handikapp av olika slag, cello…
Ja, det finns många olika ”specials”. Dessa måste vi ha extra koll på.

Nästa punkt är under ”procedures” och ”route information”.
Här står bl.a. hur många crew meal det ska vara lastade till oss som arbetar ombord.
Där står det om det är några ”safety highlights” som vi särskilt ska uppmärksamma.
Det står vilken typ av galley vi har – Atlas eller KSSU.

Sist tittar vi på serveringsprogrammet för just denna flygning.
Det är lite olika beroende på inrikes/utrikes, flightens längd, leisure, charter osv.
Och sist finns en ”special”. Om det är någon särskild annonsering som ska göras eller om det är något annat som vi bör hålla koll på.

Nu är det dags för oss att välja vilken position vi vill arbeta på. Alla utom pursen som alltid har position 1R. När vi är fyra ska en gå fram med pursern, de andra två ska gå i bakre galleyet.
Alla har olika arbetsuppgifter, men det berättar jag om i ett annat inlägg.

Vi hämtar upp våra kabinväskor och ytterkläder och tar hissen ner till plan två där vår ”crew security” ligger.
Där arbetar alltid två personer.
Idag är det den underbart rare mannen som kollar våra badges och när vi går igenom larmbågen.
Hans kollega, en yngre kvinna, kollar på scannern där innehållet i våra väskor syns.
Det är alltså samma typ av säkerhetsprocedur som för passagerarna med den skillnaden att här är ingen kö och vi kan ha vätskor med oss.

Crewbussarna står på rad utanför securityn. Vi hoppar in i den främsta, hälsar på chauffören och talar om vilken gate vi ska till. Sen rullar vi iväg utmed terminalbyggnaden till rätt plan.
Idag får vi inte åka så långt. Färden är snart över.
Vi tar våra väskor igen, säger hej då till chauffören och går mot ståltrappan som leder upp till den ”arm” som passagerarna går igenom för att komma till planet.

Nu är vi klara att påbörja vårt arbete ombord och hälsa vår passagerare välkomna!

Jag är anställd i Resurspoolen på SAS. Eller som vi säger, jag är ”timmis”, alltså jag jobbar per timma.
Jag har vid några tillfällen fått erbjudande om visstidsanställning, både 80 och 100%. Nu senaste när mitt anställningskontrakt gick ut den 28 februari och det skulle uppdateras fick jag erbjudande om 80% visstidsanställning mellan 1 mars och 31 augusti.
– Varför tar du inte det…?
– Är du dum…?, tänker säkert en del.

Och visst, hade jag bott i Stockholm hade jag absolut kunnat tänka mig att jobba 80%, men med tanke på att jag pendlar och har flera arbeten så behöver jag kunna styra min tid själv.
Det kan jag inte på samma sätt när SAS lägger schemat. Jag är dessutom så pass ”gammal” nu och van att sköta mig själv, att jag vill bestämma när jag jobbar och inte…
En lyx jag unnar mig.

Hur ser dealen i Resursen ut då?
Jo, varje månad måste jag öppna upp minst sju dagar då jag gör mig tillgänglig för arbete. Av dessa sju dagar måste det vara minst en sammanhängande helg (lör-sön) och ytterligare minst två helgdagar, men dessa behöver inte vara sammanhängande.

Under sommarmånaderna, juni-augusti, måste jag göra mig tillgänglig minst 39 dagar. Av dessa måste det vara minst 10 dagar per månad, de övriga nio dagarna får jag fördela som jag vill.
Jag måste också göra mig tillgänglig antingen julhelgen eller nyårshelgen.

Precis som på andra arbetsplatser med behov av extrapersonal så läggs arbetena först och främst ut på de man är skyldig att betala ut månadslön till.
Vi ”timmisar” får ta det som blir över.
Och det är inte alltid man blir schemalagd de dagar man öppnat upp. Vissa månader är magra flygmässigt.
Januari-mars är sådana.

Därför har det skapats en facebook-sida av cabin crew för cabin crew där vi ger bort och tar flygningar av varandra.
Matchar man med någon som vill bli av med den/de dag/dagar som jag vill ha så skickar en av oss in förfrågan till ”Ask Planning” som lägger dessa jätteschema och så avgör de om bytet är möjligt.
Det är ju några kriterier som ska uppfyllas:
– Man måste vara behörig på den plantyp som man byter till.
– Dygnsvilan måste uppfyllas (minst 13 timmar).
– Maximal tjänstgöringstid på rullande sju dagar får vara maximalt 55 timmar.
– Det får vara max 2 timmisar på en flight.
Sen finns det ännu fler, men detta är några av de som oftast berör mig.

Jag är ganska nöjd med att vara kvar i resursen. Det ger mig en del frihet jämfört med mina kollegor som är tillsvidare- eller visstidsanställda.
När SAS lägger schemat kan man inte själv styra när man ska arbeta. Jag kan hålla vissa dagar och helger jobbfria då jag har behov av det.
Självklart kan även de fast anställda byta med varandra men det är inte lika självklart och enkelt som för oss har jag förstått.
Vi byter ju bara bort timmar mot timmar, medan de har månadslön och då blir det lite annorlunda.

De flesta som arbetar i resurspoolen har, liksom jag, fler inkomster och arbetar med annat också. En hel del pluggar.
Det är en förutsättning för att kunna försörja sig och få det att funka. Du kan aldrig vara säker på hur mycket produktion du ska få. Man får se om sitt hus och inte vara beroende av bara flygandet.
Utöver arbetet som flygvärdinna arbetar jag i dagsläget med följande:
– Anställd 40% på ett rekryteringsföretag där jag arbetar med administration och redovisning.
– Mitt eget företag där jag har några uppdrag inom administration och redovisning som jag fakturerar.
– Styrelseordförande i mitt f.d. företags branschorganisation.
– God Man åt 4 personer med demens och hjärnskador.
– Styrelseordförande i vår Bostadsrättsförening.

På detta sätt rullar mitt arbetsliv på just nu. Jag funderar på vissa förändringar men har ännu inte landat i riktigt hur de ska se ut… så… fortsättning följer…

Jag hade min första layover i Luleå. Vi landade på kvällen ett par dagar efter midsommar. Mitt i det nordiska ljuset om sommaren.

På morgonen drog jag på mig träningskläderna och gav mig ut på en lång PW. Det doftade av hundkex utmed vattnet och av syllar från järnvägen jag passerade. Google maps fick hjälpa mig med orienteringen. Luleå var virgin soil för mig.

Jag köpte en persika och en yoghurt på ICA på Storgatan. På hotellrummet fixade jag kaffe, två små mackor med kaviar och ägg och skivade ner persikan i yoghurten. Jag reser alltid med kokta ägg och kaviar i kabinväskan. Har jag det klarar jag mig länge.

Efter att ha tryckt i mig denna fantastiska frukost lyssnandes på någon av mina Spotify-listor samtidigt som jag kollade sociala medier, gick jag ut på stan en sväng. Jag satte mig på en uteservering, kollade folk, drack kaffe och lät midsommarsolen värma ryggen.

Jag gillar layovers. Det är kul att få komma till en ny stad. Landar vi sent på kvällen är det skönt att få bli hämtad med taxibuss vid flygplatsen, körd till hotellet och bara gå direkt i säng.
Har vi en tidig pick-up så behöver jag mindre än hälften av tiden att inställa mig jämfört med om jag är hemma. Jag ska ju bara ner i hissen efter att jag fixat till mig.

Kommer vi sent på kvällen är det inte vårt crew som flyger tillbaka på morgonen. Då blir dygnsvilan för kort. Vi brukar ha mellan 12–24 timmar ungefär på ett stopp. Då finns det redan ett crew på plats som tar vårt parkerade plan och vi byter av ett annat crew senare under dagen.

Vi har ofta layovers på vår roster. Jag kan inte minnas en enda period då jag inte haft åtminstone en layover.
Här är mitt schema för de fyra dagar som jag ska jobba 4-7 april. Då har jag två layover i Göteborg. Det är ju toppen för mig för då får jag sova hemma.
På lördagen ska jag flyga en charter ToR Göteborg Las Palmas. Det är också en av anledningarna till att vi flyger till någon annan stad i Sverige, vi ska flyga en charter eller en reguljärflygning därifrån och tillbaka.

Så vad gör man på en layover? Dör hotelldöden…?
Det beror så klart på om man kommer upp så man har kvällen eller morgonen ledig och hur långt stoppet är. Jag brukar försöka hinna med en pw eller en löprunda, antingen utomhus om vädret tillåter, i annat fall på hotellgymmet.
Jag brukar också ta mig tid att skriva en del.
Ibland möter man upp med någon annan ur crewet och tar en bit mat ihop, men det är vanligare att var och en gör sin egen grej.
Det blir helt enkelt en del egentid.

Redan innan jag fick jobbet som flygvärdinna hade jag börjat fundera på hur jag skulle lösa mitt boende när jag var uppe i Stockholm för att flyga.

Jag bor i Göteborg och SAS har bara en bas i Sverige och den är på Arlanda i Stockholm.
Det var alltså upp till mig att fixa någonstans att bo om jag valde att jobba här, för precis som med pendlandet till och från arbetet så står ju inte företaget för mitt boende när jag är i Sthlm.

En del av tiden ligger vi ute på ”slingor” vilket innebär att vi sover på hotell i andra städer. Vid dessa tillfällen står SAS självklart för vårt boende samt transport till och från flygplatsen.
Men många gånger kommer vi till vår hemmabas efter ett pass. Då är ansvaret mitt eget för boende. Så en fast punkt i Stockholm skulle jag ha behov av.

Hotell var en lösning men den skulle innebära relativt höga kostnader och jobb med bokningar inför varje månad. En annan lösning var att hyra ett rum av någon, alltså vara inneboende, och det var den lösningen jag valde att fokusera på.

Jag kastade ut en fråga på messenger till dem av mina bekanta som kunde tänkas känna någon eller som kanske själva hade ett rum för mycket.
Inget schema liknar det andra så jag kunde inte ge något exakt antal nätter som jag skulle ha behov av rum, men jag räknade ut att skulle jag jobba som jag tänkt så skulle det röra dig om minst två och som mest 10-12 nätter.

Under mina första veckor bodde jag på det ställe på Söder där jag bott under utbildningen, men jag fick snabbt napp på en lägenhet inne i city som jag kunde få hyra i juli-augusti.
Det var perfekt. Jag hade gångavstånd till Arlanda Express och hela stan utanför porten.
Jag gick genom sommar Stockholm tidiga morgnar, med kabinväskan rullande bakom mig. Solen strålande från en redan klarblå himmel och träden som skuggade trottoarerna.
På kvällarna glittrade staden och dess gator, Kungsgatans höga torn, det upplysta Konserthuset, sorlet från uteserveringarna, doften av varm stad och asfalt…
Minnen av mina första månader med mitt nya liv, min nya livsstil…

Men detta var tillfälligt och när september kom hade jag lyckats lösa det hela på nytt. 
Sedan dess hyr jag ett rum hos en väninnas väninna i Solna. Jag trivs toppenbra och det är enkelt för mig att ta pendeltåget ut till Arlanda.
Funkishuset i Solna har blivit mitt ”andra hemma”.
Och eftersom jag har aviga tider – ibland extremt tidiga morgnar, andra gånger incheckningar mitt på dagen eller eftermiddagen, så går vi sällan på varandra.
Hon står ut med mina aviga natt/morgon- och kvälls/nattider och själv har jag inte ont av att höra henne när jag ibland måste gå och lägga mig redan vid 19/20-tiden eller behöver sova länge en morgon om jag flugit sent och inte kommit i säng förrän mitt i natten.
Och de få gånger vi sammanstrålar så blir det lite prat och ibland ett glas vin.

Det är skönt att ha en fast punkt när man ska arbeta. Livet blir mindre komplicerat och allt går snabbare. Man lär sig hur kollektivtrafiken går och varifrån.
Man vet var man har sina saker och behöver inte få koll på det varje gång.
Det spar mycket tid och planerande. Du vet vad som väntar dig varje gång du kommer dit.

Nu åker jag blå linje med tunnelbana och vill jag så är jag i stan på 9 minuter.
Och det vill jag ofta.
Jag älskar att få promenera runt i Stockholm och lära känna staden igen. Att få möta upp med någon väninna för kaffe eller ett glas vin.

Mitt extraboende i Sthlm har fixat sig jättebra och jag hoppas det ska kunna fortsätta så ett bra tag.
Och skulle det förändras… ja, då får jag ta det då.

Jag är inte bara flygvärdinna… jag är pendlare också…
När jag skriver detta sitter jag på tåget på väg från Sthlm. Jag har varit uppe och jobbat ett pass igen.
Landskapet utanför tågfönstret är mitt emellan vår och vinter.
På vissa ställen, där solen inte nått, ligger snön kvar och trycker.
På andra ställen börjar det likna vår, ni vet sådär bart och kalt och färgerna… lite urvattnade, nyvakna och lite rädda för att ta steget fullt ut och ropa vår. Det är bara himlen som är klart blå.

Och ja, pendlandet har verkligen blivit en stor del av mitt liv, men det insåg jag snabbt att det skulle bli.
Det tar tid och livet i resväskan blir ännu mer påtagligt när man pendlar och vi är många på SAS som gör det.
Många bor i Göteborg och andra städer runt om i Sverige, men jag har också jobbat med kollegor både i kabin och i cockpit som bor på Mallorca, i Frankrike och på andra ställen runt om i Europa.

Alla dessa timmar på tåget måste ju fyllas med något. Och vad det blir, ja, det varierar från gång till gång.
Jag skriver mycket så klart, både dessa bloggtexter, men också inlägg till Instagram och Facebook.
Ibland redigerar jag bilder, rensar bland alla som finns i mobilen och sparar ner några som passerar nålsögat.
Andra gånger väljer jag att titta på ett avsnitt eller två av en serie jag följer. Ibland blir det en film istället.
Jag passar på att svara på sms eller messenger till vänner som hört av sig. Jag ringer min mamma…

Men varför väljer jag att åka tåg…?
Varför flyger jag inte istället…?
Jag flyger väl gratis…?

Nej, det gör jag inte när jag tar min upp för att påbörja ett arbetspass. Lika lite som någon annan får betalt av sin arbetsgivare för att ta sig till sitt jobb, så får inte jag det heller. Men jag kan flyga på ID-biljetter som våra personalbiljetter kallas, och det gör jag ibland.

När jag börjar tidigt på morgonen tar jag alltid tåget upp på eftermiddagen eller kvällen dagen innan.
Jag brukar åka någon gång mellan 15:00/19:00 beroende på när jag ska upp på morgonen, eller natten….
Samma gäller när jag går av sent sista dagen på en slinga. Då sover jag i Stockholm och åker tåget hem tidigt dagen efter.

Om jag däremot går på ett arbetspass senare på dagen kan jag ta flyget upp och landa direkt på Arlanda, i uniform och redo att börja jobba. Och motsatsen gäller om jag checkar ut tidigt. Då kan jag ta ett plan direkt hem till Göteborg på kvällen.
Det finns dock ingen garanti för att jag kommer med eftersom jag flyger på personalbiljett som är på stand-by.

Jag brukar för säkerhets skull alltid kontakta mina kollegor som jobbar på flighten jag har biljett till för att höra med dem om det finns plats på ”klapp” antingen i bakre galleyet eller i cockpit ifall det skulle vara tokfullt i kabinen.
Och vad betyder ”klapp”…?
Jo, det är det extrasäte som finns i cockpit och som också finns i bakre galleyet och som används då man tex har elever ombord.

Det känns ibland som mina kabinväskor är en förlängning av hela mig. De sitter liksom fast i min hand och när jag rör mig utan dem känns det som om något fattas… som jag har glömt något…
Och jag har blivit en fena på att packa smart och litet. De där plaggen som ”kan vara bra att ha”, nej det finns inte längre… Inga extra kläder får följa med.
Det samma gäller prylarna i necessären. Bara precis det som behövs.

Allt detta resande har blivit en livsstil för mig. Det känns som jag alltid är på språng nu för tiden. Och jag har alltid gillat att vara på väg. Det här yrket drar väl helt enkelt till sig människor som har det suget… reslusten.

Mina bästa minnen av mina år med mitt fd företag är alla inköpsresor jag gjorde över hela världen och alla olika människor jag träffade. Det var det som bröt av vardagslunken och fick tillvaron att glittra och resesuget att virvla till i magen.

Nu har jag inte längre någon vardagslunk överhuvudtaget. På morgnarna när jag vaknar får jag ofta ta några sekunder och tänka till var jag befinner mig, vilken dag det är och vad som står på agendan just idag.
Det finns inte längre ”en vanlig dag” för mig verkar det som. Nu känns det som det glittrar hela tiden.

Tänk att det bodde en sådan liten nomad i mig…

Midsommarafton och midsommardagen fick jag flyga till Faro i Portugal respektive Split i Kroatien. 

Detta var betydligt längre turer än de jag haft min första dag.

Faro är en flight på ca 4:30 så arbetstiden som helhet är schedulerad till 10:50.

Det var midsommarafton och det hade regnat lätt på förmiddagen. Försommaren hade varit magisk med sin värme och man började lite oroligt undra om det skulle räcka hela sommaren eller om allt redan gått åt…

Och nu vet vi… det gjorde det verkligen. Det bara fortsatte och fortsatte och fortsatte…

Vid landningen på Arlanda satt jag på flight deck. En ny upplevelse för mig och en spännande sådan. Det är häftigt att få ta del av piloternas kommandon till varandra och kommunikationen med flygledningen.

Det är noga med upprepning av det kommando man just fått. Detta kallas ”closed loop communication” och är viktigt när det är säkerhetsrelaterade arbeten, vilket ju en flygning är. Att nicka eller göra tummen upp är alltså inte ok. 

Midsommardagen tog mig till Split. Kortare tur än dagen innan med flygtid på ca 2:45 och total arbetstid på 7:35.

Det är svårt att förstå att det bara är drygt 20 år sedan det var brinnande krig där. Nu är det ett semesterparadis.

Också denna gång satt på flight deck, men nu vid inflygningen och landningen i Split. Så otroligt vackert. Det blå havet och de gröna böljade kullarna på Kroatiens fina kust långt därnere.

Denna typ av flighter kallas leisure. Turer till semesterorter som ligger i södra Europa.

Det är roliga arbetspass som inte är lika tidspressade som de kortare inrikes- och nordiska turerna. Här hinner vi med på ett helt annat sätt och upplägget är därför annorlunda. 

På dessa turer kör vi alltid ”försäljningsvagnen”. Det är  den med taxfree varorna. Mycket bra produkter till förmånliga priser.

Innan jag började på SAS så hade jag dålig koll på detta, men nu kan jag varmt rekommendera att ni tar en titt på varorna i ”The Store”. Det är vår katalog med bilder och priser på produkterna som finns till försäljning och där erbjudandena många gånger är väldigt förmånliga och många produkter riktigt riktigt bra!

På söndag morgon satte jag mig på tåget hem till Göteborg. Min hemstad tog emot mig med sommarvärme och lugn. Avslappnande och vant att få gå ner till lilla kontoret utmed älven och dricka mitt kaffe med P4 Göteborg i bakgrunden. 

Jag gjorde snabbt undan det jag skulle och sedan tog jag ledigt. 

Det var snart dags att flyga igen. 

Egentligen skulle jag åkt till Nice över midsommar, men början till ett nytt liv kom emellan.

På årets längsta dag fick jag istället göra mina första flygningar för SAS. Det blev en lång dag också för mig; från det jag steg upp i Gbg 03:45 tills jag la huvudet på kudden i Sthlm strax efter 23:00.

Min första tur gick till Köpenhamn. 50 minuter innan flighten samlades vi uppe på Crew Base på Arlanda. Det är där man möts innan flygturerna och checkar in. 

Det var en kort tur, ca 1h, och då blir det ett intensivt arbetspass. Det var dessutom ganska rejäl turbulens så vår stund att göra det vi skulle blev ännu kortare.

Jag hade beteckningen UX i crewlistan, vilket betyder elev. Det skulle jag vara 12 leggar innan min release, och jag gick därför utöver minimum crew. Pursern var min arbetsledare och jag jobbade i främre galleyet med henne.

För första gången satte jag mig på ”jump seat” och spände fast mig. Jag tog ett djupt andetag, slöt ögonen och log för mig själv. Så kul detta skulle bli. Nu började det på riktigt.

Planet började taxa ut och ställde sig i position i änden av startbanan. Motorerna varvade upp och så drog kapten på. Planet rörde sig snabbare och snabbare och ett ögonblick senare lyfte vi från marken mot den blå junihimlen. 

Tillbaka på Arlanda hade vi ”meal stop”. Pursern och jag pratade igenom flighten medan vi åt och jag fick vettig, konstruktiv och bra feedback på mitt arbete. 

Jag träffade också på ett par av mina kurskamrater som också var ute på sina UX-turer.

Dagens andra tur gick till Amsterdam. Lite längre flight, ca 2h, och mer tid att göra vårt arbete. Det var så roligt att få göra live, en del av det vi lärt oss under utbildningen. 

Jag gick från Zinkensdamms t-banestation upp till mitt rum i huset på Skinnarviksberget. Klockan var strax efter 22 på kvällen. Det var midsommarljust ute. Det doftade från flädern som sträckte sig ut över staketen. Det var fuktigt på gatan efter ett lätt regn. 

Jag somnade innan huvudet nått kudden. 

• 

Tisdagen den 22 maj tog jag tåget till Stockholm. Jag hade bokat rum på ett ställe på Söder som jag kände sedan tidigare och där jag bott vid ett flertal tillfällen. Det ligger vackert på Skinnarviksberget med utsikt över staden och Riddarfjärden. Dagen efter började jag min utbildning till flygvärdinna. 

Första dagen hade vi lektion på Crew Base på Arlanda. Resten av tiden tillbringade vi mest ute i Hangaren, men också på CAE Aviation Academy, båda en bit från själva Arlandaterminalerna. Vi fick vår arbets-Ipad som vi genast var tvungna att vänja oss vid eftersom hela kursen låg där och gjordes via denna. Vi var 13 i gruppen, 2 män och 11 kvinnor. Alla var mellan 19 och 29… och så jag som var 55. Vi hade så roligt och blev ett sånt fint gäng.

Det var långa dagar. Jag gick upp vid 05:30 för att göra mig iordning och ta mig från Söder ut till Arlanda. Vi hade lektioner mellan 08.30 – 16:30 och sedan var det kvällsplugg. Morgondagens lektion skulle vara inläst och genomgången kvällen innan och var det tester, vilket det nästan alltid var, så skulle dessa vara gjorda och godkända. De där gångerna tekniken inte vill samarbeta var jag nära sammanbrott. Vissa kvällar höll jag på till 23-tiden innan jag stupade i säng. Vid de tillfällen vi hade praktiska övningar fick vi vara i en ”mock-up” och träna. En kväll hade SAS bokat bassängen i Märsta där vi fick öva på livräddning och hur man tar sig upp i en flotte med flytvästen på.

Så där satt jag uppe på Söder med vidöppna fönster mot den vackraste försommar vi haft på decennier och hörde planen som flög in mot Bromma samtidigt som jag tryckte i mig så mycket det bara gick om säkerhet och nödsituationer ombord ett flygplan. Jag tog ett break för att sträcka på mig och fixa lite mat och sedan fortsatte jag medan skymningen och sommardofterna smög sig på.

Många säger ibland lite nedvärderande, och okunnigt vill jag tro, att en flygvärdinna är en servitris i luften. Och ja, det är vi också, men vi är primärt inte där som servitris. Vi är piloternas ögon och öron i kabinen. Vi är där för att alla ska kunna få hjälp om något oförutsett inträffar. Vår prioritetsordning är Säkerhet – Punktlighet – Service. Vi är utbildade i brandbekämpning på 10 000 meters höjd och vi har lärt oss att utföra hjärt/lungräddning och första hjälpen. Vi vet hur man flyttar en förmodad bomb till en plats på flygplanet där den förhoppningsvis kommer att leda till minsta möjliga skada om den skulle brisera. Vi har fått lära oss enkelt självförsvar och hur vi ska sätta handklovar och bälta en oredig person ombord. Vi vet hur man förbereder för nödlandning och hur vi evakuerar planet på 90 sekunder.

Under dessa tre veckor som vi matades med all denna kunskap hade vi tre prov som vi var tvungna att klara av. Vi fick inte ha mer än max ett felaktigt svar på de 15–20 frågorna som varje prov innehöll. Den dagen jag hade gjort de sista två proven och fått godkänt var det en sådan lättnad. Jag hade klarat det! Jag var i mål! Den 14 juni fick jag mina ”vingar”. Denna symbol bär vi alltid på vår uniform. Det som börjat över en fisksoppa på Bee Bar i november året innan var nu färdigt. Nu kunde ett nytt kapitel i mitt liv börja.

Med tanke på att jag haft eget företag i 20 år var det en annorlunda erfarenhet att söka arbete.
Men mitt CV, personliga brev och den film jag skulle spela in på mig själv där jag på engelska kortfattat skulle svara på och utveckla tre frågor fick godkänt.

Strax före jul fick jag diverse tester skickade till mig på nätet; tre olika i engelska språket, ett där man skulle söka information samt ett personlighetstest, alla med tidspress.
Det var nervöst, det måste jag medge. Jag fixade mig en rejäl kopp kaffe, satte telefonen på ljudlöst, stängde av musiken, tog ett djupt andetag och tryckte på startknappen…

Veckorna gick. Inget hände. Jag började misströsta och började inse att jag inte fixat testerna och var borta i urvalsprocessen.
Men så en fredagmorgon i februari när jag satt med huvudet djupt begravt i havregrynsgröten och håret på ända, ringde telefonen.

– Hej, vi ringer från SAS. Vi har försökt maila dig men våra mail studsar tillbaka. Finns det någon alternativ mailadress vi kan nå dig på?
De fick mailadressen till kontoret där jag arbetar deltid, men innan vi lade på så var jag ju tvungen att fråga:
– Vad stod det i mailet?
– Ja, jo, vi vill gärna träffa dig på en intervju.
Behöver jag säga att det telefonsamtalet gjorde hela den helgen!

En dryg vecka senare, en iskall marsmorgon, flög jag upp till Stockholm med magen full av fjärilar och kaffe. Vi var tolv personer som var kallade till samma intervjutillfälle. Det var både gruppintervjuer, gruppövningar och enskilda intervjuer.

Två dagar senare fick jag besked att jag var antagen till utbildningen under förutsättning att mitt belastningsregister var rent, kontrollen av min person visade grönt ljus och att jag klarade hälso- och drog/alkotestet…

Nu var jag ytterligare ett steg närmare. Tänk om jag faktiskt skulle gå hela vägen…!