Kategori: Okategoriserade

I receptionen ligger sex nyckelkort på disken.
Bredvid står sex små pappersbyttot med popcorn.
Lite salta och smöriga i smaken.
Så jäkla gott!
Precis vad jag behövde nu efter några leggar i det blå.
Eller i det svarta ska det väl egentligen vara.
Det var kvällsflighter idag.
Checkade in först 17:00.
Vi lyfter i en underskön solnedgång över Arlanda.
Och sen ser jag inte mer av dagsljuset denna dag.

Torsdagsmorgonen börjar på The Winery Hotel i Solna efter ett styrelsemöte.
Har en lååååång frukost med några kollegor.
Vi som hade möjlighet att dröja oss kvar.
Sen åker två av oss in till Stockholm.
Flanerar i den småkalla luften som solen inte förmår värma fullt ut.
Som doftar lite kyla och järn.
Förvåren.
När vintern inte riktigt har släppt greppet.
Men vet att den snart har förlorat slaget.
Vi går via Sergels Torg.
Hamngatan ner.
Förbi Dramaten, där mitt liv en gång cirkulerade.
Bortåt Strandvägen.
Och carpar dagen med en kaffe i solen på Hotell Diplomats uteservering.

När vi landar i Skellefteå, den där samma torsdagen, vid 22:30-tiden är det minusgrader ute.
Hemma i Göteborg är det meteorologisk vår nu.
Det har det varit sedan en dryg vecka tillbaka.
I Stockholm ligger det lite snö kvar där solen inte nått.
Fortfarande några steg kvar.
Och i norr är det vinter.
Snöhögarna är stora.
De kommer att ligga många veckor än.
Jag tillbringade en natt i Köpenhamn i början av veckan.
Tog en lång pw genom stan.
Med google maps till hjälp.
Och solglasögonen på.
Satt i Nyhavn och drack kaffe i solen.
Hade en filt om benen för att hålla värmen.
Förvåren är kall som stål, men oj vilken längtan den sätter igång i en.
Häftigt att få uppleva allt detta samtidigt.
Inom loppet av några dagar.

På fredagsmorgonen jobbar jag lite.
Från sängen.
På hotellet i Skellefteå.
Tycker om dessa tysta lugna stunder.
Bara jag och kaffekoppen.
Svaga ljud från bilar som kör förbi nere på gatan.
Andra än dem jag är van vid hemifrån.
Det ligger snö på taken.
Jag ser det genom fönstret.
Himlen är knallblå.
Hade jag haft tid hade jag gått en pw, men pick-up är 11:30.
Och idag måste jag prioritera lite annat.

Förlorar mig i landskapet utanför taxibussens fönster när vi körs till flygplatsen senare på dagen.
Solen faller genom höga tallstammar och snön glänser som silver.
Den är nästan helt orörd.
Bara djurspår som bryter det vita på sina ställen.
Vi kör förbi en glänta med enbart björkar.
Späda vita stammar med fläckar av svart mot snön.
Och i nästa stund återigen solen genom de höga ståtliga tallstammarna.
Hur vackert kan det bli?
Vintern är fantastisk…
…att titta på.

Flyger en slinga med ett toppencrew och idel kul och glada passagerare.
Det är en nordlig sådan dag ett och två.
Det är Skellefteå och Luleå innan vi avslutar dag två i Helsingfors där vi har layover.
Dag tre, lördag, kör vi en skidcharter till Salzburg därifrån.
Och i Stockholm är det sportlovsvecka.
Det märks i avgångshallarna.
Och på planen.
Fullt med folk.
Som före covid.
Älskar synen av trängsel vid gaterna och de fulla planen.
Och till sommaren kommer det att bli ännu mer.
Det är jag övertygad om!
Och jag längtar redan!

Sista dagen byter jag crew.
Första turen går till Frankfurt och tillbaka.
Och på den kommer det ombord en bekant.
Vi var tidigare i samma bransch.
Hon arbetade som agent i Tyskland åt goda vänners företag.
Jättekul att ses igen.
Oddsen att träffa någon vän på en flight är faktiskt ganska liten.
Det är många SAS-plan i luften.
Och vi är många som jobbar.
Men de gånger det händer är det verkligen superkul!

Överst i min kabinväska ligger halkbroddarna.
De där jag slängde med innan jag stängde dörren om mig hemma i Göteborg på lördag morgon.
Skulle ju till Luleå.
Det skulle snöa där.
Och jag tänkte ta en pw.
Jag drar för gardinerna i hotellrummet.
Byter snabbt om till civila kläder.
Kammar ut håret.
Låter det hänga fritt.
Möter upp med crewet i repan.
Och sen går vi in till stan.
Till Innsbruck – inte Luleå.

Efter att vi landade i Innsbruck på förmiddagen går som vanligt en av piloterna en walk-around av planet.
En okulär besiktning av flygplanskroppen utifrån.
Att den är oskadd och ok.
Då upptäcker han att det fattas en skruv.
Och den fattas på ett ställe där det inte får fattas en när vi ska lyfta.
SAS teknikerteam i Köpenhamn kontaktas.
Man försöker sedan få fatt på en Airbustekniker i Innsbruck.
Finns ingen på plats just nu.
Passagerarna väntar tålmodigt.
Eftersom Carl-Johan och jag jobbar bak hör och ser vi inte vad som sägs därframme.
Men vi får kontinuerlig info av piloterna.
Det får alla.

Vår kabinchef tar, ihop med kapten, beslutet att vi ska servera den mat vi har ombord och som är förbeställd.
Passagerarna börjar bli hungriga och törstiga.
När detta är gjort bjuder vi på dryck och snacks.
De som vill ha alkohol får betala.
I övrigt är det gratis.
Passagerarna är fantastiska!
Det blir ingen dålig stämning.
De har full förståelse för att alla som kan göra något gör vad de kan.
Och jag tror det är för att de hela tiden får uppdaterad information från kapten.
Det är så viktigt i ett sånt här läge.

Till slut får vi inse att vi inte kommer att få vare sig tekniker eller skruv inom rimlig tid.
Passagerarna ska i stället bussas till Salzburg där ett tomt plan står.
En del undrar varför man inte kan flyga det tomma planet till Innsbruck?
Det hade ju varit smidigare.
Och ja, det hade det.
Men Innsbruck är en av de mer speciella flygplatserna i Europa.
Berg på båda sidor.
Och för att få landa här krävs speciell utbildning för piloter och alla har inte den.
De som sitter i vår maskin är certifierade.
Piloterna i Salzburgmaskinen – not.
Så det måste bli passagerna som flyttar på sig.
Först är planen att vi i kabin ska åka med bussen och piloterna bli kvar.
De måste ju flyga upp planet när skruven kommer.
Men efter kontakt med Trafikvakten i Sthlm bestäms att också vi blir kvar.
Vi får ett nytt schema för söndagen som vi alla säger ok till.
Sen hoppar vi in i en taxi som tar oss till det hotell vi ska sova på.

Vi går utmed floden Inn tills vi kommer till centrala Innsbruck.
Jag har aldrig varit här tidigare.
Är ju inte personen som söker mig till vinterorter.
Åker inte skidor.
Är rädd för liften och för backen.
Och för alla andra som åker i den.
Men oj vad här är vackert.
Med bergen som reser sig höga och snöklädda på båda sidor om staden.
Vi traskar runt och letar efter en restaurang att äta på.
Vi hittar ”Kråkan”.
Tycker den motsvarar våra österrikiska förväntningar och kliver in.
Här är varmt och stimmigt.
Det luktar mat.
Det blir schnitzel och rösti och soppa.
Så himla fint vi har det!
För mig är detta en sån jättestor del av charmen med jobbet.
Att aldrig riktigt veta hur dagen ska sluta.
Nu blev det verkligen helt annorlunda.
Och Luleå fick klara sig utan mig.

Dagen efter är skruven på plats.
I gryningen lyfter vi i ett tomt och iskallt plan mellan bergskedjorna och sätter kurs mot Malmö.
Vi lyfter som första plan.
Flygplatsen ligger mitt i stan så därför är start- och landningstider begränsade.
Efter en stund har värmen återvänt till kabinen.
Vi fixar kaffe och äter frukosten vi fick med från hotellet.
Schemat förändrades med gårdagens händelse.
Från Malmö flyger vi till Östersund med sportlovsfirare.
Och därifrån ner till Göteborg.
Sista leggen går till ARN.
Där går jag av.
Säger hej då till det underbara crew jag jobbat med.
Och går upp till basen och äter.
Vid 16:30 går det ett plan till GOT som jag hoppas komma med.
Det ser inte ljust ut just nu.
Inte många platser kvar.

Jag går ner till Gate 1A och kollar.
Det finns en del som står stand-by redan.
Jag köper min biljett så jag kommer in i kön.
Trampar lite nervöst med min väska på släp.
Har verkligen ingen lust att ta Expressen in till stan och åka tåg i dryga 3 timmar.
Inte nu när jag ser planet därute och det lyfter om 10 minuter.
Och marginalerna är på min sida idag också.
Kommer med som sista person.
På säte 14A avbokar jag tåget och cashar in min återbetalbara biljett.
Catching!
Ännu en jobbhelg till ända!

Börjar fredagen lätt som en fjäder.
Med väckarklocka satt på 07 fast jag inte behöver.
Funkar då jag slocknade redan strax efter 21 igår.
Tar en kopp kaffe efter dusch och face on.
Sen drar jag på mig träningsskorna.
Idag ska jag ta en PW runt Årstaviken.
Isen ligger fortfarande vid strandkanterna.
Hör hur det sjunger i den då och då.
Flaken rör sig lojt i den svaga strömmen i mittfåran.
På motsatta sidan ser jag Tanto.
Rakt fram har jag Liljeholmskajen.
Och bakom mig ligger Skanstull och Hammarby Sjöstad.
Jag ser tornen på Högalidskyrkan borta på Säöder.
Och Globens vita kupol mot allt det blå när jag kommer över på Södersidan.
På broarna över viken rasslar tåg och tunnelbana fram.
Fan vad jag älskar den här stan!

Jag skulle egentligen haft en airport-standby från 05:00 i morse.
Och sedan hemma-standby lördag och söndag från 03:30…
Behöver jag säga att jag blev väldigt nöjd när det plingade till min roster i tisdags och jag istället fick jobbhelg..
Jobba hellre än är hemma och väntar på ev jobb..
Och det är alltid lättare att sova när jag vet hur dagen efter ser ut.
Så nu ska jag dra på uniformen och åka ut till Arlanda.
Ska strax flyga glada sportlovsfirare till Åre/Östersund.
Sen blir det en passiv flight till GOT.
Natten får jag sova hemma i min egen säng.
Igår nosade jag på Palma de Mallorca.
Och imorgon kommer jag att ta skidresenärer till Innsbruck igen.
En skidcharter från Göteborg.
Precis som förra lördagen.
Men imorgon kommer jag att somna i Luleå och inte hemma.

I onsdags tog jag ett förmiddagståg till Sthlm.
Jag hade ett intressant möte på eftermiddagen.
Hade nämligen blivit tillfrågad om jag vill medverka i en podd!
Flygarpodden, med Alex och Fredrik.
Det ska klippas nu och släpps om några veckor.
Men inte bara det…
Jag skulle titta på ett nytt boende också.
2022 har verkligen börjat turbulent när det gäller mitt Sthlmsboende.
Det nämligen dags att flytta…
Igen!!
Inte för att Annika och jag inte kommer överens.
Tvärtom!
Vi har massor att prata om och jag tycker mycket om henne.
Men kommer dottern hem från NYC så gör hon.
Och jag flyttar vidare.

Jag har slängt ut en massa krokar.
Och vänner och bekanta har slängt ut åt mig.
Så oerhört tacksamför det!
Vilka vänner det finns därute.
Och jag har fått en hel del erbjudanden.
Alla funkar inte för mig.
En del vill ha någon som bo heltid.
Och då är kostnaden därefter.
Vilket inte blir rimligt med tanke på mitt behov.
Som är 3-8 nätter i månaden.
Väldigt sällan 8, men det har hänt.
Snittet ligger på 4,8 nätter/månad.
Och då måste jag ha en kostnad som motsvara det.
Andra ställen ligger svårt till för mig som snabbt behöver ta mig ut till Arlanda.
Och så är det väl så att jag väldigt gärna vill bo i stan.
Eller i alla fall med närhet till Sthlm.
Jag är en stadsråtta född på landet.
Måste ha stan utanför dörren.
Jag vill kunna träffa vänner.
Ta mina stadsvandringar.
Det ger den där extra fina dimensionen till mitt dubbelboende.
Och den vill jag inte tappa.
Jag vill inte bli en ”arbetsmaskin” som bara är här för att jobba och sova.
Det blir mycket av det ändå då dagarna ibland är långa.
Jag minns mina första två år som flygande.
Innan covid.
Då passade jag på att gå långa PW i stan.
Ute på Djurgården, i Hagaparken.
Äta på lite olika ställen.
Och sammanstråla med vänner när det funkade.
Det är en stor del av det som gör detta liv så roligt.

Så nu hoppas jag att min adress från mars ska vara St Eriksgatan.
Då har jag nära till både St Eriksplan och Odenplan för t-bana.
Och flygbussen går från St Eriksplan om jag vill välja det alternativet.
Och har jag tid på mig så kan jag gå till Arlanda Express på 30 minuter.
Det är mycket med det där pendlandet.
Både till och från Sthlm.
Men också till och från Arlanda.
Och varje gång jag flyttar måste jag kolla hur jag bäst kan lösa det.
Håll tummarna för att jag får något varaktigt på denna adress nu!

Inte det mest önskvärda sättet att vara positiv på…
Eller…?
Det kanske det faktiskt är nu.
Både fullvaccinerad och antikroppar!
För nu var det min tur att testa positivt för covid.
Med tanke på alla människor jag träffar i mitt flygjobb började jag tro att jag haft det utan symptom.
Men så var det alltså inte.
Det började med att jag fick huggande huvudvärk.
Det kom på torsdag morgon.
Förra veckan.
Hade inte en tanke på covid då jag inte hade några andra symptom överhuvudtaget.
Jag var pigg och energiskt.
Precis som vanligt.
På fredagen var det t.o.m. bättre.
Och på lördagen var det borta.
Men på söndag kväll kom förkylningen krypande.
På natten sov jag illa.
Hade lätt frossa och kände mig allmänt olustig.
Och på måndag morgon var det fullt blås på förkylningen.
Jag satte mig på tåget till Göteborg.
Ville bara hem och krypa ihop.
Som ett djur som vill skydda sig och gömma sig för omvärlden.
Helena när hon har en ”man-cold”…

Hemma tog jag ett självtest som jag hade sen förut.
Och det gav mig svaret.
Det var min tur att ansluta till klubben.
När man talar med folk så har alla haft olika av symptom.
Olika erfarenheter av sjukdomen.
Det verkar nästan finnas lika många olika sätt att uppleva covid som personer som haft det.
Och vet du, jag tror alltid det varit så här med alla förkylningar och influensor.
Det är bara det att vi aldrig pratat om det på samma sätt förut.
Nu är detta något som verkligen nagelfars.
Både i media och runt köksbordet.
För mig blev det lindrigt.
Redan på tisdagen var jag så gott som symptomfri igen.
Vaccin och 12 timmars sömn gjorde susen.
Min lukt och smak påverkades inte alls.
Andningen var precis som vanligt.
Hade ingen feber utom möjligtvis lite på natten mellan söndag och måndag.

Jag sjukskrev mig från advokatbyrån.
Tisdag och onsdag satt jag hemma och jobbade.
Men jag var så gott som friskt igen.
Kan jag jobba med redovisningar då funkar huvudet igen.
Då är jag inte längre sjuk.
För som jag nämnde tidigare så är jag ”man-cold” typen.
Fast jag visar det inte utåt.
Ringer bara mamma och beklagar mig.
Men hela min organism som lägger av.
Kan inte göra två saker samtidigt längre.
Kan inte tänka.
Kan inte ta beslut.
Vill bara dra något över mig.
Bara göra sånt som inte kräver någon fysisk eller mental insats.

Men jag hann flyga mina fyra dagar innan brakade loss i kroppen.
Hade jag haft fler leggar hade jag varit tvungen att gå av i Sthlm efter Luleå på söndagskvällen.
Hade kontakt med kollega från flyget, men hon hade inte blivit smittad.
Bra!
På onsdagen kontaktade Trafikvakten mig och frågade om jag kunde tänka mig en skidcharter till Innsbruck ToR från Göteborg på lördag.
Det tackade jag ja till.
Så nu blir det en kortis till helgen.
Ska få flyga med en av kollegorna från senaste helgen.
Och en som jag flugit med en hel del tidigare och som jag längtat efter att få flyga med igen.
Ska bli så förbaskat kul.
Så positivt!

Rullar ut från Centralen i Göteborg till tonerna av Velvet Undergrounds Sunday Morning.
Fortfarande beckmörkt utanför tågfönstret.
Vagnen är glest besatt.
Liksom gatorna var tomma när jag gick vid halv 6 denna torsdagsmorgon i februari.
Beror det på årstiden och den tidiga timmen…
…eller är det restriktionerna?
Hur som helst ska de lyftas snart.
Och det tackar jag för.
Sjukdomen kan inte längre anses samhällsfarlig.
Då kan vi inte längre hålla tillvaron delvis nerstängt.
Det är inte rimligt.
Gå för fan och vaccinera er och gör vad som går för att avsluta detta och sluta belasta vården i onödan.
Så tänker jag.
Börjar titta på en dokumentär på SVTPlay om antivaxxare.
Se den och förfasas!
Bästa vaccinet ever mot att lyssna på ogrundad galenskap.

I veckan har jag jobbat med redovisningar till Överförmyndarförvaltningen.
Har fått tre klara.
Nu är det bara fyra kvar.
2015 tog jag mitt första uppdrag som God Man.
Det har böljat lite fram och tillbaka med antalet huvudmän jag har.
Idag är det sju stycken.
En dog i december.
Det är oftast inget betungande arbete, men visst kan det uppstå situationer som kräver mer arbete av mig.
Jag väljer själv mina uppdrag.
Och då väljer jag bort personer med missbruk eller svåra psykiska problem.
Jag är en sifferperson, ingen socialarbetare.
Dementa damer på boenden där jag huvudsakligen tar hand om ekonomin är mer min grej.

Framme i Sthlm tar jag tunnelbanans gröna linje söderut.
Inte mot Hässelby längre.
För från och med februari har jag nytt boende i Sthlm.
Åker till Skanstull och går över bron mot Hammarby Sjöstad.
Jag ska hem till Annika.
En bekant från mitt företagarliv.
Vi har umgåtts över hela världen.
Wining and dining i både Frankfurt, Stockholm, New York och Hong Kong.
Nu har hon erbjudit mig att hyra ett rum hos henne.
Ska bli spännande med denna förändring.
Tror det kommer att bli väldigt bra.
Vi tar en fika ihop och jag får en rundtur i hennes superfina lägenhet.
På söndag ska jag sova där första natten.

För nu är jag iväg på en inrikes- och charterslinga och ligger i Göteborg hela helgen.
Här är det västkustsvinter på fullt blås.
Ena dagen piskar regnet ner när vi bussas till Landvetter.
Ser knappast ut genom rutorna.
Och dagen efter är det blå himmel och sol.
Det är en lång dag – ToR Fuerteventura.
Solen skiner och det är 21 grader varmt när vi byter passagerare.
Vi kommer inte att behöva av-isa planet denna gång…
Allt som allt jobbar vi i 13 timmar, men utan stress.
Vi har tid på oss att sköta vårt serviceprogram.
Och jag har tid att ta en alldeles ljuvlig blå bild från bakre raden som jag lägger ut.
Den faller SAS i smaken och jag blir kontaktad av dem med en förfrågan om de får använda den.
Självklart, svara jag.
Och idag ska jag flyga en vintercharter till Turin.
En annan typ av passagerare än de som ska till solen.
Och en kortare dag än den igår.

På torsdagen, när vi jobbar oss ner till Göteborg, får jag flyga med en bekant från ett annat av mina förra liv.
Det på Dramaten.
Vi var båda garderobiärer där i början på 90-talet.
Första kvällen jag jobbade, på genrepet till Molières ”Den Girige”, med Jan-Olof Strandberg i huvudrollen, jobbade jag dubbelt med henne på 2:a raden höger för att lära mig.
Nu är hon på väg ner till Göteborgs Filmfestival där hennes film ska visas.
Hon bjuder in mig till världspremiären.
Tyvärr måste jag avböja då jag kommer vara på väg till Turin just då.
Typiskt!
Ibland snubblar livet lite.
Men jag får se den vid ett annat tillfälle.
För det ska jag.
Det är roligt att följa människorna som passerat under min tid här på jorden.
Medan jag fortsätter leva mitt bästa liv.

På söndagen har jag bara två leggar.
Till Umeå och tillbaka.
Efter det är det WP, dvs waiting period, på Arlanda.
Från början skulle jag haft en Luleå ToR på eftermiddagen, men den blev bortplockad.
Jag hoppas jag ska få något.
Det är långsamt att sitta och vänta från 12:50 till 19:00.
Kl 20:40 går sista kärran till GOT och den ska jag med.
När vi landar från Umeå har min önskan gått i uppfyllelse.
En liten kortis ToR Oslo.
Jag äter min lunch och får sällskap av några kollegor och en massa snack.
Sen är det briefing med nya crewet
Vi boardar och lyfter vid 15:35.
Ska landa igen 18:35.
Då ska jag äta nåt litet.
Och sedan ska jag ta en tur till taxfree:n och kolla efter en ansiktsolja.
Den börjar ta slut hemma i badrumsskåpet.
Men inget blir som planerat…

Jag ska ha position 2A och är den som ska annonsera.
Redan innan vi lyfter säger kapten år mig att det är tjock dimma på Gardermoen och därför ska planet landas på enbart instrument.
Det görs alltid när sikten är för dålig.
All elektronisk utrustning ska då vara HELT avstängd.
Alltså inte enbart i flight mood.
HELT avstängd.
Det är inte ofta det händer, men jag har varit med om det vid flera tillfällen under de år jag flugit.
Jag är noga med att informera passagerarna om detta vid min annonsering inför landningen.
En ung norrman börjar argumentera med mig.
Påpekar att det på Safety On Board-kortet står flight mood och inget annat.
Att han aldrig varit med om detta och att han flugit väldigt mycket.
Jag förklarar, men han fortsätter argumentera.
Jag talar om för honom att han måste rätta sig efter de instruktioner han får.
Då drar han kortet om att jag inte är service minded.
Och att jag borde söka nytt jobb…
Suck!

Vi släpper snabbt av passagerarna och boardar på nytt.
Men den där dimman som vi just landat i… den är underkyld.
Och det lägger sig snabbt ett lager is på vingarna och planet.
Avisning alltså.
Det är inget ovanligt.
Norden om vintern är ett evig av-isande.
I Oslo har de ramper som planen får ställa upp och köa vid för sin av-isning.
I Stockholm görs det vid gaten.
Det tar sin lilla tid, men med en liten försening är vi redo att lyfta.
Eller inte…
När piloterna varvar motorerna inser de att ett lager is lagt sig på rotorbladen.
Tekniker tillkallas och av-isning av dessa påbörjas.
Det tar längre tid.
Är mer komplicerat.
Rotorblad och motor är känsliga saker.

Vi sitter på våra jump seats, Marlene och jag.
Det blir en lång väntan.
Jag ser hur fler och fler lampor ovan sätena tänds.
Och jag är övertygad om att de flesta satt på sina mobiler igen.
Nåväl, vi får ta en annonsering när vi vet att det är dags att lyfta.
Jag kikar genom det lilla runda fönstret till höger om mig.
Det är mörkt därute.
Bara lite glimmande ljus från terminalerna.
Det blir småkallt när man sitter still.
Väntan gör att kylan kommer krypande.
Så är jag en frusen person också.
Äntligen är motorerna avisade.
Det var ett ganska tjockt lager som lagt sig annonserar kapten.
Men det är alltid Safety First.
Något annat alternativ finns inte.
Alla minns Gottröra och vad som kan hända med ett icke av-isat plan.

Äntligen ska vi få lyfta!
Tror vi…
Men eftersom det gått över 45 minuter sedan av-isningen av vingarna, innebär det att det måste göras ytterligare en gång.
I takt med att av-isningsvätskan rinner nedför fönstren försvinner också min tidsmarginal att hinna med sista flighten till GOT.
Sitter och lyssnar på ljudet när vätskestrålen träffat flygplanskroppen.
Den där thaikuben jag tänkt äta har redan gått upp i rök.
Liksom min ansiktsolja.
Jag har en tågbiljett beställd till 21:12.
Som en säkerhetsbackup.
Jag kan ju aldrig vara säker på att det finns plats på planet och eftersom vi åker på våra personalbiljetter i mån av plats så brukar jag back-up:a med en återbetalningsbar tågbiljett.
Samma dag om det går.
Annars dagen efter.

Strax efter 19:30 lyfter vi äntligen.
Flighten ska ta ca 45 minuter.
Sen ska vi tömma planet.
Jag bör hinna.
Har redan kollat att det inte är fullsatt så plats finns.
GOT-planet står vid Gate 4A.
Vi kommer att komma in på Gate 9.
Nära alltså.
Tack och lov.
Och jag hinner!
Med 10 minuter till godo boardar jag.
Sist av alla.
Ibland är oddsen på ens sida!

Tog mig en liten sovmorgon idag.
Passar på när jag kan.
Hade telefonmöte med en av mina arbetsgivare kl 10:00.
Det gick snabbt.
Var en ny grej som jag ska ta över från honom.
Ytterligare ett steg att göra sig själv arbetslös som han säger.
Och sen satte jag igång att packa…
För nu är det jobb i luften igen.
Jag skriver ut min ”packlista SAS” från datorn.
Den jag aldrig raderade när jag blev uppsagd.
Som låg där som ett minne och ett hopp.
På den står allt jag behöver ha med.
Det finns saker jag absolut inte får missa att ta med.
Sånt jag behöver för att få arbeta ombord.
Mina badger!
Och min uniform.
Har jag inte badgerna kommer jag inte igenom security.
De måste scannas varje gång jag passerar.
Sen måste jag ha mitt pass och min Medical Report.
Pass måste vi visa emellanåt.
Och medical kan det bli check på också.

Jag har delat in min packlista i fem delar.
Necessär, privata kläder, uniform, handväskan och övrigt.
Då blir det mer överskådligt.
Allt jag packar lägger jag på samma ställe varje gång.
Ja, nu sitter du och skrattar åt mitt pack-nörderi!
Erkänn!
Men jag har faktiskt ALDRIG glömt att ta med mig något (ta i trä).
Farligt att jinxa så…
Kommer väl att glömma något snart bara för det.
För mig är det något så irriterande ickekonstruktivt i att inte ha koll.
Att behöva köpa grejer eller missa något viktigt för att man inte haft koll när man packade.
Blir galen på sånt.

Jag är bra på att bara ta med det nödvändiga.
Packar tight och litet.
Väskan är tung ändå när jag ska släpa runt på den överallt som jag gör i jobbet.
I necessären har jag fyllt sånt som duschtvål och bodylotion i småflaskor.
Jag packar aldrig ur min necessär när jag kommer hem.
Har alltid dubbelt av det som finns där.
Ja, förutom läsglasögon och bettskena då.
Jag fyller bara på det som behöves varje gång jag packar den på nytt.

När det kommer till privata kläder är jag restriktiv.
Ofta åker jag upp i det jag sen har om jag går ut någonstans.
Det får bli samma outfit de dagar jag är på jobb.
Det enda jag packar extra är träningskläder.
Men det beror på hur schemat ser ut.
Ges det tid till PW så packar jag det, annars inte.
Vinter och kyla gör det jobbigare.
Då får jag packa mer och tjockare.
Vinter och kyla tar plats helt klart.
Det är därför som jag alltid reser i uniformskappan privat också.
Att ta med en extra vinterkappa är otänkbart.
Det skulle ta hela väskan för mig.

Och uniformen måste med!
Utan den kan jag inte jobba.
Jag har skrivit upp alla uniformsdelar på listan.
Sen packar jag utifrån säsong.
Nu blir det alltid byxor och den långärmade tröjan.
Och ofta blir det den stickade, lite tjockare.
Och alltid tröjan.
Det är så skönt att kunna dra på den om det blir kyligt.
Det blir det ofta på kvällar/nätter när det är lite och göra.
När passagerarna sover och jag blir tröttare och tröttare.
Eller när vi kommer till ett utkylt plan en vintermorgon.
Ofta har ground hunnit värma upp det åt oss.
Men det händer att det är rejält kallt.

Och så måste datorn med.
Det är på den jag kopplar upp mig och jobbar, om jag måste, när jag ligger ute.
Eller skriver mina blogginlägg när jag åker tåg.
Och så vill jag ha med min Ipad.
Så jag kan kolla serier eller filmer jag laddar ner.
Och så måste boken med.
Att gå och lägga mig utan att läsa är otänkbart.
Borde försöka vänja mig vid att läsa på skärm.
Men jag älskar känslan av sidor som vänds.
Känslan av hur en bok känns i handen.
Så länge det finns plats i väskan håller jag fast vid den fysiska boken.
Och jag håller fast vid min nördiga packlista.
Så jag fortsätter att få med mig allt.
Så inget blir glömt.

Varje ställe har sin lukt, sin speciella doft.
Jag slås av det när jag stiger in på advokatbyrån och låter den tunga gamla dörren slå igen bakom mig.
Kul att vara här igen.
Det var några veckor och en jul/nyårshelg sedan.
Då låg allt framför.
Nu bakom.
Men doften från den gamla 1800-talslokalen är den samma.
Och knarrandet från den gamla parketten.
Jag hör hur en bordtennismatch pågår på våningen ovanför.
Det tjoas och tjimmas.
En boll kommer studsande nerför trappan när jag hänger av mig kappan.
Ljuden är också de samma, inser jag.
Det mesta av julen är bortplockad.
En stjärna och några ljusstakar är allt som är kvar.

Jag loggar in på ”receptionen” på datorn.
Kollar möteskalendern.
Kollar mailen.
Sedan går jag ner till lunchrummet och dricker lite kaffe med de som sitter där innan eftermiddagen startar och växeln går på.
När det ringer på dörren är det klienter på besök.
Jag ringer ”deras” advokat och visar sedan in dem i det förbokade mötesrummet.
Det vackra runda rummet som vetter mot Magasinsgatan/Södra Larmgatan.
Ljuset ligger så fint här om eftermiddagarna.
När solen skiner.
Jag frågar om de önskar kaffe eller te.
Med eller utan mjölk och socker?
Som ett eko av mitt arbete i luften.

Går jag ner till mitt ”galley” igen och kollar runt efter lunchen.
En diskmaskin har precis gått klart.
Den andra är på väg att fyllas upp.
Jag tömmer den rena och startar upp den smutsiga.
Byter skyltarna ”rent” och ”smutsigt” på framsidorna på maskinerna så det stoppas in i rätt.
Rengör kaffebryggaren och fyller på kaffebönor i automaten.
Klipper upp en ny påse och andas in djupt med näsan nära öppningen.
Färska kaffebönor!
Älskar doften av färska kaffebönor.
Jag torkar av borden och ställer iordning stolarna.
Torkar av diskbänk och köksbänkar.
Sist fyller jag på frukt inför eftermiddagsfikan.
Det kommer en korg två gånger i veckan som fördelas över de fem arbetsdagarna.

I det lilla förrådet bredvid receptionen, där portomaskinen står och alla kartonger med kuvert i olika storlekar står travade i lådor, ligger högar med avslutade ärenden i mappar och boxar.
Jag letar upp ärende för ärende i det administrativa programmet.
Ändrar dem från ”pågående” till ”arkiverade”.
Och skriver det arkiveringsnummer programmet ger dem med rött på mappen/boxen.
Bär tillbaka dem till förrådet och ställer ner dem i nummerordning i lådor som sedan ska tas till arkiveringsrummet.
Funderar lite på hur länge de behöver sparas?
Bokföring är ju sju år.
Tidigare var det tio.
Nu är det ändrat till sju sedan några år tillbaka.
Hur länge måste man spara denna typ av dokument?

Det ringer på dörren igen.
Leverans av kopieringspapper och annat kontorsmaterial.
Jag tar emot och stämmer av mot följesedeln.
Sedan sorterar jag in det på de ställen det ska vara.
Får leverans av böcker också.
Juristböcker.
En av advokaterna ber mig kopiera ett par artiklar i en av dem.
Han ska ha nattlektyr med sig hem.
En annan får böcker som rör Företagsrekonstruktioner.
Blir så glad när han hittar dem i sitt postfack.
Advokaterna på denna byrå är specialiserade på företagsfrågor.
Arbetsrätt, bolagsrätt, företagsöverlåtelser, kommersiella avtal, obestånd/konkurser, fastigheter, offentliga upphandlingar, tvister, försäkringsärenden mm.
Behöver du, eller någon du känner, hjälp med den typen av frågor så är Rosengrens Advokatbyrå ett mycket bra tips.
Inte bara är de otroligt proffsiga och kunniga, de är trevliga också.

Vid dagens slut frankerar jag all post som ska iväg.
Det kommer ett bud och hämtar upp allt så det går iväg samma dag.
Jag ser över mötesrummen.
Ställer iordning om det behövs.
Och släcker.
Går till köket och kollar en sista gång.
Ställer iordning där också.
Sätter igång en diskmaskin.
Släcker.
Klockan 17:00 stänger växeln ner automatiskt.
Då loggar jag ut från datorn.
Sätter på mig ytterkläderna och går hem.
Ute regnar det.
Ett kallt januariregn.
Tur att jag bor nära.
Det tar fem minuter att gå hem.
Jag går genom ”mina” kvarter.
Södra Larmgatan, Magasinsgatan, Artielleristallarna, Vallgatan, Kungsgatan, Lasarettsgatan, Västra Liden.
Hemma.
Gör snabbt iordning mat.
18:00 är det dags för styrelsemöte i bostadsrättsföreningen.
En dag i januari 2022.

Nu har 2022 kickat igång.
Den första oxveckan av åtta har börjat.
De tunga mörka kalla.
Sista februari är de över.
Då knackar våren på dörren.
Jag har hunnit med slutredovisningen av en person jag var god man för.
Hon som dog i december.
Det ska göras inom en månad efter dödsfallet.
Sedan ska årsredovisningar för de andra sju göras och lämnas in till Överförmyndarförvaltningen innan februari är över.
Oxvecksjobb…

Julen packade jag ner den 2:e januari.
När nyår är över orkar jag inte se den.
Då känns den bara dammig och tråkig.
Även om det bara är fyra stjärnor och en mycket sober och enkel julgran hos mig.
Tomtar är bannlyst.
Och så har jag tagit min tredje dos vaccin.
Tog den i måndags på drive-in:en i Slottsskogen.
Inrapporterat och klart till SAS.
Och nu sitter jag på tåget till Sthlm.
Dags för första flygningarna 2022.
Tänk att jag får börja 2022 med att flyga igen!

Det känns alltid lite speciellt med ett nytt år.
Men inget ”New year, new me” för mig.
Nyårslöften har jag slutat med för länge sedan.
Funderar på om jag någonsin varit den typen.
Tror inte det..
Jag vill bara fortsätta att få ha det så fint som jag har det nu.
Skruva ytterligare lite på tillvaron.
Så jag ger mig själv mera tid.
”Du lever bara en gång och den gången är nu”, sjunger 80-talsgruppen Noice i mina lurar precis nu när jag skriver detta.
”Finns bara en som vet hur du ska leva och det är du”.
Så passande, tänker jag.

Det finns några saker jag ska göra i år.
Försöka göra…
Jag ge mig ännu mer tid att umgås med alla kul människor som finns runt omkring mig.
Gör det allaredan idag.
Men jag ska göra det ännu mer.
De där som var ett tag sedan jag träffade.
Och jag ska se till att resa!
Nomaden ska få sitt.
Jag sätter New York, Berlin, Paris och London på listan i år.
Det hade jag gjort för vår/sommar 2020.
Men det blev inte så då.

Jag stannar till vid Domkyrkan på väg hem efter att vi landat i Göteborg.
Klockan blev sent.
Den där stunden i soffan som jag längtat efter försvann i en evig väntan på av-isning i Oslo.
Släpper väskorna jag har på släp.
En fet råtta hoppar ur soptunnan precis framför mig.
Smiter snabbt och smidigt, trots sin feta kropp, in under busken ett par meter bort.
Ser hur svansen släpar efter den på den fuktiga marken.
En kåre av obehag över djuret rinner nerför min ryggrad.
Tar väskorna och skyndar vidare över kyrkoplanen.
Knastrande grus under mina stövelklackar.
Det är fredagskväll.
Folk i rörelse.
Och jag avslutar en arbetsdag som inte blev som planerat.

Flighten från Oslo är försenad redan in.
Köer vid avisningen var orsaken.
Vi hjälper till med städningen och boardar snabbt som attan i Sthlm.
Men inte blev det bättre för oss…
Från det vi boardar i Oslo och allt är klart för att lyfta tar det oss en närmare en timma innan vi är av-isade och i luften.
Planet är fullt och serveringen måste gå snabbt som attan.
Vi hinner knappast ”waista” innan vi är på väg in för landning.
Så fort har det sällan gått mellan OSL och ARN.
Vår flight till GOT blir delayad.
Och så helt plötsligt ser vi att vi ska flyga passiva ner.
På en flight kl 20:45.
Alla vi sex som är på flighten, kabin och piloter, ska flyga LPA dagen efter.
På två olika flighter från GOT.
Fyra leggar och nästan helt fulla plan.
Vi MÅSTE ner.
Så vi får ett helt eget plan.
Bara vi.
Och mat lastas på åt oss.
Man vet aldrig vad som händer en arbetsdag i luften.
Och fan vad jag gillar det!
För en liten stund är vi rockstjärnor på väg till nästa gig!

Sista jobbdagen 2021 sitter jag på planet till Göteborg utan att veta om jag kommer hem.
Avgångstiden är redan passerad.
Vi har ingen kapten…
Det är full kabinbesättning och en styrman.
Och så är vi två passiva.
Trafikvakten sliter järnet för att hitta en ersättare.
Det handlar ju inte bara om denna flight.
I potten ligger också en ToR GOT-Fuerteventura-GOT som riskerar ställas in.
Och det vill de så klart undvika.
Till varje pris!
Jag vill bara hem och fira nyår…

Alla kollar med jämna mellanrum på sina iPads för att se om det kommer någon uppdatering.
Positiv sådan.
Jag kollar MTRX imorgon.
Just in case…
Och samtidigt tänker jag att jag inte kan påverka något.
Det är bara att vänta på besked.
Skulle det bli ett negativt besked så får jag ta det då…
”Vi har en kapten!”, ropar pursern.
”Yes! Yes! Yes!” hörs från alla.
Äntligen kan vi andas ut!
Och jag kommer hem.
Tar min väska och studsar bak till plats 29A med Viktor i hälarna.
Han jobbar bak.
Alla våra passagerare som suttit i gaten och väntat och inte vetat om de ska få lyfta eller inte.
Nu får de komma ombord.
Och när kapten välkomnar dem och presenterar flighten börjar hela kabinen spontant applådera!
Underbart!

Sent omsider lyfter vi.
Då är klockan nästan 23:00.
Arlanda blänker och glittrar genom de regniga rutorna när vi rullar ut mot startbanan.
Nu är 2021 nästan över.
Bara en sista suck kvar av ett år som började så tungt.
Med en uppgiven saknad efter en livsstil jag var tvungen att lämna.
Som jag mer och mer tvivlade på att jag skulle få tillbaka.
Och så fick jag det!
När jag sitter i dånet från jetmotorerna och tittar ut på mörkret funderar jag.
Vad är det som får mig att älska det så mycket?

Crewet jag jobbade med igår och de galna kasten får mig att inse vari kärleken ligger.
Kollegorna, nomadlivet och det oförutsedda.
Jag älskar nya möten.
Med både människor, situationer och ställen.
Vi jobbar ju hela tiden i nya konstellationer.
Och när jag ligger ute på jobb möter nya ställen och situationer hela tiden.
Vanligtvis blir arbetsdagen som den är planerad.
Men inte alltid…
Att inte riktigt veta vad som kan hända när dagen börjar skulle säkert vara otänkbart för många.
Men det är det inte för mig.
För jag behöver inte lösa problemen.
Bara hänga med och göra det jobb jag ska.

Nu har jag skålat in framtiden med vänner.
Nu ligger ett helt orört 2022 framför mig.
365 orörda dagar.
Om ett år vet vi hur det blev.
Men till dess måste vi leva det.
Livet kan inte skjutas upp till sen.
Och jag tänker fortsätta sluka det.
Girigt och hungrigt.
Varför hålla tillbaka liksom?
Det är detta jag får och då ska det användas.

Jag hoppas min familj av vänner får ett underbart 2022.
Både de som finns nära och de som är lite längre bort.
Och jag hoppas att massor av nya människor fortsätter att komma in i mitt liv.
Både män och kvinnor.
Så länge de placerar ett leende i ansiktet på mig.
Och får mig att känna mig levande och lycklig.
Då är de välkomna.
Jag hoppas min familj får må bra.
Mina syskon med sina familjer.
Min mamma.
Och hela min enorma släkt
Jag hoppas vi alla finns kvar när 2022 är slut…
Att våra hjärtan fortfarande slår då.

Och jag hoppas av hela min själ att jag får fortsätta mitt liv i luften.
Den energi det ger mig är så stor.
Den gör mig yngre och gladare för var dag.
Jag känner en så stor tacksamhet för att jag fick komma tillbaka.
Att 2021 skulle avslutas så här trodde jag aldrig 2020.
Och det är just det som är livet.
Jag vet aldrig vad som väntar därframme…
GOTT NYTT 2022!
”May your coming year be filled with magic and dreams and good madness.
I hope you read some fine books
and kiss someone who thinks you’re wonderful,
and don’t forget to make some art
write or draw or build or sing or live as only you can.
And I hope, somewhere in the this year, you surprise yourself”
Neil Gaiman