Kategori: Okategoriserade

Dag fyra har just passerat.
Imorgon river jag av en charter till Rhodos och sedan går jag av.
Sitter med magen full av thaimat i mitt ”Sthlmshemma”.
Flugit tre leggar idag varav en passiv.
De två aktiva gick till Köpenhamn och tillbaka.
Ingen tuff dag när det gäller antalet timmar och leggs.
Men det var galet med för mycket handbagage på hemresa.
Fullmatad maskin.
Ner till sista platsen.
Vi två som gick i kabinen fick kriga.
Allt som inte var rullväskor var tvunget att läggas under stolen framför.
Det sista – en gitarr – fick åka framme i cockpit!
DÅ jäklar är de fullt!

Göteborg bjuder upp till regndans och gråväder på onsdagen.
Det gör ingen människa glad.
Taxiresan på torsdagen från Sturup in till Malmö är hänförande.
Blommande solgula rapsfält.
Nyutslagna saftigt gröna träd.
Och blå himlen med vita molntussar.
Som en tavla.
Så galet vackert.
Och i Umeå på fredagen är det vår.
Det är fullt med folk på uteserveringarna.
Och björkarna i ”björkarnas stad” är skirt gröna.
Från mitt hotellfönster ser jag Umeälven sakta flyta fram.
Och ovan den är himlen ljust blå.
På Arlanda Express in till stan är det sol.
När jag äter min thaimat kommer det regn.
Och så är solen tillbaka.

Det blir många olika sängar på en sån här tripp.
”Sthlmshemma” på St Eriksgatan funkar.
Där har jag koll på var toan ligger när jag halvsovande går upp på natten.
För jag måste alltid upp på natten.
Dricker mycket vatten på em.
Tror ibland jag ska kunna ignorera det.
Somna om.
Like yeah!!
Och hemma i Göteborg är ju hemma.
Men sen sov jag i Malmö.
Då blev det problem.
Hade glömt var jag var.
Och var toastolen var.
Sökte mig fram i mörkret.
Med händerna framför.
Såg antagligen ut som ett miffo.
Natt nr 4 i Umeå.
Det gick bra.
Minnet var med mig.

I Malmö var jag ute på en PW.
Gick runt hela innerstaden.
Och hamnade till slut på Centralstationen.
Magen kurrade så jag hade tänkt gå tillbaka till hotellet och ta en yoghurt.
Men så mindes att jag en gång tidigare, efter ett styrelsemöte, ätit några väldigt goda smörrebröd där.
Tågstationen i Malmö är en av de bästa stationer jag varit på.
Där finns ett helt koppel små ställen att äta på.
Olika utbud av bra mat.
Inte bara flottiga Maxburgare.
Det vägrar jag.
Om det inte är kris och inget annat finns.
Jag kunde få tre smörrebröd för 99 kr.
Det blev dock för mycket så jag köpte ett.
Det med räkor.
Fy fan vad gott!
Och så precis lagom.

På fredagen får vi schemat för juni
Och ett par minuter efter att det släpps haglar det in på våra bytes& bortskänkessidor.
Själv behöver jag täppa till ett håll i rostern.
Har fått en fredag och sedan en måndag.
Varken lördag eller söndag.
Inte bra.
Och det är definitivt inte ultimat för en pendlare.
Ett farande fram och tillbaka.
Och mycket kostnader.
Men så hittar jag en som har torsdag – söndag hon vill byta bort.
Jag kontaktar henne och erbjuder mina dagar.
Det passar henne perfekt.
Så jag skickar in till trafikvakten om ett byte.
Det kommer förhoppningsvis att gå igenom.
Kan inte se att något skulle hindra.
Jag får fyra dagar av henne och hon får de där två av mig.
Fredagen och måndagen.
Inga hål i mitt schema.
Inget flackande på tåg och flyg.
Dessutom får jag flyga en dag inrikes i Norge.
Kul!

Om en stund ska jag sitta i Gamla Stan i Sthlm.
Med en väninna och hennes man.
Det blir en tidig kväll för mig idag.
Som alla kvällar dessa jobbdagar.
Imorgon ringer klockan 02:45.
Då sätter jag på facet ännu en gång och hoppar på flygbussen.
Sen ska jag se till att de som ska till Rhodos med oss får en kul resa ner.
Och de vi hämtar upp ska få det samma.
Förra veckan när vi flög ner folk var det en kvinna som sa när hon gick av:
”Jag har aldrig flugit med SAS förut, men det kommer definitivt att bli fler gånger!”

I söndags gick jag av mitt natten i Göteborg.
Resten av crewet gick till hotellet för att sova.
Och en transport stod och väntade på mig.
Och körde mig ända fram till dörren!
Det var ju bara jag som skulle till stan.
För kl 02:30 går det inte längre några flygbussar.
Så alternativet hade varit att låta mig sova med de andra.
På hotellet.
Mer ekonomiskt att låta mig komma hem istället för att ha mig på hotell en natt.
Sent omsider somnade jag.
Kan ju inte låta bli att packa upp min väska genast.
Så det drog ut lite på tiden.
Samtidigt är det skönt att varva ner med den sysslan.
Sen somnade jag.
Med näsan i boken.

När jag sitter hos min kapitalförvaltare på torsdagen ringer trafikvakten.
Jag svarar snabbt som ögat.
Säkert något bra på gång, tänker jag.
– Hej Helena. Stör jag? frågar rösten i andra änden.
– Absolut inte! svara jag.
– Kan du tänka dig att flyga en Split från Göteborg på lördag?
– Sure! svarar jag. Går hur bra som helst!
Jag får lite mer info och sen lägger vi på.
Min roster uppdateras och Fredrik och jag fortsätter vårt placeringssamtal.
Alla ekonomiskt självständiga kvinnor borde ha en Fredrik i sitt liv.
Det hävdar jag å det bestämdaste.
Han har gjort mycket för mig genom åren.

Stiger upp kl 04:00.
Från mitt köksfönster ser jag att det börjar ljusna i öster.
Är fortfarande mätt efter den indiska maten mina vänner och jag åt igår.
Det får bli en jättekaffe istället för frukost.
Har haft en chiapudding på ”bakning” sedan igår kväll.
Den får följa med i en burk.
Och skivade ananas och jordgubbar i en annan.
Blir perfekt med chian.
Sen åker det med ett kokt ägg och en tub med kaviar.
Det sistnämnda, min standardmatpackning.
Möter resten av crewet på hotellet och styr mot Landvetter.
Lite mulet och morgonkyligt när vi går mot planet.
Och inne i maskinen är det också kyligt.
Mina händer är iskalla.
Jag fryser.
När vi börjar boarda har värmen kommit.

Vi lyfter på tid.
Upp över Landvetterskogarna och sjöarna.
Och sedan in i molntäcket.
Mathilda och jag preppar vår vagn i bakre galleyet.
Vi har två förbeställda frukostar.
Jag delar ut dem.
Mathilda följer efter med det varma brödet som är tillbaka igen efter covid.
Sen kör vi ut.
Det är en del kaffe, men inte mycket mer.
Många sover.
Vi rullar tillbaka till vårt galley.
Plockar av vagnen och securar den.
Förbereder brickorna för påtår.
Passar på att gå på toa.
Dricker själva lite kaffe.
När vi är klara med det vi ska göra äter jag min medhavda frukost.
Smakar ljuvligt när vi dånar fram på 10.000 meter.

Vi vänder snabbt i Split.
Är iväg på tid och kommer att landa 10 minuter innan utsatt tid.
Samma procedur som på nedvägen.
När allt är klart äter vi lunch.
Jag får kyckling.
Mathildas ger mig sin sallad.
Tuggar i mig både min och hennes.
Som dessert ligger en liten chokladbit i lådan.
Och eftersom det är lördag unnar vi oss varsin liten box med ”förstaklass choklad”.

Imorgon lyfter jag till Alicante.
Och en timma tidigare än i morse.
Det är alltid svårast den första morgonen.
Det är alltid tuffare att komma till ro och somna den första kvällen.
Att slockna ikväll lär däremot inte vara några problem.
Så nu kommer det att gå lättare att gå upp imorgon.
Eller i natt…
För klockan kommer att ringa vid 03:00…
Och till veckan som kommer ska jag ha fem dagar med tidiga check-in.
Lika bra att börja vända dygnet åt de tidiga morgnarnas håll.
Tror jag ska ta med chiapudding och jordgubbar imorgon också…

Sitter och tittar ut på Sverige som ändrar färg.
Från havregrynsbeige till skir grönska.
Och så det där violetta skimret på trädens knoppar.
Precis innan de spricker upp.
Ett tågfönster är en bra utsiktsplats.
För att se årstiderna och dess övergångar.
Och vädrets skiftningar.
Från sol till regn till snö.
Inser att jag tycker om att titta på dem alla.
Men jag vill leva i den som står för dörren nu.

Nu har jag tre dagar standby framför mig.
Torsdag-lördag.
Sugen som attans på att komma ut och jobba.
Ringer Trafikvakten från tåget vid 08:30 för att höra om det finns någon plan för mig.
Det gör det inte.
Just nu.
Har ju legat hemma fyra dagar med halsfluss.
Och var tvungen att sjuka mig från förra flyghelgen.
Nu vill jag jobba!
INTE sitta standby!
Kommer fram till Sthlm strax efter 10.
Väskan och jag börjar lite planlöst gå.
Bestämmer mig snabbt för att gå till Kulturhuset/Stadsteatern och ta en kaffe.
Till att börja med.

Köper en java och sätter mig.
Och där blir jag sittande ganska länge.
Chattar och skriver.
Vid 11:30-tiden börjar det fyllas med folk.
Kulturtanter mest.
Och så börjar det luktar mat.
Så när det minskar på folk, vid 13:30-tiden, bestämmer jag mig för en framstöt.
Väljer torsk med en urgod sås på koriander och något annat grönt.
Och sallad till förrätt.
Och paj med grädde därefter.
Och mer kaffe.
Ja, jäklar!
Allt till det facila priset av 135 kr.
Kommer bli fler besök på detta ställe när tillfälle ges.

Och sen väntar jag.
Som en panelhöna på dans.
Men ingen från Trafikvakten ringer.
Man är ju lite bakbunden i standby-läge.
Visst, jag kan gå ut på stan.
Men jag måste kunna inställa mig på Arlanda inom 80 minuter efter att jag blir utkallad.
Så det betyder att jag behöver ha med mig väskan på släp.
Som en objuden jobbig person man inte lyckas skaka av sig.
Och när den är packad för dagar jag inte har en aning om hur de kommer att se ut…
Ja, då är den rätt fullmatad.
Och därför tung att släpa på.
Hade velat gå en riktigt lång PW i vårStockholm.
Eller om det regnat – gå på bio.
Inget av detta är ett option när jag är på standby.
Och standby som inneboende pendlare är inte heller ultimat.
Om jag ändå vore i mitt eget hem.
Då kunde jag fixat runt med andra ”måsten” under tiden.

Till slut går jag ”hem” till St Eriksgatan.
Blir utskälld av Helenas hundar.
Den lilla frallan Benny är värst.
Lägger mig på sängen och börjar kolla eventuella flighter där crewen inte är fullständiga.
Hittar ett med två nattstopp i Gbg som skulle passa mig som en handske.
Passar på att bidda junijobb.
Gydda hör av sig och föreslår en fika.
Så får det bli.
Vid 19-tiden ses vi på Rörstrandsgatan.
Och jag bestämmer mig för att ringa Trafikvakten och föreslå min egen höga person till den lilla slingan jag hittade tidigare.
Det blir en ”perfect match” då jag förklarar att det är helt ok för mig att jobba in på söndagen trots att det egentligen är en ledig dag för mig.
Vi checkar nämligen inte ut förrän 02:25 på söndag morgon…

Så på fredagen jobbar jag äntligen igen.
Flyger en ToR Göteborg och sedan ner igen för att sova där.
Nu sitter jag i min soffa med min stoooora kaffemugg.
18:00 flyger jag en charter till Chania.
Och tomt plan hem.
För att sedan landa mitt i natten.
Efter det går jag av min flyghelg.
Hemma i Gbg!
Och slippa ta mig tillbaka själv.
Så det blev en bra standby-helg detta också.
Även torsdagen fast jag inte fick någon flygning.
Jag fick ju sitta och vara kulturtant för en stund.
Fast ärligt talat tror jag inte jag smälte in så bra…

Kl 01:36 vaknar jag.
Halsen gör så förbannat ont så jag väcks av det.
Går upp på toa.
Dricker en mun vatten.
Och tar två alvedon.
Måste få sova.
Samtidigt vill jag att febern ska få rasa runt i kroppen.
Den behöver ju det.
Bränner ju upp det där sjuka jag har i mig.
Men för att sova måste jag få smärtlindring.
Och då dämpar ju det febern också…
Dilemma.
Vi människor har ju förmåga att växla vår kroppsvärme.
Så när vi blir infekterade så stiger värmen.
För att ta död på infektionen.
Man gjorde et test med ödlor en gång.
De kunde inte reglera sin kroppsvärme.
Så när de blev sjuka lade de sig i solen.
På så sätt höjde de värmen och blev friska.
Man testade då att inte ge dem möjlighet att ligga i solen.
Ödlorna dog.
Detta hörde jag i podden ”Agnes och Christer”.
Intressant att få veta sånt här tycker jag.
Förr, och kanske också nu, vad vet jag, fick man rådet att ta febernedsättande.
Detta är alltså inte bra, enligt Agnes.

Jag var tvungen att ”sjuka” mig från SAS också.
Tog ett tag innan jag hittade hur jag skulle göra.
Vi gör det digitalt.
Och det var första gången för mig.
Den första gången jag var sjuk var mellan flygningarna.
Då hade jag omikron/covid.
Jag fick leta och söka ett tag bland våra appar och filer.
Men till slut löste jag det.
Ringde för säkerhets skull Trafikvakten för att kolla att det gått fram.
Det hade det.
Kände mig som en IT-expert mitt i feberångorna.

Jag tillbringar den mesta tiden sittande eller liggande.
I sängen eller i soffan.
Med Ipaden nära.
Har tittat på filmer, dokumentärer och serier.
Vad annat går det att hitta på.
När jag är sjuk har jag ”man cold”.
Inget annat funkar i min hjärna.
Så det har blivit film, Dag för Dag, Beck och G.
Och dokumentärer – Whitney Huston, Amy Winehuse, Billie Holiday,
Sen kollade jag The Apprentice.
Och Elitstyrkans Hemligheter.
Blir fascinerad av att se vad de utsätter sig för.
Men i mitt febriga tillstånd blir jag nästan illamående.

Det är halsfluss jag har fått.
Jag har haft det mycket när jag var yngre.
Det räckte med att titta i halsen så såg jag alla tecken som behövdes.
Fick rådet av min läkare att låta det värka ut av sig självt.
De ger bara penicillin om det inte släpper.
Febern börjar så smått backa.
Igår morse 38,4.
Idag 37,9.
Men halsen är ett järn av smärta jag inte minns jag upplevt på länge.
Det är svårt att prata.
Och snyta sig.
För att inte tala om att svälja…
Och jag hade verkligen sett fram emot den här flygarhelgen.
Skulle jobbat ihop med en av mina vänner.
Nu sitter jag här och tittar ut från min säng.
Och ser strecken mina kollegor ritar mot det blå.
Fan!
Man får aldrig vara glad en hel dag.

Halleluja!
Nu är det äntligen slut på munskyddskrav på SAS!
Utom på flighter till USA, Kina och Italien.
Och gissa vad jag får…?
Två dagar Rom.
Såklart!
Lagen om allts jävlighet.
Men jag får i alla fall två dagar med Viktor.
Vi chefar i bakre galleyet.
Och äter påskgodis.
Bakom gardinen.
Utan munskydd.
Planen var så gott som helt fulla på Rom-flighterna.
Både hem och dit.
De kanske skulle ner och kolla påven.
Han brukar ju vinka från sin ”balle” under påskhelgen.
Älskar när vi flyger fullt.
Mycket att göra.
Och bra för SAS.

Det är tidiga morgnar denna slinga.
Och så himla praktiskt att bo där jag gör nu.
7 minuter till flygbussen!
Som går strax efter 04 på morgonen.
Så jag hinner till de där tidigaste check-in:erna på ett enkelt sätt.
Tidigare har jag ibland tagit taxi till Arlanda Express om inte tunnelbanan börjat gå.
Eller sovit på hotellet ute vid Arlanda.
Nu har jag bussen om hörnet.
Perfekt!
Hoppas jag kan stanna här länge nu.
Och hela området är trevligt.
Men det visste jag ju redan.
Jobbade en gång i tiden på Rörstrandsgatan.
En av butikerna jag var ansvarig för låg där.
Nu är gatan helt förändrad.
Massor av restauranger och barer.
Så det är där en kollega och jag passar på att ses.
När vi båda checkat ut från våra flighter sammanstrålar vi där en stund på fredagseftermiddagen.

Skulle väl ljuga om jag sa att jag hoppar ur sängen som en gasell 02:45…
Men som jag sagt tidigare…
Hellre gå upp då än lägga mig vid den tiden.
Schemat för maj ger mig blandad konfekt.
Har två 5-dagarsslingor.
Den första är tidiga morgnar.
Med check-in och pick-up mellan 05-06 på morgnarna.
Den andra sena kvällar.
Med check-ut efter 22:00.
Och två efter midnatt.
Den senaste vid 01:20…
Kommer kännas de sista timmarna.
När jag är hemma och flygledig går jag och lägger mig runt 21/22-tiden.
Sån är jag.
Jag mår bäst då.

Passar på att PW:a genom Stockholm när jag sover där.
Det är kalla vårdagar.
Uppe på Västerbron får jag dra huvan över huvudet.
Fryser rejält och kurar ihop mig för vinden.
Lyssnar på en riktigt bra bok.
Guillaume Musso, fransk författare, och hans bok ”Samtal från en ängel”.
Har bestämt mig för att ta en rejäl tur och avsluta den på Götgatan.
På The Hills.
En bar/restaurang som ägs och drivs av en fd SAS-kollega.
Varm rekommendation att besöka.
Fint ställe och suveränt trevlig personal.
Orkar dock inte gå hem därifrån.
Och känner att jag inte har tiden heller.
Behöver komma i säng inför morgondagens flygningar.
Så jag tar tunnelbanan från Slussen.

Strax är jag på väg ner till Göteborg.
Ska flyga passivt ner.
Enkel dag.
Bara ToR Köpenhamn.
Sedan mealstop i 3h och 20 min.
Där sitter jag nu
Så i natt sover jag hemma.
Om vädret är ok kanske det blir en PW över en bro.
Eller så blir det en kortare tur.
Och sedan slacking i soffan.
Imorgon är det på’n igen.
Tidig morgon.
Men enkel dag och sedan direkt hem.

Jag kommer att lämna Nice imorgon.
Med en människa mindre i mitt liv.
Under mina år här nere var hon viktig.
Hon var en stor del.
Hon blev min äldre syster. Hon blev en av mina bästa vänner.
Vi hade så mycket roligt tillsammans då på 80-talet.
Och varje gång jag kom ner så träffades vi.
En aperitif på Astons takterrass om vädret tillät.
Och sedan middag på Le Felix Faure.
Vårt stamhak de år vi umgicks här nere.
Sist vi sågs var i augusti förra året.
Du vet aldrig när du träffar en människa för sista gången.
Nu är hon borta.
Och vi kommer aldrig mer att prata minnen och nutid ihop.

Jag tänker på Christina och våra år i Nice.
När jag bodde i hennes lägenhetshotell och vi städa ut rummen om söndagsmorgnarna.
Jag nyss hemkommen från jobb på nattklubben.
Fortfarande sminkad och trött intill döden.
Christina hade alltid croissanter med sig.
En rejäl kopp kolsvart, fosterdrivande, kaffe och ett par cigg senare var vi redo att börja jobba.
Vi hängde på Le Felix Faure.
Kände alla som jobbade där.
Och andra som också ”bodde” där.
Det var liksom vårt vardagsrum.
Där diskuterade vi kärleksaffärer.
Blev berusade på vin och pastis.
Och var med om en mordhistoria när ägarens son blev brutalt mördad där en natt.
Så många år sedan nu…
Hon fanns i mitt liv i 37 år.

En riktigt rå kyla kryper uppför benen på mig när jag går till flygbussen torsdag morgon.
Fy fan vad vinter som kommer i april är kall!
Hoppar snabbt in i bussvärmen och tittar ut på grådiset på vägen till Landvetter.
Snart…, tänker jag.
Skruvar upp volymen på musiken i mina airpods.
De där jag fick köpa nya när en försvann för mig.
Och som dagen efter jag fått de nya levererade hittades av hon jag hyr rummet i Sthlm av…
Nåväl… nu har jag två uppsättningar.
Unnar mig på leggen till Nice.
Köper ”Celebrate” på vår SAS-menu.
Två små flaskor bubbel och en antipasti för bara 199 kr!
Skålar med den stiliga damen som sitter bredvid mig och pratar en stund med henne.

Och så är de där!
Palmerna och det turkosblå Medelhavet.
Och brorsan som väntar på mig i ankomsthallen.
Vi tar spårvagnen till Magnan.
Sen bussen upp till hans lägenhet.
Min säng är bäddad.
Rosén ligger på kylning.
Och ute på terrassen ser jag planen lyfta mot det blå.
Allt är som vanligt.
Livet är fint!
Om man låter det.

Duschar med vyn över palmerna.
Äter frukost på terrassen i solen.
Sen drar jag på 50-skyddet på armar, hals och nacke.
– Se upp för vinden, ropar Fredo när jag går.
Den är ok just nu, men igår kväll var den hård.
Det kommer den att bli i eftermiddag/kväll igen.
Ute är det +24 när jag börjar gå.
Min PW-runda utmed havet – Promenade des Anglais, hamnen och sedan Sentier du Bord de Mer.
Sedan fortsätter jag på Sentier Littoral.
Rundan som jag gått så många gånger tidigare.
Havet är upprört.
På sina ställen får jag parera för vågorna som slår in.

Lunchar i Villefranche.
En alldeles ljuvligt god kycklingsallad.
Den bästa jag ätit på länge.
Sen går jag vidare.
Tänker att jag ska gå runt hela St Jean Cap Ferrat också.
Men det börjar friska i med vinden.
Det kan vara vådligt att gå nära vattnet.
Så jag korsar halvön istället och går till hamnen.
Där tar jag ett glas rosé på en bar.
Hoppar sedan på bussen till Nice.
Älskar att sitta vid ett fönster långt bak, precis som på flyget.
Där sitter jag och kikar ut på allt det där välkända som jag tycker så mycket om.
Går sista biten uppför backen till Fredo.
Marschen och värmen tar ut sin rätt.
Jag är trött när jag kommer hem.
Vi beställer var sin pizza och kör en lugn hemmakväll.
Somnar mitt i en mening i boken.

Lördag går vi till Vieux Nice och köper ravioli.
Alltid på samma ställe.
Sen äter vi lunch på Course Saleya.
Alltid på samma ställe.
Dricker Aperol Spritz och tittar på planen som kommer in för landning.
När jag går hem springer jag in i min sätesgranne från flighten ner.
Den stiliga trevliga kvinnan jag samtalade med på vägen ner.
OCH det har visat sig att hon är mamma till en av mina arbetskamrater från Dramaten.
Hur stora är de oddsen..?
Detta måste firas med ett glas i solen anser Yvonne och jag.
Och så tar vi plats på en uteservering på Promenaden.
Så roligt med dessa spontana möten.
Det finns alltid nya människor att lära känna.
Att ta del av.

Nu sitter jag ute på terrassen i solen.
Det är lite svalare idag.
Och Frankrike går till val.
Första delen.
Idag väljs de två presidentkandidaterna.
Sedan har de ett sista val om två veckor.
Det om presidentposten.
Min Nice-vistelse denna gång blev båda ljus och mörk samtidigt.
Livet går vidare.
Och du måste lämna människor bakom dig.
Hade lovat Christina att komma och hälsa på henne i nya lägenheten i Roquebrune.
Nu blir det inte så.
Hon var min ”familj” när jag bodde här.
Nu kommer vi aldrig mer att ses.
Men jag kommer aldrig att glömma min ”storasyster”.
La Grande.

Nu har jag varit flygledig i 10 dagar.
Det började kännas… vad ska jag säga…
..lite rastlöst kanske.
Flyg-abstinens!
Nu står jag och väntar på att tågtoaletten ska bli ledig.
Tittar ut på det beige landskapet.
Mars – beige som havregrynsgröt.
När hela våren ligger och väntar på at bara få kasta sig fram.
Men det börjar komma så smått.
Och igår såg jag de första tidiga magnoliorna.
Säger man så?
Magnoliorna..?

Och jag fullkomligt älskar marsljuset.
När dagarna blir längre.
Och sommartiden kommer med ett ljusskutt framåt på kvällarna.
Även om jag tycker sommartid är ett onödigt påfund.
Flytta fram och tillbaka klockan.
Onödigt.
Det var en debatt om att ta bort det.
Men vad hände…?
Läste något om att det kunde bli depressioner av det…
Som om det inte finns en massa saker att bli depro av…
Som ingen gör något åt..
För det går inte.
Och jag tror att de som blir deprimerade blir det oavsett flytt av tid.

Hinner tänka en massa innan den där långsamma personen på toa äntligen öppnar dörren.
Det görs först efter att jag knackat hårt.
Efter typ 10 minuter.
Fan!
Hon kan väl inte bosätta sig på tågtoan!
Dörren öppnas och en ung kvinna tittar oförstående och lite dumt på mig.
Hon har halvlånga röda flätor och en konstig mössa på huvudet.
Och en kjol med byxor under…
En mönstrad kofta och en obestämbar palestinasjal runt halsen.
Och en näsring.
I handen håller hon mobil och liten sminkväska.
Var hon nu satt sminket i det osminkade ansiktet.
”Var du orolig..?” undrar hon.
”Inte det minsta! Men jag är väldigt kissnödig!”
Fôlk, tänker jag när jag snabbt låser efter mig.
En dryg timma försenade rullar vi in i Sthlm.
Raskar på stegen till Sveavägen 64.
Hon sa hon skulle sitta där med ett gäng arbetskamrater och ta en öl.
Och det gör hon, Helena.
En av mina bästa vänner sedan många år.
Vi går till en restaurang i närheten och äter Pad Thai.
Och pratar en massa.
Sådär så orden snubblar.
Det var ett tag sedan sist.
Det blir så när man bor långt ifrån och livet rusar på.
Måste lägga mig tidigt så vi skiljs åt redan strax efter 19.
Tar t-banan till St Eriksplan och somnar.

Fredagen börjar redan 02:45.
Långt innan marsljuset kommit.
Skakar sömnen ur kroppen.
Och sköljer bort det sista av den i duschen.
Stor kaffe och smink samtidigt.
Lite mat i magen.
Och sedan till flygbussen.
04:45 är jag på Arlanda.
Check-in 05:10 och off till CPH.
Passiv flight.
Jobbar tillbaka upp och sedan mot Göteborg där vi ska sova.
Vi flyger mellan sjöarna.
På ena sidan Vänern.
På andra, Vättern och Visingsö.
Molnen lämnar glipor.
Och solen får hela kabinen att lysa upp.
Landar 12:30.
Lämnar min flygbubbla och drar av uniformen.
Nerför backen till Södra Larmgatan 4 och Rosengrens Advokatbyrå.
På med headsetet och logga in på receptionsdatorn.
Ja jävlar!
Snabba ryck!

En SAS-kollega är också på stopp i Gbg.
Hon har varit i Rom tidigare på dagen.
Så när jag loggat ut repan och hon anlänt crewhotellet möter vi upp.
Vi har mycket viktiga spörsmål att avhandla.
Och jag får visa henne mitt hem.
Får sms från pursern att vi kommer lyfta med dryga två timmars försening.
Piloterna är sena från Paris.
Myndighetsreglerna runt flyg säger att har du jobbat 12 timmar måste din vila vara densamma.
Så jag slipper stiga upp 03:15.
Får sovmorgon till 05:30.
När jag landar i Palma inser jag, återigen, att jag måste dit snart.
Kanske i maj.
För nästa vecka har jag annat planerat…
Om det funkar…
Stay tuned 😉

Åker till Sthlm för annat än flyga.
Ja, det händer ju faktiskt.
Men jag brukar försöka kombinera det.
Slå två i en smäll liksom.
Det gjorde jag inte denna gång.
Och nu sitter jag på tåget hem till västvärlden.
Så jäkla nöjd!
Men trött.
Förstår inte vad som hände.
Glömde visst att det var en dag idag också…
Och dansade like there was no tomorrow.
Och drack vin och bubbel…
Lite för mycket, lite för sent…
Av allt…

Vi har haft branschdagar för våra medlemmar i branschföreningen.
Som styrelseordförande har jag varit med från början i all planering.
Och nu var det äntligen dags!
Vi har haft 1,5 fullmatade dagar.
Föredrag, mat och underhållning.
Sju föredrag, faktabaserade blandade med inspirations diton.
Två luncher, middag med vin, eftermiddagsfika, mingel med bubbel, underhållning, DJ, samt övernattning på The Winery Hotel för de som önskade.
Allt detta till det facila priset av 1000 kr/medlem!
Fattar du?
Allt det ovan för 1000 kr/person!
Vem vill inte vara med i en sån förening..?!?!

Om vi bortser från dessa två hektiska dagar har jag haft en soft vecka.
Jag flög en Oslo-Teneriffa-Oslo i söndags.
Därefter passiv flight till ARN.
Landade för sent för att hinna med sista kärran till GOT.
Fick lift med en kollega in till stan.
Blev avsläppt utanför dörren.
Och hoppade direkt i säng.
En ToR Teneriffa tar ut sin rätt.
Efter fem timmar ruskade jag sömnen ur kroppen.
Duschade och dressade mig.
Och letade desperat efter min vänstra airpod.
MÅSTE ha tappat den någonstans i lägenheten på St Eriksgatan.
Jag hade den på kvällen innan jag jobbade till Nice i fredags.
Och på morgonen på t-banan var den borta…
Hur kan sånt bara hända?
Jag som brukar ha sån koll på mina grejer…
Hittade den inte.
Och fick till slut kasta mig iväg för att inte missa tåget hem.

Vi var ett äkta skandinaviskt crew på den där Teneriffa-flighten.
Två danskar, två norrmän och två svenskor.
Jag var den enda från STO-basen.
Och vi hade ett glatt gäng med passagerare.
Både dit och hem.
När jag satt och chillade en stund kom det fram en ung kvinnan till mig.
”Du är så himla trevlig och glad”, sa hon.
”Du gör sån skillnad.
Du får oss andra att bli glada och må så bra.
Sluta aldrig vara så som du är!”
Herregud!
Vilken otroligt fin feedback!
Jag blev alldeles rörd.
Rörd och otroligt glad.
Och varm i magen.
Hon gjorde min dag minst lika mycket som jag tydligen gjort hennes och hennes resesällskaps.
Och hon valde att säga det till mig.
Det kunde lika gärna blivit osagt.
Och jag hade aldrig fått veta.

Vi är ofta så snabba på att framföra klagomål.
Vi borde istället bli bättre på att säga när något är bra!
Tänker att jag ska bli bättre på det själv.
Att faktiskt säga det där jag tänker när jag ser eller upplever något jag gillar.
Jag försöker tänka på det.
Brukar göra det.
Men det gör inget om jag gödslar lite extra, eller hur?
Lovar mig att jag ska göra mer av det.
Säga det.
När jag menar det.
För jäklar vad glad jag själv blev!

Och alla de där som betyder så mycket för en.
Familj, vänner och kollegor.
Som får en att må bra.
Att känna tillhörighet.
Acceptans.
Som låter en vara som man är.
Som får en att känna sig trygg som människa.
Och som får en att skratta.
De måste också få vet det.
Hur mycket de betyder.
Att mitt liv skulle varit en människa fattigare om inte de fanns där.
Vi vet aldrig när vi träffar en människa för sista gången.
Och sen är det försent.

Tittar ut på Norge.
Här är det också mitt i den beige årstiden.
Då ännu inget börjat spira förutom några tidiga tussilago och blåsippor.
Lutar huvudet mot nackstödet.
Kopplar bort mig själv en stund.
Det är långt in till Oslo från Gardermoen.
Solen tränger igenom den tunna huden över mina slutna ögonlock.
Träffar mig via takluckan.
Det är bara chauffören och jag i taxibussen.
Jag lämnade mitt Sthlmscrew på ARN.
Fick ett norskt istället och åkte tillbaka.
Nu körs jag ensam in till stan för en ny övernattning.

Min stand-byhelg har kickat in bra.
Efter Malagaflygningen i torsdags, som låg schemalagd, blev jag uppringd av Trafikvakten.
Stod vid Swedaviadisken och köpte ett flygbusskort när jag fick jobb utlagt alla dagar.
Toppen!
Annars började det ju lite krångligt.
Med nedfallen elkabel strax efter stationen i Herrljunga.
Där blev tåget stående i 2,5 timma innan vi kunde rulla vidare mot Sthlm.
Lurigt det där med tåg.
De kan bli stående och sedan vet du inte när du kommer väg.
Med flyget är det ju så att när vi väl är uppe i luften så vet vi när vi kommer att landa.
Då blir det liksom inte stopp där uppe.
Inte ultimat att somna vid 22:45 när jag ska upp 02:45.
Bara fyra timmars sömn i kroppen innan en Malagaflight…
Naaa, inte bra.
Men det funkade.
En natt är ok.

På fredagen har jag en senare check-in.
Inte förrän 09:10.
Och vid 10:00 ska vi lyfta mot Nice.
Kontaktar Fred, ”brorsan”, och säger åt honom att ha koll när vi åker tillbaka.
För när man sitter på hans terrass så ser man.
Ser planen lyfta mot himlen.
Hur de blir synliga när de kommer ovanför husen framför hans.
Ser hur de vänder ut över Medelhavet.
Jag vet precis hur det ser ut och låter.
Där har jag suttit många gånger i Rivieranvärmen
Suttit där och sett och hört dem.
Kan se det framför mig.
Men vi blir sena att lyfta från Arlanda.
För det börjar inte riktigt som planerat.

Det kommer ombord tre personer som väljer att lämna planet.
Kapten försöker få dem att ändra sig, men de går av.
Och detta påverkar så klart vår möjlighet att lyfta.
Planet är redan fullsatt.
Alla är ombord.
Kapten tar telefonen, slår på PA ALL och förklarar för dem vad som hänt och vad det medför.
Alla måste lämna planet.
Och ta med sig allt sitt handbagage.
Inget får lämnas kvar.
Det går alltså inte att låta någon gå på för att sedan lämna planet och inte komma tillbaka.
Säkerheten går alltid först på SAS.
Precis som när det finns incheckat bagage, men passageraren inte dyker upp.
Då måste det plockas av innan vi kan lyfta.
Och med den oro vi just nu har i vår närhet, så är det ännu viktigare att vara uppmärksam.
När planet är tomt och bara vi i besättningen är kvar görs en noggrann Security Search.
Så vad letar vi efter?
Jo, föremål som inte ska finnas där.
Bomber, så klart, vapen av olika slag, men även annat som kan skada planet, övriga passagerare och oss i besättningen.
När Searchen är klar släpps passagerarna ombord igen.
Och vi kan avgå med ca 45 minuters försening.

Nu sitter jag ensam på ett hotellrum i centrala Oslo.
Idag var en kort dag för mig.
Bara en Oslo-Arlanda-Oslo.
Checkade ut redan 10:25.
Utanför fönstret är det vår.
Himlen är blå och det är ca 8-9 grader.
Så jag ska dra på mig pw-kläderna och ge mig ut på en långis i stan.
Nere till vattnet och kanske en sväng till Grünerlökka.
Jag ska äta någonstans där det inte kostar en förmögenhet.
Och sen ska jag lägga mig tidigt.
Det är early bird imorgon.
Uppstigning 04:00.
Och sen väntar en ToR Teneriffa.
En lång dag.
Med ett norsk/dansk/svenskt crew.
Och jag ska stå för de blå-gula färgerna.

Det blev en kort sejour i Hammarby Sjöstad.
En månad – fyra nätter.
Nu är det ny adress i huvudstaden igen.
Jag har blivit Vasastan bo.
Närmare bestämt på St Eriksgatan.
Och det är verkligen ett bra läge för mig som jag nämnde tidigare.
Det här kommer att bli bra.
Hoppas det varar länge!
Jag sov där en natt förra helgen.
Och nu ska jag sova där i natt igen.
Jag bor numera i en sekelskifteslägenhet.
Den har högt i tak.
Och vinklar och vrår.
Och knarrande golvtiljor.
Och skeva fönster.
Det är alltid mycket ”död” yta i denna typ av lägenheter.
Och samtidigt är de så himla charmiga.
I Hammarby Sjöstad bodde jag i pinfärsk  nyproduktion.
Hemma bor jag i funkis.
Varje byggstil har sina pros and cons.
Jag vet precis hur jag vill bo.
Mitt i en stad – aldrig landet.
I en lägenhet – inte hus.
Så som jag har det nu är perfekt.
Trivs så oerhört bra.

Det har blivit många jobbhelger på raken.
Med denna är det tre.
Och med nästa blir det fyra.
Det lite som när jag jobbade på Dramaten i början av 90-talet.
Jag jobbade 100% som butiksansvarig för 4 butiker.
Och 6 kvällar i veckan jobbade jag i garderoben på vår nationalscen.
Det var inte jobb för mig.
Det var mitt sociala liv.
Det är lite samma sak nu inser jag.
Flyget är en del av mitt sociala liv.
Kan tyckas mycket, men jag jobbar ju inte 100% när jag är hemma.
Då fördelar jag tiden över dagarna.
Ser till att ge mig ledigt och ta egentid.
För 100% vill jag inte jobba längre.
Det har jag gjort mer än tillräckligt.
Samtidigt tycker jag det är kul att ha att göra.
Men det är skönt om det inte för mycket tider att passa.
Jag tycker om friheten.
När jag kan göra jobben när det passar mig.

Flyga är det jag vill göra mest av.
Och tid att bara vara ledig.
Hemma eller genom att resa mer själv.
För det vill jag verkligen göra mer av.
Resa själv.
Jag är ju en stadsvandrare.
Så det är städer som lockar mig.
New York – det ligger högt på listan nu.
Och Paris.
Och London och Berlin.
Nu har vi haft mycket vintercharter och vintersemestrande på planen.
Där kommer ni inte att hitta mig.
När vi öppnade dörrarna på planet i Östersund i söndags drog en iskall vind in genom dörren.
Och jag frös som en hund.
Trots kappa, halsduk och handskar.
Nej, det där går bort för mig.
Ge mig stad, värme, svett och ett par bra skor.
Ljumma kvällar på uteserveringar och massor av folk
Gärna lite terräng och bra hikingrutter också.
Då spinner jag.

Torsdagen börjar jag sent.
Jag åker tåg till Stockholm på förmiddagen.
Och checkar in 15:25 på crew base.
Sen flyger vi till Oslo.
Våren är på väg där också.
Vi behöver inte avisa planet i en evighet.
Och tur är det, för vi har knäckfulla plan.
Både dit och hem.
Jag har position 2A och annonserar.
Påminner gång på gång våra passagerare om att allt mindre handbagaget måste läggas under sätet framför.
Vi måste få ha bagagehyllorna till trolleyes.
Och det funkar bra.
Denna typ av flighter är det mycket handbagage på.
Mycket affärsmän som reser.
Då blir det ofta problem med för mycket handbagage.

Fredag flyger jag en charter till Fuerteventura från Göteborg.
Här är det aldrig några problem med handbagage.
Det mesta checkas in.
Och idag har jag glädjen att få flyga med en bekant.
Igen!
Vi hade mycket med varandra att göra i samband med det stora underhållsprojekt vi genomförde på fastigheten under 2020.
Han vinkade så glatt när han fick syn på mig i kabinen
Först kände jag inte igen honom.
Polletten trillade inte ner.
Han var liksom på ”fel” plats.
När vi går ner för landning ser jag blått hav på ena sidan planet.
På den andra är det sandfärgade berg.
Vi öppnar bakdörren och suger i oss av de ljumma vindarna.
Städet kommer.
Och cateringen för hemresan.
Sen är vi strax i luften igen.

När jag kommer hem till min funkistvåa i centrala Gbg vid 23.30-tiden har jag fått ett mess.
En arg granne har fått spel på annan granne som har sena fester.
Och ett jäkla spring och gapande.
Inte bara ikväll utan upprepat.
Och det har inte upphört trots att den störande vidtalats ett flertal gånger.
Går ner och lyssnar vid dörren.
Det är tyst.
Men en tjej öppnar när jag är på väg uppför trappan igen.
Presenterar mig som ordförande i föreningen och undrar vad som pågår eftersom det kommer klagomål.
Messar tillbaka till störde grannen och säger att vi ska ta hand om problemet.
”Ta hand om”… som mafiosos ungefär.
Det ska fan vara ordförande i en BRF-förening…