Kategori: Okategoriserade

I drygt 3,5 timma får vi vänta innan vi lyfter från London-Heathrow.
Ovädret som ligger över London drar sig österut, mot Göteborg, vilket gör att det drar ut på tiden.
Bakom mig sitter ett illvrålande barn.
Och bredvid mig en flygrädd kvinna.
Jag åt inte innan vi gick ombord.
Köpte inte något att äta.
Har en banan och en mandarin, men det förmår inte långt.
Frukosten är sedan länge ett minne blott för magen.
– Det är inte farligt att vara hungrig ett tag, muttrar jag till mig själv…
Vi blir sittande länge på planet innan vi får lyfta.
Tiden flyttas fram två gånger innan vi äntligen får börja taxa.
Under tiden delar flygvärdinnorna ut vatten och små chipspåsar.
Slukar min i ett nafs.
Hungrig som en varg.
Note to self – var inte så dum nästa gång.

När vi landar är det så dimmigt att jag inte ser marken förrän jag ser lampor precis innan vi når landningsbanan.
Planet får landa på enbart instrument.
Alla mobiler och Ipads måste stängas av helt.
Till råga på allt står vi remote och blir bussade till terminalen.
Där vi får stå i en evighetslång passkö.
Två plan har landat samtidigt så det är väl runt 350 personer…
Det är Boris ”Brexit” Johnsons fel…
För att inte tala om att de, engelsmännen, kör på fel sida.
Och har eluttag som inte matchar med något annat lands.
Vilket jag så klart har glömt att ta med adapter till.
Måste spendera £5,49 för att förse mig med (ytterligare) en.
Har några stycken hemma nu…
Note to self – uppdatera packlistan så det inte händer igen.

Vi bor på hotell ute vid Gatwick Airport.
Det är en av baserna för TUI i UK.
Vi äter English breakfast på morgnarna och är rörande överens om att frukosten på hotellet på ARN var betydligt bättre.
Vi är här för att ha en utbildningsdag med Holly och Matt på Boeing Center.
Nu är vi framme vid Dreamlinern.
Nu ska vi lära oss hur den funkar.
Vad som är skillnaden mellan den och den mindre 737-8.
Den utbildades vi på när vi var i Sthlm.
En viktig del för oss är hur vi hanterar dörren.
Både i normalt läge och i armerat läge.
Så det får vi öva på.
Vi får tyvärr inte besöka planet.
Det hade jag velat göra.
Men i slutet på november ska jag jobba på den för första gången.
Och det ser jag fram emot!

På morgnarna i Sthlm går vi ett gäng ut till CAE.
Krispigt oktober med blå himmel och gula löv.
Våra dagar blir fullmatade med både teori och praktik.
Ett teoretiskt exam om 737:an.
Den mindre Boeing-maskinen.
Den som tar 189 passagerare.
Och sen ett antal praktiska – åka slide, öppna dörrar, släcka bränder, hantera pilotsätena osv.
När vi är nere och besöker mock-uperna träffar jag gamla SAS-kollegor.
De är där för sina årliga nödträningar.
Så roligt att se dem.
Kan inte hjälpa att det nyper till i hjärtat igen.

Och så ”wet drill”.
Vi bussas ut till ett badhus en kväll efter stängning för att ha hela bassängen för oss själva.
Klädsim, ta på flytvästen under vattnet och blåsa upp den manuellt.
Alltså inte dra i ”röda brickan” och få den att blåsa upp med ett ”smash”.
Nej, lungorna ska göra jobbet, i vattnet, medan vi trampar för att hålla oss flytande.
Sen åker den stora flotten i och vi ska ta oss upp i den utan hjälp.
Jag är trött redan innan vi åker ut till bassängen.
Ännu tröttare när vi kommer tillbaka.
Somnar fint med utsikt över mitt favoritflygledartorn – det på Arlanda.
Det som är designat av Gert Wingårdh.
Som än inspirerat av den nordiska mytologin.
Odens två vakande korpar – Hugin och Munin.

Hinner med en PW runt Riddarfjärden innan vi lyfter mot London på fredagen.
Stockholm i oktober.
När vädret är fint.
Ljuvligt.
Fikar i Gamla Stan och tar flygbussen tillbaka till ARN.
Vi är några stycken som åker in till London på kvällen efter lördagens lektion.
Går av vid Blackfriars.
Strosar utmed Themsen på South Bank.
London höstar, precis som Sthlm.
Och en stad på kvällen, med höstlöv på gatorna, när ljusen tänds…
Magic!
Och nu går vi in på upploppet!
På onsdag åker vi till sthlm för sista etappen
En vecka kvar.
Ett exam kvar.

Lördag morgon i ett tomt oktoberGöteborg.
Bara två fiskmåsar som slåss om en spya på Kungsportsplatsen.
– Fräsch, muttrar jag till dem när jag passerar på väg till flygbussen och Landvetter för halvlek.
Nytt exam framför mig.
Ska börja dagen med det.
Måtte det gå bra.
Det har det gjort hittills.
Dämonerna tystnar mer och mer.
Rätt åt de djävlarna!
Men de väsnas lite extra idag när det är prov på gång.
Det har varit ett tufft tempo i två veckor.
Har inte hunnit mycket mer är plugg och utbildning.
Jag lägger allt annat åt sidan.
Nästan allt.
När det kommer till vad som är viktigt är jag bra på att prioritera.
Några saker måste jag hantera så klart.
Men det som jag anser kan vänta får göra det.
Sju teoretiska exams och ett praktiskt är avklarade.

Nu har jag två veckor kvar.
Hälften är gjort.
Tempot kommer att vara detsamma, men det är faktiskt bara två teoretiska exams kvar.
Det ena på Boeing 737 Max 8
Och det andra på Boeing 787 Dreamliner.
SAS flyger ju bara Airbus i Sverige numera.
Så det var ett tag sedan jag jobbade på en Boeing.
När jag började 2018 blev jag först utbildad på Boeing.
Men sedan hösten 2019 flög jag nästan bara Airbus.
På SAS kom skiftet av modell precis där.
Nu får jag damma av mina gamla av Boeing-minnen igen.
Inser när jag går igenom dokumentationen att den är något förändrad mot den jag minns.
Vi kommer också att ha en hel del praktiska exams nästa vecka.
När vi är på CAE på Arlanda.
Och i slutet på veckan åker vi till London för att bekanta oss med Dreamlinern.
Den finns inte på CAE på Arlanda.
Just Dreamlinern ser jag mycket fram emot.

Från min plats i kursrummet ser jag planen landa på Landvetter.
Många med den välkända SAS-loggan på stjärtfenan.
Jag kan inte hjälpa att jag saknar mitt SAS-liv.
Säger fortfarande ”vi på SAS”.
Har inte lyckats släppa mentalt än.
Och samtidigt ser jag så himla mycket fram emot det nya.
Motstridigt.
Som en kamp inuti.
En strid om var jag hör hemma.
Jag är fortfarande mitt emellan.
Minns hur roligt det alltid var.
Och har inte riktigt har fått komma igång på TUI.
Men vår lilla grupp lär känna varandra bättre och bättre.
Våra personligheter komma fram mer och mer.
Masken framför facet faller av.
Det är roligt.
Jag har fått nya kollegor.
Och samtidigt saknar jag mina gamla.
En morgon får jag sällskap av en fd SAS-kollega.
Hon ska till Miami.
Och på Instagram ser jag att en annan fd kollega gör sin sista flygning.
Nu går hon i pension.
Efter 45 år i luften.

Idag har jag skickat tillbaka min SAS-uniform och mina väskor till Ted Bernhardtz.
Och samlat ihop mina crewtags, min namnskylt, plombtången, vingarna och badgerna.
Sist tömde jag och raderade min iPad.
Imorgon när vi landat på Arlanda ska jag gå till SAS crew base och lämna in.
Det kommer att kännas konstigt att inte ha det som mitt ”jobbhem” när jag är på ARN.
Nu får jag gå till TUI’s crew base istället.
Så gott som allt packat för fem dagar i Stockholm och London.
Varför vänta..?
Bättre att göra allt idag.
Då får jag, förhoppningsvis en lugn dag imorgon innan vi lyfter.
På kvällen står jag en stund i fönstret och tittar.
Kollar fönstren runtomkring.
En katt på nedre botten mittemot.
Sitter och tittar ut genom fönstret.
Och adventsljusstakarna som stått hela året sedan julen 2021 lyser fortfarande…
Vildvinet vid jaktslottet är rejält glest nu
Och det som är kvar på dess tunna rankor är rött.
Hösten vann över sommaren i år igen.

Regn mot rutan.
Måndag kväll.
Ledigheten är lugn.
Sovmorgnar och inga tider att passa.
Bara jag och kaffet och genomgång av kommande veckas exams…
Jag går igenom mailen.
Fixar med BRF:en.
Jobbar igenom PAf’s administration och ekonomi för veckan.
Ringer SAS crew-support angående återlämning av mina grejer till dem.
Gör upp om en tid då jag ska komma.
Mailar Ted Bernhardtz om återlämning av uniform och väskor som ska till dem.
Känner återigen hur det nyper till om hjärtat.
Sista dörren att stänga om livet med SAS.
Sen dyker jag ner i min TUI-utbildning.
Och vänder tankarna mot allt det nya som väntar.
Som jag är så taggad för nu!

Första veckan av kursen är till ända.
Tre kvar.
Jäkligt intensiva dagar.
Med massor av information att trycka in i skallen.
Och med viktiga exams.
Tre den gångna veckan.
Och tre i veckan som kommer.
Som vi måste klara.
Även om jag har gjort detta en gång tidigare så kan jag inte ta något för givet.
Det har dämonerna piskat in i mig.
Vissa saker benämns på andra sätt.
Och hela kursen är på engelska.
Det var den på SAS också eftersom flygets språk är engelska, men där var våra instruktörer svenska.
Nu är det engelsmän.
Chris och Laura denna vecka.
Chris är dessutom från Skottland.
Så hans accent är betydligt svårare för oss att förstå.
Laura är från London.
Det gör det lättare.
Men de är suveränt bra båda två.
Fantastiska personer.
I veckan som kommer får vi två nya engelsmän som instruktörer.

Tisdagen var information, prova ut uniform och installera våra ipads.
Ett av våra viktigaste arbetsredskap som måste vara up and running omgående.
Vi gör hela vår utbildning via den.
Och våra exams.
Och den måste alltid finnas med när vi är ute på jobb.
På onsdagen samlas hela gruppen av 14 taggade ladies.
Och så trycks gasen i botten!
Vi går rakt in i Dangerous Goods.
Stort ämne.
Viktigt och tungt.
Vad skulle du gissa är vårt största problem/fara rörande farligt gods?
Det är faktiskt litiumbatterier.
Finns överallt.
I telefoner, ipads, laptops…
Och de kan överhettas och fatta eld.
Och är det något vi absolut inte vill ha på 10.000 meters höjd är det en brand.
För det kan gå förbaskat fort.

Dagen efter har vi exam rörande Dangerous Goods.
Och sen kastas vi direkt in i Security-kapitlet.
Lika viktigt och lika stort som det förra.
Dagen efter har vi exam på det.
Två dessutom.
Och samma upplägg.
Vi måste klara båda.
Säkerhet är ju vad vårt arbete går ut på.
Vi ska utan incidenter eller olyckor ta våra passagerare, och oss själva, från A till B.
Även om många vill tro att det är att servera drinkar…
Så just nu är det inga problem med vad jag ska göra på kvällarna.
Eller den lediga helgen som just passerat.
Skulle kunna plugga dygnet runt.

Jag minns den där varma maj 2018 när jag gjorde detta första gången.
I SAS-hangaren och på CAE på Arlanda.
Och kvällarna i det lilla rummet på Skinnarviksberget i Stockholm.
Med allt pluggande.
Då var allt detta helt nytt för mig.
Nu känner jag till terminologin.
Och kan leta i min egen minnesbank.
Men de där dämonerna härjar fortfarande där i bakgrunden.
Även om de har tystnat något så jag ser till att vara förberedd och påläst.

Därför blev det en söndag och måndag med inläsning.
First Aid denna gång.
Imorgon, tisdag, är det dags för exam i det ämnet.
Och det är lika stort och lika viktigt som de två tidigare.
Känns snart som om det ska poppa ut ur huvudet på mig.
Börjar bli trångt därinne.
När jag inte läser om First Aid, gör jag E-learningtest, kurser, på paddan.
Det ska också vara klart innan vi åker upp till Arlanda för vidare utbildning på CAE.
Och jag gillar inte att vara sent ute.
Vill ha allt klart i god tid.
Nu har vi en vecka kvar här i Göteborg.
Sedan flygs vi till Stockholm.
Attans vad roligt det här känns!!
Så håll tummarna för mig!
Snart lyfter jag mot nya spännande destinationer!

SK158 från Got till ARN i måndags.
Sista flighten med SAS.
SÅ tungt!
Satt på position 2A.
Såg hela kabinen.
Gången fram till främre galleyet.
Den blå skylten med SAS-loggan till höger på väggen.
Gardinen som svängde på sig när planet lyfte.
Det blev så där tjockt och trångt i hela bröstet när vi satt tysta och lyfte mot det blå.
”Sista gången” hamrade det i takt med hjärtat som slog.
Mitt danska crew hade köpt en present till mig.
Då kikade lipsillen fram.

När vi skiljts åt går jag till basen.
För ”sista gången”.
Min manager är inte där, men jag träffar en av de andra som jag pratar en stund med.
Då kommer lipsillen fram igen.
I Convinikylen tar jag en liten thailåda som jag värmer.
Sätter mig vid fönstret där jag så ofta brukar sitta.
Kollar ut på start- och landningsbanan.
Det där tjocka i bröstet finns kvar.
Vill inte försvinna.
Jag har så himla svårt för avsked.
Det värsta jag vet.
Går till bagagestället och tar min väska.
Säger hej då till crew support.
Ser några piloter jag känner igen.
De sitter borta i sofforna och pratar.
De ser inte mig.
Så jag går snabbt ut genom dörren.
Fixar inte mer avsked nu.

Så just nu står jag mitt emellan.
Foten jag hade på SAS har jag lyft men ännu inte satt ner i det nya.
Svajar på ett ben liksom.
Och då är det som att öppna fördämningarna för dämonerna.
Katastrofdämonen i armkrok med fiaskodämonen härjar runt i huvudet.
Ja, det är ett par av Ingmar Bergmans dämoner jag lånat.
– Tänk om det händer något som gör att det inte blir någon utbildning, säger de.
– Varför skulle det inte bli det, svarar jag.
– Tänk om du inte klarar kursen då, säger de en liten stund senare.
– Fast det har jag ju gjort på SAS, säger jag till mig själv för att få tyst på dem.
– Det kanske är helt andra kriterier här, fortsätter de.
– Och jag har gjort alla nödträningar under de år jag jobbat, fortsätter jag och försöker tuppa till mig.
– Men du kanske fuckar upp fullständigt, skrattar de.
– Ja, jo, jag vet…
Dämonerna har flyttat in i mitt huvud och de jävlarna är så svåra att bli av med.
Fan ta er, tänker jag.
– Du kanske gjorde helt fel när du sa upp dig, härjar katastrofdämonen vidare.
– Tänk om det slutar med att du inte har något flygjobb överhuvudtaget, skriker fiaskodämonen.
– Då sitter du där och ser dum ut, filosoferar katastrofdämonen.
– Du skulle aldrig berättat för någon. Nu har du jinxat, säger fiaskodämonen och ruskar på huvudet.
Jag försöker få tyst på dem.
Det går bra emellanåt.

Så på tisdag kommer jag att sätta mig på flygbussen och åka ut till Landvetter.
Det är där vi börjar utbildningen.
Då hoppas jag de där förbannade dämonerna har tystnat.
Att de lämnar mig ifred.
Jag har gjort drog- och alkoholtest redan i juli.
Min medical report är fortfarande aktuell.
Den gäller till mars 2023.
Jag har kartlagt mina jobbförehavanden de senaste fem åren.
Lämnat mina referenser.
Redovisa ett rent belastningsregister.
Gett dem tillåtelse att kolla upp mig via Säpo.
Gått igenom säkerhetsintervjun och fixat den.
Fått anställningsnummer.
Fått loggin till min Tuimail.
Fått schema.
Och tagit bilder till min nya ID-badge.
Nu är jag redo för allt det nya!
Och det ska bli så himla spännande!

Har en charterhelg med danska kollegor.
Fantastiskt kul!
Men det där med danskan…
Får ju erkänna att den inte är det enklaste att förstå av våra nordiska språk.
De gånger jag inte gör det frågar jag.
Eller låtsas…
Sussi som jag huserar med i bakre galleyet har en lätt danska.
Det funkar fint.
Bo pratar en lugnare danska.
Det funkar bra.
Men Bent, pursern, är svårare.

De låter mig sköta annonseringen eftersom passagerarna är svenskar.
Vi tycker det är ett bra upplägg.
– Och så tar vi ”Safety Demo” på göteborgska, säger Bent och lägger på luren.
Och jag snackar på.
Medan passagerarna boardar talar jag om att de inte får öppna taxfreepåsarna förrän vi kvitterat dem.
Och att de ska vara så snälla och ta ett steg in i stolsraden för att släppa förbi bakomvarande passagerare.
Och jag inser, som så många andra, att jag får en ”annan” röst och intonation när jag annonserar.
Det blir väldigt ”rikssvenskt”.
Det blir inte göteborgska.
Jag har iofs inte göteborgsdialekt.
Men Bent hör nog ingen skillnad…

På lördag flyger jag till Antalya i Turkiet.
På planet hem är det flera passagerare som jag var med och flög ner för en vecka sedan.
Riktigt roligt när de känner igen en.
Och jag känner igen dem.
En kvinna som blev rejält dålig under flighten kommer ombord frisk och kry.
– Mår du bättre nu? frågar jag henne.
– Åh! säger hon. Kommer du ihåg? Jag var sååå dålig.
– Ja, dig minns jag mycket väl, säger jag.
Det är en helt annan person än den kvinna vi släppte av i Turkiet förra lördagen.
Så roligt att se!
Och så roligt att få prata med henne och hennes lilla dotter när de väntar i toalettkön.

Men hur roligt jag än har är det en helg fylld av vemod.
Av farväl.
För imorgon flyger jag min sista flight för SAS…
Från Göteborg till Sthlm.
Jag har sagt upp mig.
Och jag ska lämna in mina skandinaviska vingar.
Det har varit så svårt att ta det där sista steget.
Att ringa det där samtalet.
Att säga till min manager att jag ska säga upp mig…
Jag kan vara en sån lipsill i denna typ av situationer.
Har svårt att hålla tårarna tillbaka.

SAS har varit så oerhört mycket glädje för mig.
Jag har älskat jobbet i luften.
Kollegorna, passagerarna, de tidiga morgnarna, de sena nätterna…
Faktiskt även nätterna.
Så jag ger inte upp det livet!
Jag tänker fortsätta med det.
För den 4/10 börjar jag min utbildning till cabin crew på TUI!
Jag kommer att få bas i Göteborg.
Och jag kommer att få flyga långt!
Det var det som avgjorde saken!

Men SAS finns för alltid i mitt hjärta.
I mitt DNA.
För det var här jag fick möjligheten till ett liv jag inte visste att jag älskade!
Det var här jag sålde min själ till livet i det blå.
Till en ganska annorlunda tillvaro.
Där dagar är dagar och inte helg eller vardag.
Där tider är tider och du jobbar oavsett vad klockan visar.
Där du får kollegor som du delar hela ditt liv för under en flight.
Galleymoments!
Så det har varit en helg fylld av mycket vemod.
Och samtidigt blandat med glädjen över det som ska komma.
Med blicken framåt.
Mot det nya.

Det ligger ett snärje av rosa och vita tarmar utanför råttans mage.
Och en magsäck som fortfarande är hel.
Dess kropp i övrigt är platt och lite våt där den ligger på övergångsstället.
Munnen lite öppen.
Ögonen också öppna.
Så kan ett råttliv sluta.
Dödare kan ingen vara…
En liten kåre av äckel bubblar upp.
Både för att det är en råtta, men också för att behöva konfronteras med dess inälvor så här tidigt på morgonen.
När det fortfarande är mörkt.
Och lite chilly.
Sömnen har jag precis lämnat där hemma.
Under den varma duschen.
Och i de sista snabba, stora klunkarna kaffe.

Ofta när jag landar efter en sån här tidig morgon och går hemåt på eftermiddagen får jag feeling.
Nu går jag genom en solig stad där folk sitter på uteserveringar.
Känner mig så himla pigg och på G.
Vill ut och träffa folk.
Sitta en stund i solen och prata.
Och så kommer jag hem.
Tar av mig uniformen.
Kollar igenom väskan.
Sätter mig i soffan och kollar på morgondagens pick-up tid – 04:25
Sätter klockan – 02:50…
Och så blir jag sittande där en stund.
Med lite musik.
Lågt och lugnt.
Känner gruset bakom ögonlocken.
Borstar tänderna för att få en ny smak i munnen.
Inser att jag behöver gå och lägga mig om 3 timmar.

Och där någonstans kommer en trötthet.
Den där lusten att gå ut försvinner.
Inser att jag behöver ta hand om mig själv.
Utelivet får vänta tills jag kan sova ut dagen efter.
För skulle jag kunnat göra det hade det varit annorlunda.
Ibland tänker man att sova kan man göra när man är död.
Och det är väl sånt man kan säga.
Men att bränna sitt ljus i båda ändar är nog allt annat än smart.
Det sliter så oerhört på kroppen.
Och kortat faktiskt mitt liv.
Ska jag hålla, både fysiskt och psykiskt, finns det all anledning att prioritera mig själv.
Min sömn är urviktig.
Och min egentid likaså.
Jag älskar att sova.
Och att umgås med mig själv.
Hinna tänka tankar till slut.
Det jag så ofta saknade när jag drev eget företag.
När det snurrade så himla fort emellanåt.

Flyglivet gör det extra viktigt att ta hand om sin sömn.
När jag ska flyga tidiga morgnar börjar jag preppa redan en dag innan.
Stiger upp innan jag brukar och går till sängs tidigare än vanligt.
Och samma, fast tvärtom, om jag flyger sena flighter.
Sova så länge jag kan och stanna uppe den där timmen/timmarna extra.
Ja, du fattar.
För de som flyger långt är det ännu viktigare.
När du flyger över flera tidszoner så tappar du sömn.
Då gäller det att få så mycket du behöver av den när du kan.
Jag tar oftast inte någon ”nap” på dagen.
För mig pajar det nattsömnen.
De där samman hängande timmarna som är så viktiga.
Men måste jag så måste jag.
Då blir det max 30-45 minuter.
Sedan skräller telefonen.
Och tvingar upp mig.

Flyger in över Gbg på sista leggen.
Genom de tunna molntrasorna följer jag det blå bandet som är Göta Älv.
Ser det runda huset där jag en gång bodde.
Det som aldrig blev mitt hem.
Och strax nedanför det mitt nuvarande.
Där jag trivs så oerhört bra.
Tänker att jag snabbt ska hämta min telefon och spela in det jag ser.
Men då då hör jag pursern säga ”cabin crew take your seats” och jag måste sätta mig.
Och spänna fast mig inför landningen.

September är sommar just nu.
Även om morgnarna blir mörkare för var dag som går.
Göteborg är strålande sol och ljumma grader när vi landar.
Jag går och hämtar mitt nybakade pass och inser som så många gånger förr att september alltid känns som starten på något nytt.
Så blir det i år också.
Det kommer mycket nytt denna höst.
Känns som en virvel av förändringar.
Jag tog ett stort steg i veckan.
Och det kommer jag att skriva mer om.
Men jag kommer att vänta ett litet tag till.

När jag går nerför backen mot stan passerar jag en död fågel.
Det är något så övergivet och sorgligt över den lilla fågelkroppen.
Den har dragit upp benen mot magen.
Så där som döda fåglar gör.
Jag har en normal vecka.
Med normala arbetstider.
Börjar 08:30 och slutar 17:00.
Lunch en timma.
Mina morgnar brukar vara folktomma.
Och betydligt tidigare.
Så tidiga att nattklubbarna inte stängt.

Nu upplever jag en normal morgon.
Med septemberkrisp i luften.
Och folk på väg till sina jobb.
Och leveranser till restauranger och caféer.
På Brogyllen handlar jag bröd till advokatbyrån.
Jag jobbar där hela veckan.
På Rosengrens.
I receptionen.
Normala dagar och tider.
Känner mig lite ringrostig den första timman.
Men sen är det som vanligt igen.
Kul att träffa alla efter mitt tre månaders uppehåll.

I Sverige är det valfeber.
Det kampanjas och duelleras.
Mina partikollegor jobbar stenhårt.
Jag är inte längre aktiv i politiken.
När jag började flyga avsade jag mig mina uppdrag.
Tyckte det var svårt att kombinera och hinna med.
Idag är jag bara med i valberedningen för en stadsdel.
Och revisor i en grupp.
Men att rösta är viktigt.
Jag bestämmer mig för att förtidsrösta.
Om jag inte gör det och spar det till söndag kan det bli strul.
Tänk om Trafikvakten ringer och undrar om jag kan ta en flight…

Och det är precis det som händer.
På fredag förmiddag när jag sitter i repan ringer det.
Så nu flyger jag en charter till Rhodos imorgon.
Jag nappade direkt när jag fick frågan.
Det började rycka i flygvibbarna efter en vecka på marken.
Så det blir en mycket tidig morgon på söndag.
Uppstigning kl 02:15…
Det betyder ett tidigt sänggående ikväll.
Preppar det med att sätta klockan redan idag.
Inte sova så länge jag vill…

Så innan AW med vännerna på fredagen hastar jag iväg och röstar.
För är det något man måste göra så är det det.
Att ta vara på sin rätt att rösta.
Många som inte har den möjligheten.
Det är en skam att struntar i att rösta.
När det kommer till politik är jag ideologistyrd.
Jag röstar inte på någon partiledare.
Det är partiets ideologi och den kurs det har som är viktigt.
Det handlar inte om en fråga, eller två, som är viktigt för just mig.
Det är helheten som betyder något.
Riktningen på sikt.
Sen kan en partiledare och partitoppen styra den riktningen fel.
Som med Centerpartiet.
Ett traditionellt borgerligt parti som lierat sig med socialister och kommunister.
Skulle det parti jag tror på göra så skulle jag hoppa av.
Och välja ett annat parti som står närmast den ideologi jag tror på.

Och så dör hon, drottning Elisabeth II av Storbritannien.
Hon som alltid funnits.
Och samma dag slutar också min fd företagarkollega andas.
Förlorar kampen mot cancern.
Hennes man ger beskedet på hennes instagramsida.
Det gick så fort.
Livet är så skört.
Så snabbt till ända.
Jag står i köksfönstret och tittar på hur vinden får vildvinet i slottsträdgården att vaja.
Tunna stråk av löv på väg att gulna i dess hängande rankor.
Som silvertrådarna i mitt hår.
Det är stråk av höst nu.
En del löv har blivit gula.
Andra är fortfarande frodigt gröna.
Kampen mellan sommar och höst.
Den som hösten alltid vinner.
Precis som våren alltid vinner över vintern.

Valet närmar sig och det är kulturkalas i stan.
Varför man valt att kalla det fd Göteborgskalaset för kulturkalas lurar ingen.
Samma langosvagnar.
Samma uppträdanden.
Ja, artisterna är ju nya, men det är samma upplägg.
På dagen familjer.
Och på kvällen party.
Låter lite bättre med ”kultur” tänkte tjänstemän och politiker.
Mig har det dock glidit spårlöst förbi.
Tills jag på onsdagseftermiddagen gick till pick-up vid crewhotellet.
Då var det fullt pådrag med bygget.
Hade gärna suttit på en uteservering med ett glas vin och några vänner.
Men bidrog istället till ”arbetslinjen” och flög folk till södra Europa.
För september är inte höst.
September är sensommar på det mest fantastiska sätt.

Har haft kvällsturer dessa dagar.
Och börjar dagarna under parasollet på balkongen.
I kortärmat och solglasögon.
Med mycket kaffe.
Lyckades till slut vända dygnet.
Åt kvällstid.
Fick till det de här sista dagarna på slingan.
Nästa vecka har jag kontorsgöra på schemat.
Då får jag de där 9-5 tiderna.
I repan på advokatbyrån.
Inser att jag tycker väldigt mycket om de där kasten som flyglivet ger.
Urtidiga morgnar kontra sena nätter.

På tisdagen börjar jag lätt.
Jobbar en Köpenhamn ToR i en Airbus 321:a.
De går ofta till CPH och OSL.
Mycket folk på dessa turer.
321:an är annorlunda än Airbus 320.
Där är 4 bemannade dörrpar.
Vi sitter var och en för sig.
En bak och en fram som vanligt.
Men de andra två, på position 2 och 3, sitter i kabinen vid de två dörrparen där.
I Airbus 320 sitter vi två fram och två bak.
Ingen i kabinen.
Där är inga dörrar utan fönster.
Det behöver bara vara bemannat där det är dörrar.
I 320 vet jag i sömnen var all nödutrustning finns.
Här får jag tänka till lite.
Så är det med en maskin man inte flyger så ofta.

Jag sover hemma mellan tisdag och onsdag.
Vaknar tidigt.
Än har jag inte hittat kvällsrytmen.
Ska till Malaga från Gbg och sedan landa i Sthlm 01:15.
Om allt går på tid utan sloter.
Redan på förmiddagen har jag fått en rosterändring.
Istället för att sova varje natt i Sthlm och ha standby på lördagen blir jag satt på en slinga nere i Gbg.
Perfekt för mig!
Efter Malaga får jag lift med kapten in till stan.
Underbart.
Hade fått vänta på flygbussen i en dryg timma annars.
Nu stänger jag dörren om mig på St Eriksgatan när den rullar iväg från Arlanda och ut på motorvägen.

Och det är Köpenhamn och Malaga och Göteborg och Kreta och Malaga igen.
Och sensommaren på västkusten.
Och solnedgångarna över Europa.
Och valupptakt i Sverige.
Sista dagen flyger jag Malaga igen.
Ombord har jag en klasskamrat från grundskolan.
Så roliga dessa möten är!
Vi hinner pratas vid en stund mellan mina sysslor.
Hon ska till Malaga med sin bror och son med flickvän.
Vi bestämmer att det är dags att ses och ”catcha up” under hösten.
Man vet aldrig när nästa tillfälle kommer.
Om det kommer…

För här står jag idag.
Frisk och levande.
Och samtidigt på ett sjukhus i Göteborg ligger en fd företagarkollega och dör.
I mitten av juni fick hon sitt cancerbesked.
Och i mitten av augusti gav läkaren henne 4–10 veckor.
Det kan gå så skrämmande fort.
Och så är ditt liv helt förändrat.
Det är så många nu.
De där jag känner som lämnar jorden.
Det blir så när åren packar in under en.
Men jag är inte rädd för att åldras.
Jag är rädd för att mista livet.
Mista förmågan att leva fullt ut.
Att inte orka längre.
Att inte få andas.
Men idag gör jag det.
Idag lever jag fortfarande.
Mitt i sensommarseptember.

Sjunker ner på mitt säte på tåget mot Göteborg.
Lite svettig.
Mycket varm.
Tunga väskor.
Fyllda av doftande ljus.
Och av doftande pinnar.
Vemodigt och melankoliskt inre.
Fyll av minnen från 26 år med Formex.
Nu stänger jag den dörren.
Nu är det förbi.
På årsstämman i onsdags avträdde jag min plats i branschföreningens styrelse.
11 år som styrelseledamot varav 6 som styrelsens ordförande.
Nu är det dags för nya krafter och idéer att ta vid.
Det sista bandet till den bransch jag varit en del av sedan 1996 är klippt.
Men en del av de människor som befolkar den finns kvar i mitt liv.
Och mina miljoner minnen.

Allt har sin tid.
Det var dags för mig att släppa nu.
Branschen har glidit längre och längre bort från mig.
Och de sista två covidåren, utan Formex och alla möten där, har avståndet ökat.
Jag har känt det så tydligt.
Under vår-vintern talade jag med en styrelsekollega.
Frågade honom om han kunde tänka sig att ta över.
Han var villig att ta stafettpinnen.
Då var tanken att lämna min plats 2023.
När min mandatperiod var slut.
Han undrade om jag kunde tänka mig att stiga åt sidan redan till denna årsstämma.
Jag behövde inte tänka så länge.
Beslutet var mentalt taget.
Det var klokt att släppa nu.
Jag var ju redan på väg.

Mellan orden jag skriver tittar jag ut på åkrar och ängar som glider förbi.
Augusti därute.
Augusti är Formex.
När sommaren skälver till mot höst, men fortfarande är tungt grön.
Och januari är Formex.
När julen packats ner och mörkt kall och svart-vit januari tagit vid.
Så många mässor jag varit med på.
Så många mil jag gått i hallarna.
Sett kaoset sista byggdagen på kvällen.
Och magin när man kommer första morgonen.
Som om någon svingat ett trollspö över allt.
Så många människor jag lärt känna.
En del kvar.
Andra borta.
Har gått vidare med annat.
Eller lämnat jorden för alltid.

Det är så oerhört många minnen.
Hur ska jag ens kunna återge en bråkdel av dem.
Livet i inredningsbranschen har tagit mig på en resa runt jorden.
Något jag aldrig hade kunnat tro när jag som ny utställare 1996 byggde min lilla monter i Hall B på Stockholmsmässan.
Hong Kong, Kina, New Delhi, Paris, Provence, Frankfurt, Birmingham, Oslo, New York, Bangkok…
Men alltid Formex.
Två gånger om året för att visa upp och sälja allt det jag hittade.
Sedan 2015 har jag inte varit utställare.
Då har jag istället varit där för att prata med våra medlemmar.
Och med nya potentiella sådana.
Intensiva och fullmatade dagar.
Inom mig kan jag höra ljuden.
Och känna lukterna.
Och se besökare och utställare.
Hur de hastar in på morgonen.
Och med trötta fötter lämnar på kvällen.

Mina sista Formexdagar har jag jobbat med Anna.
Hon håller i valberedningens arbete.
Och är också en gammal mässräv.
Hon drev företag i branschen i många år.
Har det här i sina gener liksom.
Vi har malt mässgångar.
Pratat med våra medlemmar.
Druckit kaffe.
Och vatten.
Och vin.
Och haft så förbannat roligt.
Pappukaja ett och två.
Inte samma smak på dofter.
Eller män.
Eller Håkan Hellström.
Men vi gillar Earl Grey te.
Och finska legender.
Och Formex.
Och varandra.
Det kommer vi långt på.

Jag fyller på mitt vinglas medan tåget tar mig hemåt.
Mot västkusten.
Tåget fullt av människor på väg till Håkan Hellströms fjärde och sista konsert.
I lurarna sjunger Elton John en hyllning till Marilyn Monroe.
Sensommaren mörknar över sjöar och skogar när vi närmar oss Göteborg
Granarnas siluetter är skarpa och taggiga mot den gråblå himlen.
På onsdag flyger jag igen.
Då fortsätter det liv jag lever idag.
Jag är glad att jag en gång tog beslutet att sälja mitt företag.
Då var den tiden kommen.
Och jag är glad för beslutet att lämna styrelsen.
Men det drar ändå ett stråk av vemod genom kroppen.
Det går inte att hindra.
Att säga adjö till något är inte alltid lätt.
Även om man vill.
Det finns människor jag aldrig mer kommer att träffa.
Några av de jag pratat med under dessa dagar har jag sett för sista gången.
Sånt är livet.
Och imorgon när jag vaknar ska jag tvätta håret.
Det är det första jag ska göra.
Det var över en vecka sedan sist…

Min farmor och farfar fick 15 barn.
Nio pojkar och sex flickor födda mellan 1929 och 1950.
Min pappa var nummer fem i barnaskaran.
Idag är han och ytterligare tre bröder borta.
De andra finns fortfarande kvar.
Gun-Britt är idag den äldsta.
Hon fyllde 91 i år.
Pappa skulle varit 87.
Alla 15 barnen gifte sig och fick egna barn.
Vi barnbarn är 41 stycken.
Nästan alla av oss har egna barn.
Jag är en av de enda som inte har det.
Barnbarnsbarnen är 86 stycken.
Och barnbarnens barnbarn är i dagsläget 26 stycken.
And counting!
Vi är alltså just nu 168 stycken i fyra generationer med blodsband från två personer.

Igår var vi 162 eller om det 164 som kunde närvara.
Då var det så klart en massa ”respektive” också.
Totalt tror jag vi är 204 stycken.
Festen var egentligen tänkt att hållas 2020.
Så blev det inte.
Sen var tanken att vi skulle ses 2021.
Blev inte så heller.
Men nu!
Äntligen blev det av.
Några nya småttingar har tillkommit sedan dess.
Och ingen har försvunnit.
Men jag tror att någon eller några av dem jag träffade igår kommer jag troligtvis att ha sett för sista gången.
Med tanke på familjens storlek så har vi inte möjlighet att ses så ofta.

Efter jättesläktfesten hoppade jag och syster med familj in i bilen och styrde mot Skövde.
Dags för nästa fest!
Det är kusiner från mammas sida som har en sommarfest i sin trädgård.
Massor av folk.
Partytält, levande musik och fri bar.
Jag minns knappast hur jag tog mig därifrån och upp till Billingens camping och stugby.
För det är enda stället i hela staden där det finns rum denna helg.
Jag sover i en stuga, den sista som fanns kvar när jag bokade.
Min bror och hans fru sover också där.
Ja, inte i min stuga.
De har en egen.
Eller om det är så att de sover på vandrarhemmet.

Jag och kabinväskan tar oss upp till dusch- och toalettlängan.
Inser dagen efter när dimman i huvudet har lättat att jag i natt sminkade av mig på herrarnas.
Tur ingen karl bestämde sig för en nattlig dusch…
Det finns ingen toa och ingen dusch i stugan.
Detta är jobbigt för mig.
Jag som är så bekväm av mig.
Campinglivet är inte för mig.
Mitt i natten ska jag dessutom bädda sängen.
Slåss rejält med lakan och påslakan.
Vaknar på morgonen och tänker att jag smiter bakom stugan och kissar.
Inser att det inte kommer att funka.
Alla kommer att se mig.
Fan!
Försöker somna om.
Har glömt bettskenan märker jag.
Kissnödig.
När brorsan ringer vid 09:40 drar jag snabbt på mig kläderna.
Snabb som en iller upp till toaletten.
Tar en raggardusch och drar på mig facet.
Bäddar ur sängen.
Hittar boken under huvudkudden.
Hade tydligen tänkt läsa innan jag somnade…

Rullar iväg nerför Billingen.
I baksätet på brorsans Volvo.
Sommarsöndagen klämmer ur sig fint väder och utsikten magnifik.
Stannar vid första bästa mack och köper kaffe och macka.
Svägerskan och jag konstaterar att vi mår oförskämt bra.
Brorsan behöver mer kaffe.
Så det blir att stanna halvvägs till Göteborg igen.
Hemma packar jag om väskan.
Äter middag och går till Centralen för att åka till Sthlm.
Nu stundar mässlivet.
Formex i dagarna fem.

Fredag och Håkan!
Hur många superlativer kan man inte spotta ur sig om den mannen.
Han som faktiskt blev profet i sin egen stad.
Fredrica och jag sitter på läktaren.
Mitt emot scenen.
Långt där framme ser vi en liten myra som är en sån gigant kila runt på scenen.
Fyra utsålda konserter.
Det är mäktigt.
Syrran och svågern står och väntar uppe i Skår.
Fredrica och jag tar oss snabbt dit och snart är vi ute på motorvägen hemåt.
Somnar hos mamma.

Vaknar till ljudet av klockan som slår i hallen.
Morgonkaffe i köket.
Och doften av luktärt som mamma plockat i trädgården och satt i en vas
Luktärt är barndomsdoft.
Hela mammas hem är barndom.
Och ungdom.
Och minnen.
Sen gör vi oss iordning.
Och går på jättesläktfesten.